Mångsysslande konstnären Laurie Anderson gästar Moderna Muséet där Europas största separatutställning öppnar i april. Konstguiden möter det nyfikna avantgardeundret och synar hennes karriär.
Av Argot Murelius. Foto: Laurie Anderson (om inte annat anges)
Los Angeles 2023-01-21
Det finns förmodligen inget Laurie Anderson inte kan göra. Kompositör, författare, scen- och bildkonstnär, fabel- och filmmakare; det amerikanska avantgardets beskyddare. Hennes performanceverk fogar experimentell musik och bländande multimediaupplevelser med drömska berättelser och tankar kring dagsfärska ämnen. Strax kommer 75-åringen till Sverige.
- I helgen måste jag hitta en titel för utställningen i Stockholm, säger Laurie när jag når henne på telefon. Jag önskar jag kunde skapa verk och bara kalla dem ”Utan titel”. På ’80-talet var jag sotis på konstnärer som kunde kalla saker för ”Nya verk”, utan att behöva förklara eller kategorisera dem, vare sig det rörde sig om en kanvas, en pjäs eller en LP-skiva, tillägger hon.
Soloshowen på Moderna Muséet är fortfarande lite diffus då vi talas vid.
- Än så länge har jag ingen aning om hur jag ska beskriva den. Inget är spikat, det är en av grejerna jag jobbar på just nu, den andra är en opera som heter Ark, det kommer definitivt finnas inslag relaterade till det arbetet. Den ska tillägnas min svenska farfar, jag ska återberätta hans story en aning, han var något av en sagodiktare…alltså, en lögnare [skratt]. Jag ska också inkludera reviderade element från Hirshhorn [Hirshhorn Museum and Sculpture Garden i Washington D.C. där Lauries separatutställning The Weather visades 2021/22] samt en handfull gamla alster, några fioler och VR-upplevelsen To The Moon, upplyser hon med en röst lika mjuk som en favorittröja.
Vi tar storyn från början: Laurel Philips Anderson växer upp i Glen Ellyn, Illinois med sju syskon och föräldrar som uppmanar sina barn att dela berättelser kring middagsbordet. Redan nu lär hon sig att skildra anekdoter. Redan nu spelar hon fiol, både hemma och med barnsymfonikerna i Chicago där hon också går på målarskola. Som dagdrömmande tolvåring vill hon imponera på kompisarna, hon slår en ”enkel” saltomortal från en trampolin och bryter ryggen. Läkarna säger att hon aldrig mer kommer gå. ”Idioter”, svarar hon och bevisar att de har fel. Sju år senare, 1966 flyttar hon till New York, på den tiden en skitig, rastlös källa till inspiration.
Bild: Laurie Anderson, United States Part 1-4. 1979-83, performance; projections. Courtesy of Canal Street Communications
New York - en avgörande inspirationskälla.
Laurie pluggar konsthistoria och skulptur vid Columbia universitetet och producerar sitt första performance-upptåg, Automotive, en symfoni för biltutor. På Lower East Side plåtar hon fotoserien Fully Automated Nikon, en studie i gubbsjuka och fåfänga. Men berättarkonsten hon skattar så högt får inte plats i utställningssammanhang. Hon smyger in den på gallerier via performance och video; små lerfigurer får liv med hjälp av Super 8-projektioner. Ungefär som Tony Oursler, vem som var först låter hon vara osagt.
- New York var berusande och galet på ’70-talet, men staden var mycket annat också. Är det något speciellt du undrar över, frågar hon menande. Det var dekadent, allt var möjligt, lägenheterna hade knappt el eller värme, men det fanns gemenskap.
Ungefär nu klipps taggtråden mellan finkonst och popkultur. Fluxusrörelsen är i full sving, Philip Glass spelar minimalistiska toner i otippade miljöer, Patti Smith agiterar på CBGB medan Gordon Matta-Clark, Trisha Brown m.fl. flyttar konsten från gallerier till gränder. Laurie likaså. I Duets on Ice trär hon på sig skridskor frysta i isblock och lirar en självspelande fiol med inbyggd högtalare tills isen smälter.
