Recension: Klara Kristalova ger det inre landskapet form

RECENSION:
Klara Kristalova - Habitat
Sara kulturhus, Skellefteå konsthall
19 sep – 4 jan 2026

Av: Marianne Soronen

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Installationsvy, Klara Kristalova- Habitat, Sara kulturhus, Skellefteå konsthall. Foto: Krister Hägglund

Vi hade precis flyttat till en lägenhet nära en stor skog. Jag var nio år gammal. I den närliggande skogen fann jag ett hemligt paradis. Magin låg i den gnistrande snön som smyckade trädens grenar. Jag minns hur platsen var formad som en cirkel, med en öppning mot himlen. Där låg jag i snön och tittade upp, tills kylan till slut tvingade mig hem.

Sedan blev jag tonåring, och skogsmagin var som bortblåst. Men en annan magi tog vid – i musiken, och i drömmarna om vem jag ville vara, eller kunde bli. Allt kändes möjligt, där och då. Men ju äldre jag blev, desto tydligare framträdde livets väg – kantad av både praktiska och psykologiska hinder. Magin började tyna bort inför realismens allt starkare röst. Känslorna växlade mellan besvikelse och hopp – en ständig kamp mellan det inre barnets tro på magiska trollslag och den krassa verklighet som stod till buds.

Att beskriva den känsla jag upplevde i skogen är svårt. Ingen annan kan exakt förstå det ljus jag såg, eller den vilsenhet jag kände i övergången till vuxenvärlden. Språket räcker inte till – och det är just där konsten tar vid.

Vad som utmärker bra konst är dess förmåga att uttrycka det som inte kan sägas – ett språk bortom orden. Det är detta "högre språk", som naturfilosofen Friedrich von Schelling en gång beskrev, som tar vid genom konsten.

Klara Kristalova lyckas förmedla just detta. Genom sin konst ger hon form åt det ogripbara. Hon är en av Sveriges mest spännande konstnärer, och kommer att representera Sverige vid konstbiennalen i Venedig 2026.

”Kristalovas konst påminner mig om att vi aldrig riktigt växer ifrån det magiska. Det kanske bara förändrar skepnad.

Kristalovas utställning Habitat – som betyder hemvist eller livsmiljö – bjuder in oss till en värld där natur, saga, mänsklig erfarenhet och mystik flätas samman. Där det sköra möter det starka, och där den vilda, brokiga naturen är en central del av uttrycket.

Genom hennes hybrider av natur, djur och människa öppnas ett fönster mot en djupare verklighet. Här möts människans inre liv av känslor och sinnesstämningar genom naturens okontrollerade kraft. Skulpturerna framträder inte som ideal i harmoni med naturen, utan snarare i spänning – med all den komplexitet det innebär.

Installationsvy, Klara Kristalova, Tiden och livet (2020) i bakgrunden från utställningen "Habitat", Sara kulturhus, Skellefteå konsthall. Foto: Marianne Soronen

Trots att Kristalova främst är känd för sina skulpturer, ser hon sig själv som tecknare. ”Skulpturerna är som tredimensionella teckningar för mig,” säger hon – och tecknandet är ett steg i skapandeprocessen. Ansikten är centrala i hennes verk, något som blir tydligt i den flera meter långa målningen Tiden och livet (2020), som möter mig redan i entrén. Jag upplever den som en rad ögonblicksbilder – flyktiga, uttrycksfulla och mörkt laddade. En skildring av livets olika skeden.

I konsthallens mitt står Kristalovas säregna skulpturer – sagolika, mörka, lekfulla och ofta med en flickaktig karaktär. De är placerade på öar av mossa, kvistar och stenar från den vilda Västerbottniska naturen. Jag fängslas av Festtjej (2025) – en vit, fluffig fågel i lackpumps som vilar på en bädd av mossa, badande i spotlightens ljus. Bredvid står Fågelns tyngd (2025), som föreställer en svart korp med en sovande liten flicka under sina klor. Snett bakom ser jag Molnet (2020) – ett vitt stort ansiktslöst "moln" med ben, även det i svarta pumps. Här framträder naturen som ett medvetet väsen, genom det mänskliga subjektet – eller är det tvärtom, att människan förlorat medvetenheten om sig själv?

Mest iögonfallande är Huddiksvallsflickans syster (2025). Skulpturen skapar höjd med en stark närvaro i utställningen. Flickan står med svindlande långa ben av björkstammar och blickar ut över rummet. En av hennes armar sträcker sig ut som en gren – ett träd i metamorfos, redo att kliva in i det vi kallar civilisation? Verket har ett tydligt släktskap med Kristalovas offentliga skulptur Hon vandrar från skogen (2025), som invigdes i Hudiksvall i augusti. En fyra meter hög bronsskulptur, som nu står som landmärke vid Kattvikskajen.

Installationsvy, Klara Kristalova, "Habitat", Sara kulturhus, Skellefteå konsthall. Foto: Marianne Soronen

Kristalova är inte surrealist i egentlig mening, men hennes sätt att sudda ut gränsen mellan verklighet och fantasi och tala till det undermedvetna har likheter. Precis som surrealismen använder hon starka symboler, oväntade kombinationer och drömlika scener för att gestalta det som inte kan uttryckas rationellt.

Att återskapa naturen i en konsthall är en utmaning. Den "natur" som placerats i rummet riskerar att bli en dekorativ kuliss – trots att materialet hämtats från det ”vilda”. I detta fall blir det snarare en övertydlighet av temat. Kristalovas skulpturer står på sina egna ben och bär sin egen mystik, de behöver inte mossbeklädda öar för att tala till oss. Kanske skulle de, utan dessa, istället framstå som inkräktare, en påminnelser om det vilda, det ursprungliga och det okontrollerbara.

När jag lämnar utställningen tänker jag på mitt barndoms habitat, det är inte längre en plats jag kan fly till, utan kanske snarare ett rum där mitt inre landskap får ta plats – inte bara som ett paradis utan även med sina brokigheter, motsägelser och skuggor.
Kristalovas konst påminner mig om att vi aldrig riktigt växer ifrån det magiska. Det kanske bara förändrar skepnad.

Klara Kristalova i ateljén. Fotograf: Nora Bencivenni