Finns det en bättre plats än trädgården? Och då menar jag inte att dubbelvikt rensa ogräs utan att befinna sig i ett ideallandskap. Blommor, frukter, fågelsång. Porlande vatten, solens strålar och trädens skugga.
Paradiset, inte konstigt att vi började där.
Men bristen på kunskap, sex och barn avgjorde saken för Eva, och de tvingades ut ur Edens lustgård. Sedan dess har människan försökt att göra naturen mer gästvänlig. Odlingar, betesmarker och parker. Utomhusrum för kroppslig och själslig överlevnad. Nationalmuseums utställning famnar allt detta, med fokus på äldre tiders trädgårdskonster och utflykter in i samtiden.
En vidsträckt barockpark möter i entrén, Pierre-Denis Martin målning Vy av Château de Portchartrain. Anläggningen är enorm och perspektivet gudomligt, det är nästan att man ser jordens krökning. Parken är geometriskt utstakad, marken nivellerad och träden formklippta, som i Versailles och på Drottningholm. Så föreställde man sig paradiset. 1600-talets människor såg den vilda naturen som syndafallets konsekvens. Berg, kaotiska skogar och träsk var en styggelse som skulle tuktas.
En kultiverad, ordnad natur var att föredra.
Joakim Skovgaards målning Eva i Paradiset från 1911 som syns strax intill visar ett helt annat ideal, en förvildad, mystisk trädgård med exotiska inslag från hans resa till Java. Men 1600-talet hyste också en längtan till ett mer fritt och milt herdelandskap för vilket det karga Arkadien i Greklands inre blev en projektionsyta. Konstnärerna som målade arkadiska eller klassiska landskap, såsom Nicolas-Didier Boguet, hade aldrig varit där. Istället gick de ut i ruinbeströdda, flacka betesmarker kring Rom eller kopierade andras målningar därifrån.
Steget från det klassiska landskapet till 1700-talets mer naturliga parker är inte långt och går via rokokons förkärlek för det intima. Antoine Watteaus målning Kärlekslektionen avbildar ett fint sällskap i en träddunge som vässar sina sinnen till växtlighetens behag och lutspel. Frivola toner klingar vidare i den samtida Emma Helles frodiga skulpturer och gifter sig väl med konsthistorien de står omgivna av. På 1700-talet inser människan att hon kan vara ett hot mot skapelsen och en fullständig omvärdering sker. Naturen blir god och det vilda jungfruligt. Berg och skogar går från amoraliska till ädelt uppbyggliga. Vid den tiden skapar Gustav III de engelska parkerna på Haga och Drottningholm tillsammans med sin arkitekt Louis Jean Desprez, och menar att dessa två är de enda i Sverige som kan uppvisa fantasi.
De kungliga parkernas portar öppnade för allmänheten på 1800-talet och stadsborna fick ett offentligt rum där hög ställning visades genom sysslolösa promenader. Kungsträdgården i Stockholm var en sådan plats, medan Palmhuset i Göteborg från 1878 utgör en arvtagare till forna tiders orangerier.
Hanna Pauli, Frukostdags, 1887. Olja på duk. Nationalmuseum.
Trädgårdar har alltid varit en statusmarkör. Adolf Ulrik Wertmüllers konventionsbrytande stadsporträtt av Marie–Antoinette med barnen i parken vid Petit Trianon hänger bredvid Albert Bartholomés lika monumentala målning av sin fashionabla fru i ett växthus hundra år senare. Impressionisterna omhuldade trädgården och längst gick Claude Monet. Han skapade sitt outsinliga motiv och flyttade in i det, den japanskt inspirerade trädgården med näckrosdammarna i Giverny. Den nu levande Peter Fries svartglänsande bronsskulpturer av träd skänker tyngd och kontrast åt impressionisternas färgekvilibrism. Monet, Renoir och Pissaro syns till på utställningen men inte Morisot, Cassatt eller Bracquemond. Det är anmärkningsvärt av två anledningar, dessa kvinnor var en självklar del av den impressionistiska cirkeln och de favoriserade trädgården som utomhusmotiv eftersom de inte kunde röra sig fritt i staden utan manligt förkläde.
Utställningens sista utpost är den moderna tiden då kolonilotter blev populära och stadsparker odlades upp under de två världskrigen, men det är katalogen som vittnar om detta. I salarna får innerliga trädgårdsskildringar av naivisterna Hilding Linnqvist och Sven Ericson X:et avsluta tidsaxeln, och så de tidigare nämnda Helle och Frie. Att öppna med de mest kända parkerna, de bärande tankarna och de främsta målarna under flera århundraden och avsluta så här blir märkligt. Utställningen är vacker och genomtänkt men också en tidskapsel, och för den som tar fasta på titelns sex sekler känns det snopet när energin sinar långt innan vår tid.
Fotografiskas utställning In Bloom som också kan ses nu blir ett sorts ofrivilligt samarbete där människans förhållande till naturens skönhet och sårbarhet fortsätter in i samtiden. Sexton praktiserande fotografer visar snygga plåtar som alltför ofta får en anstrykning av reklambild. Nej, bättre vore om Nationalmuseums utställning fortsatte på Moderna museet och ArkDes. Jag skulle vilja se en värdig fortsättning på forna tiders landskapsarkitektur och idéhistoria. Konstnärer som berör frågor om miljö på ett mer samtida och genomgripande sätt, och moderna projekt där natur omformas, såsom Skogskyrkogården eller Jonas Dahlbergs refuserade monumentet för Utöya. Jag saknar också representationen av gemene mans trädgårdslust med allt från gröna vågen till bihotell. Voltaire som låter Candide säga att man måste odla sin trädgård och Jean-Jacques Rousseaus uppmaning om att vända tillbaka till naturen är ord aktuella än idag. Att leka gud och plantera ett frö är också en motståndshandling och en del av något större
TRÄDGÅRDEN,
KONST OCH NATUR UNDER SEX SEKLER
23 FEBRUARI - 7 JAN 2024
NATIONALMUSEUM, STOCKHOLM
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
