RECENSION:
Kropp - Ideal, blick, frihet
Göteborgs konstmuseum,
7 mars 2026 - 17 jan 2027
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Charlotte Gyllenhammar, Bursting, 1991. Foto Hossein Sehatlou Göteborgs konstmuseum
Syn, hörsel, känsel, lukt och smak, tack kära kosmos för kroppen! För all glädje, njutning och tyst kunskap som finns i att förhålla sig sinnligt och fysiskt till världen. Om AI uppnår självmedvetande blir våra kroppsliga erfarenheter det som gör oss sant mänskliga, de blir källan till vår originalitet. Som kvinna uppväxt i en kultur av retuscherade och plastikopererade skönhetsnormer, med ätstörningar och självskadebeteende i dess kölvatten, skulle jag kunna jag hata min kropp. Om jag levt som piga på 1600-talat hade jag inte ägnat tonårstimmar åt att missnöjt objektifiera och fragmentisera delar av mig själv. Men kanske hade jag då istället hemfallit åt den traditionellt kristna dikotomin där den rena anden vill befria sig från det syndiga köttet? Trots destruktiva ideal i både historien och samtiden har min kropp och själ en lyckad kärleksrelation, och med det gränssnittet går jag in på utställningen.
”Den mänskliga kroppen är förstås ett större och svårare ämne, och när Göteborgs konstmuseum tar sig an detta skapar de en startpunkt för en viktig diskussion om den sinnliga, fysiska kärnan av vår existens.
Kropp. Ideal, blick, frihet famnar vår lekamen från mitten av 1800-talet till idag och är Göteborgs konstmuseums stora, nästan årslånga utställning. Så stort det nu kan bli på ytan för de temporära projekten där tre avlånga, mörka salar bildar ett mezzaninmönster. Förhoppningsvis kan museets om- och tillbyggnad med start 2028 råda bot på platsbristen.
Nu kan emellertid besökaren titta in genom en röd, genomskinlig rundel på en uppsjö av kroppar, suggestivt som i en födelse. Så träder man in bland marmorskulpturer från 1800-talet, det kryllar av nymfer, gudinnor och flörtiga föresatser. Det gnistrande vita och sockriga får en raffinerad kontrast i Jeannette Ehlers videoverk Whip it good, 2014. En svart kvinna, vitsminkad och vitklädd, går loss med en svart piska doppad i sot. Hon står i Västindiska packhuset i Köpenhamn och slår en vit duk till svart, precis som den svarta huden ärrades vit av alla slag som utdelades där. På temat vit skulptur, svart historia och reflekterande samtidskonst sammanför också Nationalmuseum i Stockholm Tobias Sergels livsverk, den karibiske Adolf Ludvig Couschi Badins livsöde, och Salad Hilowles videoverk. Ett visuellt lockande och intellektuellt utmanande grepp som ligger i tiden.
Jeannette Ehlers, Stillbild ur videoverket Whip It Good, 2020, HD-video, Göteborgs konstmuseums samlingar.
Åter till Göteborg och en trappa ner på utställningens mellanplan där den poserade kroppen står i blickfånget. Det är berättelsen om konstnärsmodellens resa från en generisk figur som i bästa fall liknade de antika skulpturer man annars ritade av, till musa och levande subjekt som kunde inspirera och även styra avbildningen av sig själv. I Édouard Dantans finstämda målning Avgjutning efter levande modell, 1887, lånar den unga flickan sig själv som passiv materia till de aktivt skapande männen och den eviga konsten. Samtidigt finns revanschen, Hanna Paulis karismatiska helfigursporträtt av Konstnären Venny Soldan-Brofeldt, 1886, och Gerhard Hennings skildring av sin fru, Porträtt av Elsa Bange, 1907. Båda kvinnorna gör sådant som vid tiden var ovanligt, de sitter bekvämt, framstår som konstnärliga subjekt och möter betraktarens blick.
”Hur har skönhetsidealen för kvinnor och män utvecklats de senaste hundrasjuttio åren, var är diskussionen om den manliga blicken, och hur har man sett på utseenden som avviker från idealet? Tankar jag kom hit med och frågor jag ville ställa blir hängande i luften.