- På den tiden fanns det gatumusikanter överallt, många förbipasserande trodde jag bara var ytterligare en av dem, med en märklig knorr. Men jag gjorde det med ett stipendium på 500 USD från Creative Artists Public Service [En stiftelse för lokala konstnärer]. Det var så spännande att få stöd direkt från staden, jag insåg plötsligt hur mycket det faktiskt betyder för unga konstnärer. Sånt är uppmuntrande, understryker Laurie och skrattar när jag frågar hur lång tid det tar för is att smälta.
- Det beror på vädret, på trottoaren, hur intensivt man spelar, om man stampar med foten så isen spricker, svarar hon undvikande. Laurie berättar historier men behåller hemligheter.
Bild: Duets on Ice, 1972, Iklädd skridskor frysta i isblock spelar Laurie fiol på ett gathörn tills isen smälter. Foto: Bob Bielecki
Fioler blir hennes signum
Nyskapande fioler blir hennes grej, hon uppfinner dussintalet. ”Tape-bow” versionen har ett tonhuvud på fiolstallet och ett magnetband istället för tagel på stråken. Den skapar udda ljud och akustiska palindromer och föder en fascination för röstförvrängningar. ”Viophonograph” fiolen genererar maniska, loopade läten med en singelskiva på kroppen och en skivnål på stråken. Laurie använder den när hon framför en säregen presentation på Nova Convention, en legendarisk tredagarshyllning till William S. Burroughs som poeten John Giorno (subjektet i Warholfilmen Sleep) arrangerar 1978.
- Hela eventet skapades ur intet, det var underbart just därför. Ett intressant utbyte mellan pop- och avantgarde-världen. Och filmvärlden då det kom folk från Los Angeles, vilket var annorlunda för oss New Yorkare. Burroughs var briljant, framför allt för kidsen som lockats dit av Keith Richard [han skulle spela men avbokade i sista stund], för dem var Burroughs en revelation, en förfader, berättar Laurie.
Utöver hybridfiolerna testar hon eldrivna verktyg som skapar mersmak och kontrasterar mot hennes lena röst. En röst hon använder för att diskutera kladdiga ämnen såsom politik och – centralt för hennes oeuvre – hur teknikens framfart påverkar oss.
- Man kan bli oroväckande uppslukad av allt möjligt, men folks beroende av teknik är riktigt problematiskt idag för att de så bokstavligen är bundna vid den. Jag gillar tech, men jag vet inte om jag är beroende. Det beror på omständigheterna, trevar hon.
Har den någonsin svikit henne?
- Hela tiden! Men misslyckanden är underbara, de får mig att förstå vad jag försöker göra samt att vad jag forcerar min utrustning att göra är något den inte kan göra, att den gör något annat som är mycket mer intressant än vad jag försökte göra. Det är komplicerat, säger hon som om det är kortslutning i ordförrådet.
Ord är också centrala i Lauries värld. Under ’80-talet blir de en kraftfull egen konstriktning. Reagan sitter i Vita huset och allt skaver i konstnärers ögon; avreglering, privatisering, AIDS krisen. Det lockar till aktivism. Jenny Holzer skapar ”Truisms”, textbaserad konst hon hoppas ska väcka liv i folk. Barbara Kruger hamrar också knytnävsslag av text och bilder medan Bruce Nauman presenterar ordskulpturer i neon och Lawrence Wiener designar ett eget typsnitt. Inte så konstigt att ord är mäktiga även för Laurie.
Bild: The Weather, 2021-2022, Lauries multimediala utställning på The Hirshorn Museum and Sculpture Garden i Washington D.C.
Mainstream eller Independent?
Helt apropå får hon en radiohit 1981 med singeln O Superman. Absurt, enligt Laurie. En elektronisk vaggvisa, delvis inspirerad av gisslandramat i Teheran. Den smeker och örfilar med lösryckta fraser och samplade ljud ovanpå ett repetitivt ha-ha-ha ackord, likt andetag. Den låter som framtiden och seglar upp till nummer två på brittiska listorna. Succén slungar Laurie från konstkretsarna till ett Warner Bros. kontrakt. Först ut är albumet Big Science.
