RECENSION:
LARS TUNBJÖRK
LANDET UTOM SIG
KULTURHUSET STADSTEATERN
18 SEPTEMBER - 18 JANUARI 2026
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Installationsvy, Lars Tunbjörk: Landet utom sig, visas på Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Leonard Stenberg
Med blick för vardagsabsurditeter och en förkärlek för oortodoxa kompositioner, ångest och rött kom Lars Tunbjörk (1958 – 2015) att bli känd för sina färgfotografier tagna med blixt av folkliga miljöer som Skara Sommarland, Ullared, husvagnsparkeringar och korvmojar under svenskt åttio och nittiotal.
I bilderna kanaliseras fotografens ilska mot tidens nyliberalism som hotade att rasera välfärdssystemet och odlade en individualistisk och själsdödande konsumtionskultur.
När Tunbjörk, som dittills varit en klassisk dokumentärfotograf skiftade från svartvitt till färgfoto med blixt i fotoboken Landet utom sig (1993) ledde det till en internationell karriär med uppdragsgivare som New York Times Magazine, gallerist i Paris och utställningar över hela världen. Hans fotografier blev inte bara stilbildande för kommande generationer utan kom även som i ett slag att avslöja hur romantiserande den modernistiska fotohistorien från Brassaï via svenskar som Christer Strömholm och Anders Petersen dittills varit.
I mötet med fotografierna på Kulturhuset är det uppenbart att även Tunbjörk konstruerade sin alldeles personliga variant av verkligheten - fast i motsatt riktning.
Där föregångarna adderade en skönhet och ett skimmer till livet, misären eller mänskligheten liknar Tunbjörks tillvaro mer en tillknycklad slump fylld av existentiellt tvivel.
Den genomarbetade utställningen där väggar, ramar och till och med besöksstolarna lånat färger ur fotografierna, sätter fokus på Lars Tunbjörks mest kända fotografiska gärning och biografi. Via väggtexter och en intervjufilm med en välformulerad och lite avvaktande Tunbjörk får vi kanske inte lära känna mannen bakom kameran på djupet, men vissa nycklar får vi som förklarar det distanserade i den blyge och periodvis deprimerade fotografens bilder.
Sedan Lars Tunbjörk gick bort 2015, endast 59 år gammal, har hans efterlämnade fotokopior, negativ och kontaktkartor arkiverats, digitaliserats och fortsatt visas i utställningar komponerade av olika delar av hans omfattande produktion.
Förutom serierna Landet utom sig och I love Borås som kom till mellan 1988 och 1995, visas här även tidigare svartvita fotografier tagna mellan 1980 och 1987. I dessa är visserligen känslan för det komiska och miljövalen ofta desamma, medan de helt saknar blandningen av livsleda och panik som präglar de senare.
Lars Tunbjörk fångar den allmänna känslan av instängdhet, brist på mening och uppblossande främlingsfientlighet som faktiskt präglade Sverige vid tiden. Men Tunbjörk skruvar inte bara till bilden av tillståndet i landet - han beskär den också kraftigt. Visste man inte bättre kunde man tro att det sena 1900-talets Sverige var en helvit SD-dröm - trots att tidens soundtrack i själva verket sattes av svenska artister som Leila K, Dr Alban, Mini Midi Efti, Papa Dee och Latin Kings samt första vågens snällhiphop från USA.
”I mötet med fotografierna på Kulturhuset är det uppenbart att även Tunbjörk konstruerade sin alldeles personliga variant av verkligheten - fast i motsatt riktning. Där föregångarna adderade en skönhet och ett skimmer till livet, misären eller mänskligheten liknar Tunbjörks tillvaro mer en tillknycklad slump fylld av existentiellt tvivel.
Lars Tunbjörk, Ullared, 1983. Bildserien "Gränslösa bilder". Foto: Julia Hjertén
Katastrofer är såklart alltid obehagliga, men när omvärlden undlåter att reagera blir det fullständigt outhärdligt - och den principen utnyttjar Tunbjörk. I en av de kändare bilderna i Landet utom sig står poliser uppradade mittemot nynazistiska skinheads med Sverigeflagga. Utan kontextkunskap röjer ansiktsuttrycken ingenting som tyder på konflikt. Minuten senare eller tidigare kanske det syntes, men Tunbjörk väljer att knäppa av just här och en kuslig känslostiltje lägger sig över scenen.
Det finns verkligen en hel del i utställningens innehåll som skaver eller skapar obehag - förutom det ångestladdade i att tvingas återbesöka en av världshistoriens mest oestetiska perioder. När Lars Tunbjörk använder människor som ofrivilliga statister för att uttrycka politisk indignation och dessutom genom att rikta kameran mot Ullared och midsommarfylla kantrar det ibland mot folkförakt och som betraktare görs man medskyldig.
Men värst är ändå att jämföra med vår egen tid med ökande inkomstklyftor, aktivklubbar och politiska ledare som ringaktar grundläggande demokratiska värden. Det blir skruvat att blicka tillbaka på en dystopisk skildring av en period som var så mycket tryggare.
---------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika/recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
