HELENA MUTANEN

 09 mars 2023

Lördagen den 18 mars öppnar utställningsstipendiat Helena Mutanen sin utställning Är detta ett ansikte? i Konstakademiens lokaler.

Till utställningen görs en katalog med texter av Sven-Olov Wallenstein och Anders Olofsson.

Utdrag ur Sven-Olov Wallensteins text med titeln Ansikte, huvud:

Ansiktet möter oss, det bär blicken, uttrycket, personligheten, och i porträttet står vi inför en annan människa som ibland riktar sig till oss, ibland förefaller vända sig inåt och negligera oss, ibland, som i det som traditionellt kallas profil perdu, vänder sig från oss för att ytterligare understryka att den vi betraktar oss är någon annanstans, i sina egna tankar, i en annan värld. Ansiktet ger på så sätt upphov till en lockelse: vem är det vi ser, kan vi föreställa oss en annans liv återspeglat i blick och mimik?

Utdrag ur Anders Olofssons text med titeln En spång mellan minnet och glömskan:

I verken som tillkommit under det senaste decenniet har Helena Mutanens objekt i allt högre grad blivit kroppsliga och organiska. Hennes installationer – även hela utställningar – formar sig till en slags anatomiska studier med konsten som skalpell. Ytor som påminner om hud bär på ärr och sprickor, öppningar som leder ned i glömskans mörker. Spretiga rotsystem griper i luften efter jord att bottna i och stenbumlingar visar sig ha ett intrikat mönster som liknar hjärnvindlingar.

Jag har det i min hjärna Text skriven av Helena Mutanen:

Lager av tankar. Hjärnan försöker bearbeta och sammankoppla olika ämnen, spegla dem. Utåt sett, i första anblicken, syns de inte. Men de finns där i detaljerna. Rensar, minimerar och försöker placera dom i en inre ordning, som en karta.

Varje porträtt eller objekt har getts tid. Ett nytt lager av färgad papier-maché breds på. Långsamma rörelser med en smörkniv. Det är ett meditativt arbete. Val av attribut och detaljer, som ska förstärka uttryck eller innehåll, pågår i bakhuvudet. Objektet växer fram, ratas och omprövas. De brutna färgerna, som går att variera i oändlighet, ger mersmak.

Jag började förutsättningslöst arbeta med papier-maché. Delvis för att jag är intresserad av att hitta material som bidrar till ett mindre klimatavtryck. Tekniken, som efter många olika recept och försök, ger en äggkartongliknande struktur. Men mycket hårdare, slätare och tjockare. Tekniken tilltalar mig med sin enkelhet och sin långsamhet.

Nervsystemet är sammankopplat med hjärnan och är en mottagare. Det hängande verket ”mottagare/receiver” är en antenn nedplockad från på taket på mitt barndomshem. Den är vadderad och påsydd med lakansväv, därefter vaxad.

Arbetet med de här verken började i pandemiåret 2020 och har pågått till och med 2022. Det har varit en speciell och annorlunda tid. Under de här två åren, när jag arbetat, har jag lyssnat på fakta e-böcker, radionyheter och biografier. Jag har varit som en mottagare, som en antenn. Det som mottagits har satt spår i verken som visas.

Det är som att doppa en tå i en sjö. Så lite ska betydelsen komma fram. En balansakt mellan tydlighet och otydlighet.

Jag har frågat mig själv varför jag generellt har svårt att avbilda ansikten. Beror det på att ett stiliserat ansiktsuttryck är jobbigt att se på då det inte ändrar sig eller rör sig? Eller är det för att de avbildade ansiktena kan bli för uttrycksfulla? Eller handlar det om mötet med den ”andre”? Frågan kvarstår.

Är detta ett ansikte?

Helena Mutanen Helena Mutanen (f 1965) bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad vid kungl. Konsthögskolan i Stockholm där hon tog examen 1998. Hon har mottagit flera stipendier så som Maria Bonnier Dahlins stipendium 1998 och Stockholms stads kulturstipendium 2000. Helena Mutanen har haft ett stort antal separatutställningar på Gallerier och konsthallar i Sverige, men också Helsingfors. Hon har medverkat i flertalet samlingsutställningar, bland annat på Pilane skulpturpark 2016, Bonniers konsthall 2016, Sven Harrys konstmuseum 2017–18. Hon har också undervisat både på Konstfack; masterprojekt 2009 och konsthögskolan i Bergen som gästlärare 2010.

2021 mottog Helena Mutanen Konstakademiens utställningsstipendium ur Gerard Bonniers fond. Stipendiet omfattar en utställning vid Konstakademien, medel för att genomföra utställningen samt en utställningskatalog. Bildtext: Helena Mutanen ”Spetsskalle (liggande svart)”, 2022. Papier-maché, textil. Foto: Prallan Allsten © Helena Mutanen/BUS 2023