Julia Peirone, Ocean Dream ur serien Diamonds Dancing, 2017.
Arvet går vidare till samtida konstnärer som fokuserar kroppen i sitt skapande. Sixten Sandra Österbergs gäckande Carpenter and dreamer, 2025, där två bortvända tonårstjejer med hårsvall, tatueringar och nerhasade jeans blir till tecken för revolt och trashig sexighet. Eller Julia Peirones iscensatta fotografi Ocean Dream, 2017, en nattlig kulle av unga kvinnor i underkläder med konfetti kring sig, som festens jungruoffer. Det är starka bilder som inte inordnar sig i en uppdelning av gott och ont eller berättar hur livet ska levas.
På så sätt lägger utställningen ut enskilda historiska trådar som är spännande att följa in i samtiden, men att två av totalt tre salar graviterar tungt åt 1800-talets skulptur- och modelltradition får mitt tålamod att tryta. Det finns så mycket annat spännande att tala om! Hur har skönhetsidealen för kvinnor och män utvecklats de senaste hundrasjuttio åren, var är diskussionen om den manliga blicken, och hur har man sett på utseenden som avviker från idealet? Tankar jag kom hit med och frågor jag ville ställa blir hängande i luften.
Nick Cave, Speak louder, 2011, Skulptur © Nick Cave. Photo by James Prinz Photography. Courtesy of the artist and Jack Shainman Gallery, New York
Sista salen öppnar upp åt alternativa spörsmål, där avhandlas den expressiva kroppen med sin identitet och frigörelse. I främsta ledet finns den afroamerikanske konstnären Nick Cave, inte att förväxla med rockstjärnan som också börjat göra konst. Caves stora installation Speak louder, 2011, består av tre människofigurer draperade i crèmefärgade skrudar av knappar, där de heltäckande dräkterna växer ut till en sorts högtalare istället för huvuden. Verket sägs kommentera social orättvisa, skjutvapenvåld och behovet av att bli hörd, men idéerna är inte synligt gestaltade.
Ett mer själfullt motstånd finns i Ana Mendietas Untitled (Glass on Body Imprints),1972. Mendieta har fotograferat sin egna nakna kropp pressad på ett deformerande sätt mot glasskivor. Hennes kropp blir grotesk, inrutad av något främmande, pressad till en fyrkantig bild och inskriven i en ordning som inte är hennes egen. Så som hon upplevt sin verklighet som kvinna och kubansk konstnär i USA.
Ussi’n Yala från Gabon talar också om ett utanförskap, med sin fotografiska bildsvit på homosexuella kärlekspar i Paris från 2020-talet ger han en bild av hur deras kärlek skulle kunna blomma fritt. Rakt upp och ner i en dokumentär tradition, om så bara för att utöka mängden av bilder på människor som väljer ett icke-normativt liv.
Utställningen Kropp. Ideal, blick, frihet bjuder på prov från olika diskurser och en del intressanta verk. Men det vilar också en skugga av godtycklighet över helhetsintrycket. En överväldigande majoritet av alla konstverk i den västerländska traditionen innehåller mänskliga figurer, och då måste ett vasst urval staga upp ämnet. Urvalet har i det här fallet utgått från de egna samlingarna. Inget fel i sig, men en lite höjd blick hade gjort mycket. Det gäller också utställningskatalogen där essäerna ofta känns alltför vinklade. Det är märkligt, för museets förra stora utställning Apokalyps och den tillhörande katalogen led inte av samma problematik. Den mänskliga kroppen är förstås ett större och svårare ämne, och när Göteborgs konstmuseum tar sig an detta skapar de ändå en startpunkt för en viktig diskussion om den sinnliga, fysiska kärnan av vår existens.
Ana Mendieta (1948–1985) Untitled (Glass on Body Imprints), 1972. Serie med 6 färgfotografier. © The Estate of Ana Mendieta Collection, LLC. Licensed by Artists Rights Society (ARS), New York / Bildupphovsrätt, Stockholm. Courtesy Marian Goodman Gallery
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
LÄS MER AV MAGDALENA LJUNG:
