Det tar 17 minuter att åka pendeltåg från Stockholm City till Barkarby. Ett stenkast från uppgången Veddestabron ligger Bas Barkarby och på entréplan Bas konsthall. Där visas Tovas Mozards utställning det vita huset som presenteras ett 30-tal fotografier och kortfilmerna Psychic och Stora scenen under hela hösten. Grattis Järfälla!
Av Jenny Danielsson
RECENSION:
Tova Mozard - det vita huset
28 augusti – 12 december 2026
BAS Konsthall
Tova Mozard är inget nytt namn för den som håller koll på samtidskonsten och cineaster med smak för starka dokumentärer känner säkert igen namnet. I början av året hade hennes långfilmsdebut ILOVERUSS biopremiär. Det är en skildring av konstnärens mångåriga vänskap med Russ, en man med stora drömmar och en hel del erfarenhet av att arbeta som statist i Los Angeles. Svenska Dagbladets recensent beskrev den som ’lika delar rörande, formstark och poetisk.’ Har man följt det här konstnärskapet genom åren, känner man igen filmens täta stämning och gripande porträtt av den gåtfulla relationen mellan Tova och Russ och den tredje medspelaren, staden Los Angeles.
Det är svårt att prata om Tova Mozard utan att nämna Los Angeles. Hon är utbildad på Malmö konsthögskola och på UCLA, University of California, Los Angeles. Los Angeles är Kaliforniens största stad och ett epicentrum för filmproduktion, en märklig plats som blivit hennes trogna följeslagare.
I kortfilmen Psychic (2019) som tidigare visats på SVT Play är det stadens många medier som står i fokus. Vi får åka med utmed mörka gator och blicka in bakom neonskyltarna som erbjuder läsning i händer och vägledning via tarotkort. Det är givande att se samma konstverk på olika ställen och bra konst blir ju liksom inte sämre över tid.
Till exempel minns jag inte när jag först såg filmen Stora scenen som visar konstnären, hennes mamma och mormor på Dramatens Stora Scen tillsammans med en terapeut. Teatersminkade i svepande kreationer i rosa toner sitter de i den anrika miljön på stoppade stolar och pratar om och med varandra, verkar skärskåda sina relationer, diskuterar hur det varit och refererar till avsaknaden av fäder, till männen som tog sina liv. Kortfilmen kom ut 2011 och visades på Moderna Museet samma år inom ramen för Tempo dokumentärfestival. Om jag inte såg den där såg jag den säkert 2013 i den stora soloutställningen Verklighetens afton på Kulturhuset som, precis som här på Bas konsthall, presenterade fotografierna på djupröda tunga draperi som hänger från golv till tak med ordentlig spotbelysning på varje verk. När jag tar mig an Stora scenen nu påminns jag om hur jag då, var det nu var, vred mig i stolen och hade hemskt svårt att ta in deras uppriktiga samtal. Nu sitter jag lugnt genom hela filmen och begrundar deras ärlighet på scen, men förstår fortfarande inte hur Tova Mozard lyckas balansera sin roll som medspelare, privatperson och regissör, men anar att hennes förmåga bottnar i det hon berättar i utställningstexten:
"Jag vill använda mig av det banala, som klichéer, för att skapa något intressant. För att peka på var uttryck och längtan efter att bli sedd kommer ifrån. Kanske använder jag mig av andra människor för att förtydliga saker för mig själv. Jag vet inte alltid vad det är, kanske gömmer jag mig bakom något. Egentligen har jag bara försökt se mig själv i olika människor och konstlade miljöer där jag placerat mig själv." Tova Mozard
Tova Mozard lyckas onekligen få fram något intressant och det är uppenbart att de där konstlade miljöerna aldrig skrämmer henne. Hon är bara där. I filmen Psychic nynnar hon med i Elvislåt och spelar flipperspel och i fotografiet Channeling Elizabeth Short ser vi henne på en öde gata framför en typisk amerikansk enplansvilla. Hon har på sig en röd underklänning. Eller är det ett nattlinne? Är det tidig morgon? Vad har hänt? Konstnärens ansiktsuttryck ger inga svar. Hon bara står där, rakt upp och ner. Läser man på visar det sig att en Elizabeth Short mördades i stadsdelen Leimert Park i Los Angeles 1947 och att man fortfarande inte vet vem som tog hennes liv.
” Tova Mozard är en av vår samtids mest betydande konstnärer och den här utställningen sätter ribban högt för Bas konsthall. Grattis Järfälla! Keep up the good work! ”
Tova Mozard, Channeling Elizabeth Short, 2020.
Den här utställningen har dramatiska, men alltid mycket mänskliga undertoner och bra öppettider. Den 10 oktober arrangerar man en visning av utställningen och visar fler filmer i samarbete med CFF, Centrum för Fotografi. Konstnären kommer att vara på plats och Bas konsthalls chef Marc Dervin hälsar att alla är välkomna och att eventet är gratis, men kräver anmälan.
Det gör mig alltid glad att åka från stadskärnan för att se konst. Flera konsthallar är bra och förhoppningsvis når man många. Här verkar man satsa på konsten. Lokalen är inte så stor, men förtjänstfull. Ska jag vara petig, önskar jag att Atrium Ljungberg, som äger fastigheten, hade tagit in en konsult som kan hänga konst. Att ha eluttag halvvägs upp på väggarna är bara fult och onödigt. Men det är en bra installation och det finns personal på plats som hälsar välkommen när jag är på besök en vanlig vardag efter lunch.
Barkarby ligger i Järfälla kommun, deras slogan är Järfälla visar vägen. Jag kontaktar kommunens kulturchef Karin Nilsson och undrar hur det kommer sig att man satsar på en konsthall här. Hon berättar att området Barkarbystaden är en helt ny stadsdel och att man i arbetet med att utveckla platsen har velat bygga in självklara mötesplatser. Hon betonar att konsten är en självklar del av det arbetet, och att det är därför man har en konsthall i Bas Barkarby, som är en rejäl byggnad som också hyser bland annat ett bibliotek och en gymnasieskola.
Tova Mozard är en av vår samtids mest betydande konstnärer och den här utställningen sätter ribban högt för Bas konsthall.
Grattis Järfälla! Keep up the good work!
Tova Mozard, Any Day Now, 2007.
