En hovnarr på röda mattan

RECENSION:
Den tredje handen,
Maurizio Cattelan,
Moderna Museet, Stockholm,
24 februari - 12 januari 2025

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Maurizio Cattelan, Untitled, 2018 Foto: My Matson/Moderna Museet © Maurizio Cattelan 2024

Då den grekiske kungen Agamemnon återvände till Mykene som segrare i Trojanska kriget, lät hans hustru Klytaimnestra breda ut karmosinrött sidentyg på marken för honom att kliva på. I alla fall enligt Aischylos kända drama från år 458 före Kristus.

Det är första gången den röda mattan nämns i ett kulturhistoriskt dokument. Ända sedan antiken rullas den ut för kungligheter, statsministrar och sedermera även för filmstjärnor och kändisar på premiärer. På Moderna museet föräras nu även konstpubliken en blodröd heltäckningsmatta.

Maurizio Cattelans Den tredje handen är en i raden av utställningar där museet låter konstnärer curera sina egna verk i dialog med samlingarna, medan de renoverar den stora salen för samtidskonst som råkat ut för en vattenläcka. Söker de en fräsch blick på sina samlingar? Försöker de ifrågasätta museiintendenternas makt över konsthistorien? Eller gör de det bekvämt för sig genom att slå två flugor i en smäll och spara pengar?

Med tanke på hur urvalet ser ut i Den tredje handen lutar jag åt den senare förklaringen. Flera av verken ur samlingarna är samma gamla vanliga som MM brukar lyfta fram som de mest statusfyllda innehaven. Så jag gissar att museichefen Gitte Ørskou, som varit med-curator, hintat lite om vilka verk institutionen gärna ser i salarna.

Det är gamla bilder ur 60-tals-tidningen Puss av Carl Johan de Geer och Lena Svedberg, som om inga andra årtionden haft sin grupp unga som ritat skämtteckningar av politiker i sina fanzines. Såklart något av Roy Lichtenstein, popkonst som museet är så stolta över att de lyckades köpa på sig innan priserna gick upp. Och Salvador Dalís surrealism-ikon Wilhelm Tells gåta (1933) som alltid hänger framme, till förtret för mångåriga besökare. Det enda som saknas i gänget är Rauschenbergs fåniga get med bilring om magen. Tur att vi slapp den i alla fall.

” Vissa av hans verk är som zenbuddistiska koaner, gåtor som inte har ett klart svar.

Inte en särskilt omtumlande omhängning med andra ord. Det enda som sticker ut är det rum där Cattelan helt sonika slitit ut ett antal skärmgaller direkt ur arkiven, där målningar från olika tider hänger bredvid varandra utan inneboende hierarkier, praktiskt placerade av storleksskäl. För vissa av de okända målare som ingår i Cattelans salongshängning är det säkert första gången de kommer upp i ljuset. Här visar konstnären sin anti-auktoritära sida, i motsats till de curatorer och konstvetare som ofta verkar se det som sin uppgift att kanonisera slumpmässiga konstnärskap och sopa undan andra till något bortglömt hörn av konsthistorien.

Jag hade dock hellre sett en större utställning med Cattelans verk, så att konstpubliken fått en bredare förståelse för hur hans utveckling ser ut. Nu får vi nöja oss med några av de mest kända, och därmed också mest visade.

Först på röda mattan är installationen La Nona Ora från år 1999, som orsakade stor chock och ilska bland katoliker för 25 år sedan. En realistisk vax-skulptur av den dåvarande påven Johannes Paulus II, i full mundering med spira och stola, slås till marken av en meteorit. Blasfemiskt enligt vissa, ett befriande memento mori enligt andra. Jag skrattar i alla fall fortfarande.

Det katolska temat fortsätter i ett litet rum som är en miniatyr av Sixtinska kapellet i skala 1:6. Påvens privata kapell i Vatikanen pryds av Michelangelos Yttersta domen från början av 1500-talet. Det är ju demokratiskt och miljövänligt att titta på kopian istället för att åka till Rom och köa med andra turister. Först vid närmare betraktande som jag ser hur taffligt målade väggarna är. Har han hyrt in några lågbetalda amatörer eller studenter som gjort jobbet på timme? Då försvinner ju poängen för alla som trodde att de skulle få se trogna kopior av stora renässansverk. Cattelan drar undan mattan även för den höviske konstbetraktaren. Snopet men dråpligt.

I det stora rum där väggarna täcks av mestadels okända målare från förrådet, tronar i mitten en gigantisk kopia av monumentet L.O.V.E. (av Cattelan) från 2010. Den elva meter höga skulpturen av ett pekfinger mot skyn har vid närmare betraktande fått de andra fyra fingrarna avskurna. Skrattet fastnar i halsen. Originalet står på Piazza degli Affari i Milano, framför börshuset, en byggnad i fascistisk estetik från år 1932.

Sålunda både en drift med kapitalismen, då verket gjordes strax efter finanskrisen 2008, och med fascisthälsningen, den resta armen med samlade fingrar, som brukades i Mussolinis Italien och i Nazityskland. I en svensk kontext kan dock dessa laddade betydelser gå många besökare förbi. Här ser den inklämd ut, där långfingret sticker upp genom ett av de små fönstren i taket.

Så är det med Maurizio Cattelans verk. De kan framstå som övertydliga symboler, men de skiftar innebörd vid förflyttning i tid och rum.

Allra tydligast blir denna förskjutning av betydelse i det lilla rum där ”HIM” står. En naturalistisk vaxdocka av en knäböjande skolpojke i tweedkostym bär Adolf Hitlers ansikte. När den för första gången visades på Färgfabriken i Stockholm år 2001, stod den ensam i en enorm industrilokal som liknar en kyrka, och tittade upp mot ett litet gavelfönster. En tydlig bild av en bön om syndernas förlåtelse. Nu står den i ett litet rött rum och bligar mot en litografi av Roy Lichtenstein, som föreställer ett pekande finger. Fingret är å sin sida en parafras på den klassiska tecknade ”We want you”-affischen av Uncle Sam, som manade unga amerikanska män att ta värvning under både första och andra världskriget. Vill Cattelan säga oss något här om vår tids krigshetsande diktatorer? I så fall vad?

Vissa av hans verk är som zenbuddistiska koaner, gåtor som inte har ett klart svar.

Ibland haltar det, som i Kaputt, där fem uppstoppade hästar hänger ut från väggen. Installationen är en illustration av en historia om hästar som galopperar bort från en brand och springer ned i vattnet, där de fryser fast. Ett förkroppsligande av uttrycket ”ur askan i elden”. Den som flyr från något svårt hamnar ofta i något ännu svårare. En bitter sensmoral.

Men här fungerar inte symbolerna på samma sätt som i de andra verken. Museets tak är inte platt, alltså har inte hästarna huvudena ovanför ytan horisontellt, utan de försvinner vertikalt in i väggen, vilket bara blir konstigt. Dessutom är historien om hästarna inte tillräckligt känd för att bli kollektivt allmängods på samma sätt som Hitler, påven eller långfingret i luften.

Andra uppstoppade djur som fungerar mycket bättre i utställningen är de många duvor som sitter och vakar över konstpubliken på dörrkarmar och i taket. Här kallas de Ghosts, men tidigare har konstnären placerat uppstoppade duvor med tillhörande duvbajs i den italienska paviljongen under Venedigbiennalen, med titeln Turister. Duvorna är bibliska budbärare mellan himlen och jorden. Men de är också luftens råttor, som anpassar sig till människovärlden och invaderar italienska städer i horder.

På Moderna museet sitter duvorna mest och glor, helt obrydda om konstens höghet. De betraktar oss betraktare, som om de skakade på huvudet åt människornas fåfängliga försök att skapa status i sin snäva värld.

Maurizio Cattelan: 1) HIM, 2001. 2) L.O.V.E, 2010. 3) Maurizio Cattelan med duva. © Maurizio Cattelan 2024. Foto: My Mattson, MM

Trots att Maurizio Cattelan bott i New York i 30 år är han fortfarande en ytterst italiensk konstnär. Jag läser hans provokationer som en del av den folkliga karnevalstradition där narren blev kung för en dag, och i relaton till den medeltida gatuteatern Commedia del Arte, där gycklare drev gäck med människors lägsta drifter, som girighet och maktsug.

Hovnarrens stig är dock smal. Driver han för hårt med härskaren förlorar han huvudet. Blir han för trivsamt tokrolig omfamnas han av makten. Då riskerar han själv att korrumperas och bli irrelevant som konstnär.

Till min förvåning ser jag att Maurizio Cattelan bjudits in till Vatikanstatens paviljong vid årets Venedigbiennal. Ett effektivt sätt att desarmera en häcklare? Eller kommer vi att få se vass institutionell kritik utföras av en kändiskonstnär på röda mattan?

I Aischylos pjäs tvekar krigshjälten Agamemnon att beträda mattan. ”Tjänarinnorna breda ut purpurmattor från vagnen till borgens dörr. Agamemnon rör sig icke”. Sedan säger han oroligt: ”Gudar anstår detta. Men jag, en dödlig, kan ej utan skräck på purpurmattors granna vävnad vandra”…

Hur Agamemnon löste problemet får ni själva slå upp. Hur Maurizio Cattelan gör återstår att se i mitten av april.

Den tredje handen
Maurizio Cattelan
Moderna Museet, Stockholm
24 februari - 12 januari 2025

--------------------------------------------------------------------------------

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.