SOLASTALGIA

 28 mars 2023

Klimatkrisen är en komplex utmaning och den är här och nu. Det handlar om fakta, rapporter, siffror och diagram men också om känslor, existentiell oro och förluster. Debatten om klimatet intensifierats hela tiden, larmrapporter och klimatkonferenser avlöser varandra. För den enskilda människan kan man fråga sig om det är möjligt att möta framtidens utmaningar utan att tappa greppet om tillvaron? Hur ska världens befolkning långsiktigt balansera med jordens naturresurser?

Utställningens titel kommer från ett begrepp myntat 2003 av den australiensiska ekofilosofen Glenn Albrecht. I sin forskning undersöker han bland annat förhållandet mellan miljöförstöring och försämrad mental hälsa (sorg) för de som bor nära områden som förändras. Glenn Albrechts forskning har kommit att användas inom såväl tvärvetenskapliga diskussioner som inom film, litteratur och konst.

I verket Solastalgia har den nederländska konstnären Eline Kersten (f.1994) använt begreppet som utgångspunkt för att undersöka hur människor berörs av nedläggningen av ett kalkstensbrott i Nederländerna. I filmen visas hur en omvandling skett från industri till naturområde och olika röster lyfts fram från berörda människor. Eline Kersten visar hur en plats kan bära på många olika minnen och hur sorgen och berättelsen kan se olika ut beroende på vems perspektiv som beaktas.

Hur kommer framtidens landskap att se ut? Två konstnärer som gestaltar människans relation till naturen är Ella Tillema (f. 1983) och Nils Kreuger (1858–1930). För Nils Kreuger var naturen mycket viktig, inte bara att avbilda utan att aktivt ströva runt i. Vid sekelskiftet 1800–1900-talet var städerna på frammarsch och många konstnärer fann en uppgift i att spegla det öppna och fria landskapet.

Nils Kreugers nationalromantiska målningar över öländska landskap står i kontrast gentemot Ella Tillemas samtida verk, Imorgon blir det nog bra (röd) (2016) och Peak (2020). Kruegers och Tillemas måleri är storslaget, vackert, sorgligt, melankoliskt och kraftfullt. En sak blir dock tydlig – människans underläge inför naturen. Vi står oss slätt i jämförelse. Samtidigt är människan också natur, det går inte att skilja oss åt. En annan aspekt i klimatfrågan är sambandet till konsumtion, ekonomi och vardag. Vilken väg är bäst att gå? Hur skapas en rättvis fördelning? Går det att bryta invanda mönster?

I filmen Min börda (2017) har konstnären Niki Lindroth von Bahr (f. 1984) skapat en modern fabel med flera lager. Fiskar, apor och möss spelar olika karaktärer som är satta i igenkännbara och känslomässigt laddade situationer. Det utspelar sig till exempel på ett långtidshotell, en livsmedelsbutik och en hamburgerrestaurang. Tonen är vemodig och samtidigt komisk. Stundtals är det väldigt ensamt, som ett rop på hjälp ut i ett oändligt universum. Karaktärerna tycks låsta i sin tillvaro i det moderna samhället som både ger och tar. Ett verk som är mer svårtolkat, men som i sin tur bär på referenser långt tillbaka i tiden, är filmen The Drowned World (2020).

Den amerikanska konstnären Michael Wang (f.1981) arbetar i sitt konstnärskap med film och installationer kring klimatförändringar, resursfördelning och global ekonomi. I The Drowned World ser betraktaren djur och plantor relaterade till flora och fauna från karbontiden, för cirka 350 miljoner år sedan, och bildflödet varvas med två berättarröster. En av texterna kommer från J.G Ballards science fiction roman The Drowned World (1962), ett litterärt verk som förutspådde en framtida klimatkollaps. Michael Wangs film inleds med en trollslända, en av de äldsta insektsordningarna bland nu levande insekter som härstammar från karbontiden. På ett poetiskt sätt reflekterar filmen över vad tid är och ger svindlande perspektiv över jordens historia.

Catrin Andersson (f. 1974) bryter i sin tur ner detaljer från vetenskaplig forskning och visualiserar det synliga och, för det mänskliga ögat, osynliga världar i teckningsserien Glaciär (Sara Ugma) (2022). Hon intresserar sig för händelser som påverkat eller kommer att påverka naturen. När hon hörde om en skogsbrand som våren 2022 härjade nära glaciären Sara Ugma i Himalaya ville hon omsätta det i bild. Forskare uttryckte oro över hur sotet från elden riskerade medföra negativ snösmältning från glaciären. Parallellt läste hon om hur extremtemperaturer blir allt vanligare och att färgen röd inte längre räcker till för att markera den varmaste zonen – en färgblandning av magenta och blåviolett har fått läggas till för att illustrera temperaturer mellan 51–54 grader.

Solastalgia – klimat & framtid är ett samarbete med Linneuniversitetet (LNU) och pågår samtidigt som konferensen ENVIRONMENTAL EMERGENCIES ACROSS MEDIA 16–18 mars 2023. En av huvudfrågorna för konferensen är hur klimatkrisen och dess konsekvenser kan kommuniceras. Samarbetet mellan Kalmar konstmuseum och LNU ger en möjlighet att utbyta erfarenheter och låta vetenskap och konst mötas.