Sonia Hedstrand ser en skildring av femtio år av åtrå, längtan, sorg och vänskap när Nan Goldin gör sitt livs retrospektiv med flera timmars bildspel till musik på Moderna museet i Stockholm.
Av Sonia Hedstrand
På en skylt i entrén ber Nan Goldin sina besökare att inte fotografera, filma eller sprida bilder av hennes verk på sociala medier. Hon vill att vi ska uppleva installationerna direkt. Till min glädje märker jag att besökarna lyssnar till konstnärens vädjan om närvaro.
Skärmfriheten bidrar till en intensiv koncentration när jag kliver in i Moderna museets stora sal för tillfälliga utställningar, där sex olikformade arkitektoniska konstruktioner av tjockt mörkt tyg inrymmer varsitt bildspel.
Det mest kända heter ”The ballad of sexual dependency” och har varit pågående från slutet av 70-talet till idag. Det är en episk saga om ett relationsliv i 700 bilder som klickas fram av nio diabildsprojektorer och flimrar förbi under 45 minuter till tonerna av suggestiv musik. Här ser vi Nan Goldins ungdom på Lower East Side, som då var ett bohemiskt tillhåll för konstnärer och andra avvikare. Utekvällar, fester, hångel, sex, gråt, misshandel, kramar, allt i en miljö som med vår tids blick framstår som sjavig. Vi lever med henne från förälskelse tills att hon sitter med två blåtiror som pojkvännen gett henne. Den bilden tog hon för att påminna sig om att inte gå tillbaka honom. Aids dyker upp och förmörkar vännernas liv, många av människorna som skildras är inte längre bland de levande.
”This will not end well” har producerats av Moderna museet och reser vidare till flera konsthallar i Europa de närmaste åren. Utställningen är en stor retrospektiv som sammanfattar den nu 69-åriga konstnärens verk, och hennes liv.
Nan Goldin har många epigoner, hennes snapshot-stil blev snart en trend som många yngre fotografer försökt efterlikna. Inte minst inom mode, reklam och dokumentärt foto som försöker vara konstärligt. Men här handlar det inte om att beblanda sig med utsatta grupper för att göra nakna porträtt av slumpmässiga sårbara individer. Nan Goldin lever med de människor hon avbildar, och det känns. Det är därför alla ser så avslappnade och naturliga ut på bilderna.
Diabildspelet var det medium som den ordnade kärnfamiljen på 60- och 70-talet använde för att dokumentera sitt liv. Vid högtider bänkade man sig i soffan för att titta på representativa bilder av uppklädda släktingar och nykammade barn som radat upp sig på jular och födelsedagar. Antagligen ofta med en bister familjefar i bakgrunden som hotade med stryk om inte barnen log vid fototillfället.
Bild:Nan Goldin, still from sisters, saints and sibyls, 2004-2012. Trekanalig video
Lämnade hemmet för anrkistisk skola
Nan Goldin lämnade efter en stormig uppväxt hemmet i tidiga tonåren för att gå på en anarkistisk fri skola, där hon fann sitt eget sammanhang, mer tolerant, men också destruktivt på sitt eget sätt. Drogerna är hela tiden närvarande som en mörk skugga som slår sprickor gemenskapen.
Balladen visades från början som ett diabildspel på klubbar, barer och undergroundbiografer, där publiken bestod av den lilla krets som fanns med på bilderna. Alla tillhör hennes självvalda familj. Det är ett alternativt familjealbum som senare fick en stor publik. Men det har fortfarande kvar sin nerv. Betraktare blir alltid berörda av hur hon ständigt uppehåller sig i det existentiellt akuta; kärlek, ensamhet, begär, längtan efter närhet och gemenskap, sjukdom, sorg, död. Det får ofrånkomligen åskådaren att begrunda sitt eget liv.
Bildspelet ”The Other Side” har som nav en bar med samma namn i Boston som var mötesplats för transpersoner och där Nan Goldin började hänga som ung och genast kände sig hemma. Hennes fotografier av dess stammisar sträcker sig från 1972 och framåt och skildrar framförallt tre av hennes vänner från den tiden, som inte längre lever. De ges ett värdigt och kärleksfullt eftermäle i snapshots där deras underjordiska stjärnglans fortfarande glittrar.
Jag saknar serien med självporträtt, ”All by myself”. Men istället har flera nya verk producerats till den här utställningen. ”Sirens” är ett kortare bildspel med klipp från andra filmer och arkivmaterial som ska skildra något slags extatiskt drogrus, men fungerar inte riktigt som tänkt och blir istället utställningens svagaste kort. Verket kom till som en pendang till till den kortfilm av suddiga stillbilder med olika röster som talar om drogberoende, ”Memory lost”, som är Goldins senaste verk. Det är mörkt och bitvis suggestivt men har inte riktigt den skärpa som tidigare arbeten.
Den tredelade projektionen ”Sisters, Saints and Sibyls” (2004–2022) har en helt annan tyngd. Verket närmar sig en dokumentärfilm med arkivfoton och videoklipp. Här försöker konstnären närma sig roten till sitt sökande efter kärlek och tillhörighet bortom normerna. Det handlar om hennes äldre syster, en känslig rebellisk flicka som dåtidens samhälle beskar brutalt. Det slutade med att storasystern Barbara tog sitt liv vid 18 års ålder då Nan bara var 11, vilket blir ett trauma som präglar hennes liv och konstnärskap.
Trots all sorg, övergivenhet och missbruk som följer Nan Goldins livsverk, finns alltid en värme och till och med humor i hennes berättelser. Här finns mycket sex, men inte tillrättalagd pornografi. Det är fullt av nakenhet, men ingen kroppshets kring rynkor, valkar eller celluliter. Utsattheten är alltid närvarande, men den exploateras inte.
Balladen har turnerat runt en del under de 40 år som gått, och den förändras och utökas ständigt. Jag har sett den förr, men när jag återser den framstår den mer som ett minne av en tid och ett sätt att leva som nu känns avlägset. Dessa fattiga frirum finns inte längre på ett uppstädat Manhattan där det är för dyrt för konstnärer att leva. Jag ser också, trots mörkret, gemenskap, värme, tolerans och empati på ett sätt som jag saknar i vår tid. Är jag ensam om det?
Sedan telefonen blev en kamera och sociala medier fick oss att posera i en iscensatt, välstädad version av våra privatliv, har Nan Goldin slutat fotografera.
NAN GOLDIN: THIS WILL NOT END WELL
MODERNA MUSEET
10 OKTOBER – 23 FEBRUARI - 2023
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Klicka här för att läsa mer artiklar av Sonia Hedstrand
