Maja Michaelsdotter

 09 augusti 2023

Konstnären Maja Michaelsdotter utforskar sakernas tillstånd genom den textila tekniken tuftning. En smält glass, en katt, inälvor eller ett hjärta – vad mer finns i rymden? Genom att leka med skala och placering av ”grejer” presenterar de lager av mening och visar ofta på en komisk, magisk eller absurd aspekt av världen.

Majas arbeten tar ofta upp teman från det vardagliga livet, men genom att leka med skala och placering presenterar de ett kontrasterande lager av mening och visar ofta på en komisk eller absurd aspekt av världen. I sitt arbete försöker hon skildra en slående fascination av allt som lever, våra biologiska kroppar och organ av kött och blod såväl som sinnets komplexitet. Arbetet hänger sig ofta till ämnen som betraktas som tunga eller problematiska, men hon arbetar med en ärlighet som framför allt hyllar livets kraft. 

Utställningen “ Grejer i rymden” kretsar kring verket Everything, som är en avbild av vår galax Vintergatan, där vår planet är en liten prick bland miljoner andra. Maja vill visa på det storslagna och ogreppbara i universum och vår egen litenhet.Tanken på att vi och allt omkring oss är grejer i rymden får samtidigt allt vardagligt att kännas ganska -  magiskt. 

”Jag arbetar med föremål som säger mig något viktigt om samtiden eller livet. Ofta börjar det med att jag ser något som blir en tydlig metafor för något jag gått och funderat på. Ett stort och diffust hot om klimatförändringar konkretiseras i ägget (med alla förutsättningar för liv) som jag knäcker ner i stekpannan. 

Kraften med vilket allting existerar kan inte bli tydligare än i förlossningen. Barnets livskraft och moderkakans död. Intensiteten i det levande och det förgängliga blir kristallklar i det ögonblicket.

Andra gånger är det istället ett objekts otydlighet som intresserar mig. Som en bit kött. Den är skuren på ett sätt som associeras till mat, men skulle den inte lika gärna kunna vara en bit av dej? En bit från din närstående? Den har samma böljande streck som en marmorerad sten. Vad är dessa fibrer? Är det mat eller annat? 

Jag är fascinerad av att det konstiga är normalt och det normala är jättekonstigt. Det brukar beskrivas som att jag porträtterar vardagsföremål. Men många av objekten är väl egentligen hypermoderna alien-rymd- grejer? Som tillexempel tabletter! Substanser som förändrar tankar inne i hjärnan, förpackade för att likna små goda bär eller ädelstenar. Samtidigt är det mest naturliga i världen, som att föda barn, eller att vi lever på en liten prick i ett stort snurrande gasmoln på väg mot ett svart hål, helt naturligt. Det är det normalaste i världen, men det känns helt sjukt.

Hjärnan vill kategorisera allt vi ser. När vi kategoriserar är storlek och material två viktiga definitionsnycklar. Genom att göra en förskjutning i material och skala plockar jag bort delar av informationen vi använder för definition. Min intention med detta är att frilägga objektets form och få betraktaren att associera mer fritt. Trots att jag arbetar figurativt associeras därför resultatet ofta till andra föremål. En tomatskiva tolkas som lungor, en livmoder, eller ett träd. Och det är ju samma former som går igen i naturen, men jag skulle vilja påstå att det även är samma. Allt som existerar är uppbyggt av samma byggstenar och kan omvandlas till något annat. Om jag äter kött blir det en del av mitt kött. Jag ser skönhet i köttbiten precis som i solnedgången, och på så sätt uttrycker jag främst min fascination för det vackra och ofattbara i världen och livet, bara från en lite annan vinkel.”

Rebirth, detalj (20229) Foto: David Camerini