Axel Törneman - en färgsprakande modernist värd att återupptäcka

Axel Törneman, Nattcaféet, 1906, Thielska Galleriet

Axel Törneman föddes 1880 i Värmland och kom som konstnär vid 1900-talets början bli starkt influerad av den konstscen som florerade i och runt Paris vid den tiden. Hans konst kom att benämnas som dynamisk, kraftfull, expressionistisk, dekadent och avantgardistisk med mera men främst kom han väl att gå till den svenska konsthistorien som en av de stora svenska modernisterna vid denna tid. Axel föddes i ett hem som hade det gott ställt med framgångsrik industriman till far, men själv valde han alltså att efter avslutad skolgång bli konstnär. Hans utbildning började vid Valands målarskola men kom snabbt att ta honom vidare ut i Europa bland annat med studier i München och Dachau innan han som många andra landade i Paris. Här hade impressionisternas måleri slagit igenom vilket påverkade honom starkt. Dramatiska kompositioner och motiv i skarpa färger utmärker Axel Törnemans konstnärskap. Redan vid debuten 1905 var hans måleri fyllt av sekelskiftets tidsanda och ansågs företräda ett nytt årtionde. Hans målning Bretagnare rönte uppmärksamhet på höstsalongen i Paris år 1905.  Det beskrivs att Axel var en bohem som själv tidigt drogs in i bohemlivet och som utmärkte sig i konstnärskretsar i Paris vid denna tid.


Internationell uppmärksamhet

1907 väckte hans färgsprakande målning Nattcafé sensation i Sverige. Motivets elektriska ljus och människornas absintbeslöjade blickar associerades med såväl modernitet som dekadens. Det kan kännas främmande för oss idag att Nattcaféet då, 1907, uppfattades som provocerande och dekadent.  De starka nästan självlysande färgerna utforskade han redan i målningen Bretagnare som uppmärksammades på höstsalongen i Paris år 1905. Törneman reste flera gånger till just Bretagne under somrarna 1902-1905 vilket resulterade i ett flertal konstverk. Bägge målningarna ställs nu ut tillsammans. Hans närmast elektriska färgpalett för tankarna till Vincent van Gogh vars färger både hade värme och klar intensitet med nästintill psykedeliskt inslag. Men att även Edward Munchs måleri inspirerat syns.  Axel själv sägs inte fästa samma uppmärksamhet kring färgerna som hans samtid gjorde utan koncentrerade sig själv mest på kompositionen.  Hans fortsatta konstnärskap kom att utmärkas av dramatiska kompositioner och motiv i skarpa färger.


Offentliga uppdrag

Törneman fick som konstnär tidigt flera offentliga uppdrag som väggmålningar till Plenisalen i Riksdagshuset och utsmyckningen för Blå rummet på Stockholms stadshus där han 1919 utförde al secco målningar på rummets väggar och tak i en blond blåskimrande kolorit med en framställning som svävar mellan myt och verklighet. Huvudmotivet är långväggens Apoteos över Stockholm som sjöstad medan heroiserade nakna arbetare bär tegel och hugger kapitäl. I det bevarade skissmaterialet kan man följa hans arbete steg för steg och ser tydligt hur idén vuxit fram till en färdig målning. Målningen av Blå rummet fick ett entusiastiskt mottagande av konstkritikerna. Trots alla lovord och uppmärksamhet valde han att vara självständig och ställde sig utanför alla gruppbildningar vilket medförde att han fick en utsatt position i den svenska konstvärlden. Isaac Grünewald som konkurrerade med Törneman om de stora offentliga uppdragen ville reservera ställningen åt sig vilket resulterade i att Grünewald nervärderade Törnemans arbeten. Axel blev erbjuden att bli lärare vid Kungliga konsthögskolan men efter en kort period som lärare 1919 valde han att frånsäga sig uppdraget. Det anses att hans konstnärskap var allt för personligt för att bli stilbildande för efterföljande konstnärer. Han led av svåra magproblem och 1925 gick hans magsår upp och han avled på annandag jul, 45 år gammal.


Intentionen med denna utställning är att ge en bredare bild av ett svårfångat och motsägelsefullt konstnärskap som till stora delar hamnat i skymundan. I salarna visas Axel Törnemans omfattande produktion från de tidiga målningarna i Paris och Bretagne, via bokomslag och karikatyrer, till de stora målningarna med motiv som blandar undergroundvärld, sällskapsliv och mytologi. Under en kort tid var Törneman portalfigur för det moderna i svensk konsthistoria. Samtidigt förblev han en bohem, en outsider vars resor utanför de estetiska ramarna till stora delar har glömts bort idag.

Med sina 78 verk är detta den mest omfattande presentationen av Axel Törneman som ägt rum på femtio år.  Ett 20-tal kommer från Thielskas egna samlingar, resten har lånats in för utställningen. Det är allt från oljemålningar, teckningar, frimärken och glas om ingår.


Detta är Museichef Åsa Cavalli-Björkmans första utställning att öppna sedan hon tillträdde 2020, som blev ett händelserikt år med både den publikdragande utställningen ”Augusta Lundin – Sveriges första modehus” vilken fick möta komplikationerna med de begränsningar sin Covid-viruset kom med. Utställningen med Augusta Lundin blev en succé och bidrog till att Thielska fick över 47000 besökare under året. (att jämföra med cirka 20 000 året innan) Samtidigt fick Thielska 25 miljoner kronor i donation från en privatperson för att äntligen få friköpa sin fastighet från staten. En process som pågått länge med många turer. När Åsa Cavalli-Björkman fått jobbet som museichef skrev DN:s konstkritiker Birgitta Rubin om utnämningen under rubriken: ”Grattis Thielska till en ny lovande chef”, så det ska bli spännande att se vad Åsa kan lyckas med så snart denna prövande tid som pandemin utgör ligger bakom oss.


Axel Törneman

Bohemliv och modernitet

Thielska Galleriet

6 februari – 6 juni

Axel Törneman, Porträtt av konstnärens hustru, 1908, Thielska Galleriet

Axel Törneman, Självporträtt, 1922, Thielska Galleriet

Axel Törneman, Stadshuset, 1919