RECENSION: Habibi - The Revolution och Love

RECENSION:
"HABIBI - THE REVOLUTIONS OF LOVE",
GRUPPUTSTÄLLNING,
MEDELHAVSMUSEET
23 FEBRUARI - 23 FEBRUARI 2025

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Khaled Takreti Joujoux, Hiboux, Cailloux målning, kollage (beskuren) foto Julia Hjertén

När Habibi – the Revolutions of Love fram till i våras visades på Institut du Monde Arabe i Paris blev det en publiksuccé. Den omfattande grupputställningen täckte 750 kvm och var en av de första storsatsningarna som samlat queera konstnärskap från arabvärlden, Iran och Afghanistan (SWANA) där HBTQIA+personer lider under olika grader av kulturellt och lagstadgat förtryck.

När utställningen nu landat på Medelhavsmuseum i Stockholm där den kommer visas under ett helt år, är den tyvärr betydligt nerskalad. Ändå är den väl värd sitt besök. Både för att den introducerar ett antal spännande konstnärskap som är del i en ofta osynliggjord frihetskamp och för att den lyckas med att vara på en gång angelägen och upplyftande.

V: Jeanne et Moreau Beyrouth, December 2021 Fotografi (beskuret) foto Julia Hjertén
H: Chaza Charafeddine l'Ange Gardie. Foto

Queera män dominerar

Det första som möter är tre teckningar av iranske Alireza Shojaian (f 1988) och ett större måleri- och kollageverk av syrianske Khaled Takreti (f 1964) som sträcker sig över ena väggen. Konstnärerna som tillhör olika generationer arbetar båda föreställande och i det lilla förrummet där deras verk visas omringas besökarna av manliga gestalter. Det ska visa sig vara talande för utställningen i stort, där tonvikten hamnat på queera män och hyperfeminin dragkultur.

Medan Takreti som är väletablerad i Frankrike rör sig mot ett småabsurt och lätt uppdrivet uttryck i en skildring av en queer och småflamboyant vardagsmiljö finns i Shojaians mer realistiska och dekorativa teckningar av avklädda, sensuella män något sorgset och återhållet.

Under invigningshelgens scensamtal berättar Shojaian om prestationskraven han som homosexuell iranier lever med, om hans strävan efter perfektion för att bevisa sig värdig. Kanske är det därför jag upplever hans visserligen vackra verk som alltför hämmade?

Habibi, utställningsvy Ballroom video med the Darvish Foto

Regionens konsthistoriska arv synligt

Efter mötet med ovan nämnda verk väcks en oro över att utställningen ska vara för enkel och förutsägbar. Men farhågan kommer snabbt på skam, för väl inne i den inre och större salen vidgas utställningen med mer mångfacetterade verk, som tunisiska Aïcha Snoussis (f1989) större installation Monument över de drunknade. Det är ett gravmonument över konstnärens fiktiva mytologi om en hbtqi - kultur som fanns runt Medelhavet för över 7000 år sedan. Idén berör, för inte många tecken på äldre queerkultur har överlevt den heterosexuella historieskrivningen. Ändå har de givetvis alltid funnits, mer eller mindre öppet, i alla tider och förtjänar således sitt monument.

I en del av de tvådimensionella verken förekommer konsthistoriska referenser till regionen - i flera återkommer persisk miniatyr och mogulkonst. Som i ovannämnda Alireza Shojaians teckningar där demoner hämtade från persiska miniatyrkonst letat sig in, i afghanska Kubra Khademis (f 1989) gouacher vars erotiskt njutande lesbiska kvinnofigurer ser ut att ha lånat sitt förenklade uttryck från mogulkonsten och i libanesiska Chaza Charafeddines (f 1964) färgsprakande fotomontage, där hon för samman en queer samtid med persisk mytologi och miniatyrkonst.

”Missa nu inte att se den här livsförhöjande utställningen.

Verk som kräver mer och ger mer

Tillsammans med Aïcha Snoussi är det tre libaneser som höjer utställningens verkshöjd betydligt; Omar Mismar (f 1986) och libaniska duon Jeanne et Moreau (Randa Mirza f 1978 och Lara Tabet f 1983) visar verk som både kräver lite mer och ger lite mer. Jeanne et Moreau´s Will you be angry if I keep falling each time består bland annat av en smal hotellsäng med två kuddar, över vilken mobilfilmade videor projiceras och blombuketter i olika stadier av vissenhet återkommer både i fysisk form och i kyligt, mystiska fotografier.

I verket, som kretsar kring hur parets normala samliv drabbades av den stora explosionen i Beiruts hamn 2020, finns en intressant spänning mellan det personliga och det opersonliga, framställt med något som liknar en ogenomtränglig integritet, som om det bar på en hemlighet.

Omar Mismars två verk i utställningen skiljer sig visuellt från varandra men delar upplägg; de är båda biografiskt baserade scheman.

I det visuellt lågmälda affischverket Hands Routine har han skapat en grafisk översikt över sin vardag med pojkvännen, de åker bil tillsammans, till gymmet, till gaybaren. Här och var återges i text småkomiska, vardagliga dialoger dem emellan. Den tvetydiga titeln syftar på hur paret ömsom håller varandras händer när ingen ser, ömsom släpper taget när de riskerar att bli påkomna.

På så sätt är det här ett verk som HBTQIA+ personer även i väst kan relatera till. För det är som bekant inte alltid riskfritt eller bekvämt att hålla hand för samkönade par här heller.

Mer påtagligt är The Path of Love som är ett abstrakt, väggsittande neonverk i rött. Linjerna som verket byggs upp av är den väg (path) han under en dag rört sig för att komma nära olika män han spårat via dejtingappen Grinder. Det är ett verk som på ett fint sätt lyckas kombinera det strama med det passionerade samtidigt som det ger liv åt övriga verk i utställningen genom sitt röda sken.

Ballroom - utställningens hjärta

Utställningens hjärta vars lättsamma feststämning sprider sig över helhetsintrycket, är musikindränkta och cirkelformade videorummet Ballroom. Innanför draperier har ytan inretts med en stor mjuk matta över golvet och sittkuddar i fönsternischen och det är riktigt mysigt.

På den konkava duken som följer rummets rundning visas flera filmer i vilka dragkultur och arabisk pop dominerar. Här presenteras flera karismatiska personligheter, som libanesiska dragartisten Anya Kneez (f 1989) syrianske magdansören the Darvish (f 1997), iförd djupt urringad paljettklänning där brösthåret stolt visas upp, och palestinskjordanska dragartisten Sultana som i en oemotståndligt camp musikvideo framför låten New York or Amman.

Missa nu inte att se den här livsförhöjande utställningen.

"HABIBI - THE REVOLUTIONS OF LOVE"
GRUPPUTSTÄLLNING
MEDELHAVSMUSEET
23 FEBRUARI - 23 FEBRUARI 2025

---------------------------------------------------------------------------------------------

Detta är en krönika/recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.