Rembrandts sista målning har orsakat en storm i den svenska konstdebatten och än är dess öde ovisst. "Batavernas trohetsed" har jämförts med konstnärens ikoniska "Nattvakten" i betydelse – men är enligt somliga experter än mer intressant.
- Om fler förstod vilken klenod det är skulle folk stå och köa utanför Nationalmuseum, säger Margaretha Thomson, professor i konsthistoria vid Stockholms universitet, som de senaste åren har specialiserat sig lite extra på Rembrandt.
Hittills har hon ofta kunnat begrunda hans sista kända målning "Batavernas trohetsed" helt själv – medan "Nattvakten" på Rijksmuseum i Amsterdam ständigt lockar horder av turister. Där finns visserligen fler tavlor av konstnären, poängterar hon.
- Men den här är väldigt egendomlig, det är hans sista bild och innehåller hela hans livsdramatik. På det sättet är den unik och kan inte jämföras med "Nattvakten" som var heroisk och passade in i sin tid.
Ett världsarv
I höst har målningen som funnits i Sverige sedan 1700-talet hamnat i fokus. Konstakademien började 2018 att begära 400 000 i årlig hyra för verket, och på grund av museets ansträngda ekonomi lyftes frågan om tavlan istället ska lånas ut till Rijksmuseum i Amsterdam.
Margaretha Thomson är en av dem som har argumenterat för att den måste bli kvar i Sverige. Men varför har den ett sådant symbolvärde?
- Det är ett världsarv och som sådant mycket värdefullt. Det är inte så att målningens innehåll eller Rembrandt har med Sverige att göra. Men det är en stor ära för Sverige att ha ett sådant världsarv.
Målningen beställdes till rådhuset i Amsterdam på 1600-talet – Rembrandt skulle skildra holländarnas revolt mot den spanska monarkin genom att allegoriskt anspela på anfäderna, “bataverna”. Men beställarna var inte nöjda och ville att Rembrandt skulle “justera” den.
Konstnärens livssituation är intressant i sammanhanget, enligt Margaretha Thomson. Stora delar av hans familj hade dött, och hans ekonomi var i spillror.
- Det var en desperat situation och han målade desperat. Han gjorde sig inte till. Det är en mycket dramatisk historia alltihopa.
Var sig själv
Margaretha Thomson tror att Rembrandt måste ha förstått att målningen inte kunde visas.
- Hela bilden är så vansinnig, den är grotesk. Hövdingen sitter där enögd och monolitisk och visar ingen aktivitet annat än att han är större än de andra, säger Margaretha Thomson som tycker de andra männen liknar "miniatyrgubbar som skulle pulveriseras om man knäppte på dem".
- Det är inga krigare. Det är som ett hån.
Målningen mätte ursprungligen 5,5 meter gånger 5,5 meter, men han skar ut en del av den med en djärv komposition som resultat. I en tid då praktfulla verk med klara färger dominerade var Rembrandt sig själv.
Hans stil liknar ingen annans på 1600-talet, enligt Margaretha Thomson. Där finns en enorm och verklig "uttrycksfull närvaro" trots att verket ser målat ut.
- Färgen är synlig som materia samtidigt som det blir figurer och ansikten. Det är helt magiskt, man fattar inte, man måste stå där länge – tills knäna viker sig nästan.
Hitta målningen
Nu pågår också ett forskningsprojekt i Amsterdam där man använder avancerad fotografisk analysteknik, bland annat i förhoppningen att kunna hitta resterna av den ursprungliga målningen. Duken var så exklusiv att det inte är troligt att Rembrandt eller hans sista elev skulle ha låtit materialet gå till spillo.
Margaretha Thomson trycker på betydelsen av att målningen blir kvar i Sverige.
- För det finns få verk som skulle slå det här i berömdhet, det skulle kanske vara Michelangelo. / Elin Swedenmark/TT
Fakta: "Batavernas trohetsed"
Batavernas trohetsed till Claudius Civilis” har hängt på Nationalmuseum sedan 1864. Målningen beställdes till det nybyggda rådhuset i Amsterdam och hängdes upp där 1662. Men beställarna var missnöjda med verket, som var tänkt som en symbol för den fria republiken, och den stora duken skickades i retur till Rembrandt för att han skulle justera den.
Uppdraget hade först gått till Rembrandts elev, Govaert Flinck. Denne avled dock i förtid och hann inte göra klart beställningen.
Målningen ropades in på auktion i Amsterdam 1734 av Nicolaas Kohl som var gift med Sophia Grill. Via hennes svenska släktingar fördes tavlan sedan till Sverige. “Batavernas trohetsed till Claudius Civilis” donerades 1798 till Konstakademien av Anna Johanna Grill och året därpå deponerades den i Akademiens nya lokaler på Fredsgatan.
1891 upptäckte en holländsk arkivarie att “Batavernas trohetsed till Claudius Civilis” ursprungligen hade hängt i rådhuset i Amsterdam. Några år senare identifierades det “fragment” av målningen som finns på Nationalmuseum som “Batavernas trohetsed”.
Länge hängde målningen på Nationalmuseum utan avtal med Konstakademien. När museet renoverades lånades tavlan mellan 2015 och 2018 ut till Rijksmuseum i Amsterdam, National Gallery i London och till Göteborgs Konstmuseum. Men 2018 tecknades ett avtal som innebar att Nationalmuseum fick låna verket för motsvarande 400 000 kronor per år.
Nationalmuseums nye chef Patrick Amsellem har sagt att han anser att "Batavernas trohetsed" ska bli kvar på museet.
LÄS MER:
"Konstakademien hoppas på lösning om mästerverk" >>