Andersonskan äntrar den intellektuella mainstreamen och iscensätter United States, ett åttatimmars-multimediaverk som blir ett livealbum, enligt många hennes magnum opus.
- Jag hoppas musik och visuella inslag inte bara förenas illustrativt. Det är enkelt att härma vad musiken handlar om på ett visuellt sätt, och alltid lika frestande att tolka musik i ett annat medium, men det blir bara trist. Det krävs en kontrapunkt mellan dem, de måste göra olika saker, inte bara förstärka varandra, förklarar Laurie om hur hon bygger sina mångfacetterade produktioner.
USA är ett ständigt återkommande ämne som både fascinerar och äcklar. Hon är speciellt intresserad av teve, rymden och andra arenor där teknik krockar med den amerikanska drömmen. Hon har en udda humor och närmar sig allt med obehärskad nyfikenhet som matchar hennes lömska leende och avundsvärda skrattgropar.
1986 turnerar Laurie med Home of the Brave, ett spektakel av lysande och lismande tricks. Hon trummar på sin egen kropp i en elektronik-riggad kostym och spelar keyboard på slipsen medan rörliga bilder flimrar förbi och en backuptrupp piskar på stämningen. Det låter som i regnskogen, det blippar lekfullt, ominöst, om vartannat. Bitvis låter det lite som en fåfäng karneval. Laurie förvränger rösten och föreläser i baryton-luguber ton, ”the voice of authority” kallar hon det, ett återkommande tema i Lauries artisteri. Låten Smoke Rings ackompanjeras av en brölande synclavier fiol.
- Med ljudet av en kraschande dator, så där som det låter när allt går sönder, stöpt till musik, förklarar Laurie.
I början på ’90-talet träffar hon Lou Reed. De är på en mässa för ljudutrustning när hon inser att det faktiskt är en första dejt. Två tech-nördar i ett hav av elektronik, oskiljaktiga från den stunden. Han döper hennes manligt auktoritära röst till Fenway Bergamot, tillsammans skapar de ”Lou and Laurie music”. Enligt honom finns det inget Laurie inte kan göra.
Bild: Chalkroom, 2017, (detalj) En VR-installation som fortfarande visas på MASS MoCA i North Adams, Massachusetts. Foto: Laurie Anderson
Universum nästa
När NASA erbjuder henne att bli rymdorganisationens artist-in-residence producerar hon low-tech monologen The End of the Moon, en episk dröm som irrar genom en galax av fakta, funderingar och förnuftigheter. När hon vill studera massproduktion tar hon ett gig på McDonald’s. Fler utställningar, uppträdanden och samarbeten följer.
- När jag fantiserar fram projekt försöker jag låta bli att tänka på om det är för en publik som rår om sin egen tid, som på ett museum, eller om det är för någon som går på en konsert och är med till sista versen. Det finns ju massor man kan göra om längden på verket inte spelar någon roll, sedan beror det också på hur stor publiken är. Jag skulle aldrig sikta på att skapa en hypnotisk atmosfär om det inte är i en gruppsituation. Eller förresten, det kanske jag visst skulle göra, funderar hon.
2012 sveper orkanen Sandy över New York. Från fönstret i hemmet på Canal Street ser hon ovädret närma sig över den sakta svällande Hudsonfloden. Vattnet svämmar uppför Lauries gata och ner i hennes källare. Med ens blir en livstid av prylar och minnen till skräp. Hon förevigar upplevelsen med Kronos Quartet på albumet Landfall, en elektroakustisk skräckis: plågsamt vackra stråkar ackompanjerar Lauries meditativa berättelser vars pauser ibland hänger kvar i luften – precis som regnet inte gjorde. Den vinner en Grammy och följs av boken All the Things I Lost in the Flood, Lauries inventering av 40 års konstnärskap.
Hennes terrier förlorar synen, blinda Lolabelle lär sig spela keyboard innan Laurie förlorar hunden. Därefter förlorar hon Lou, de är gifta i fem år innan cancern tar honom. Självfallet blir även dessa incidenter Laurie stories. Dokumentären Heart of a Dog utforskar sorg och kärlek i ett kollage av citat och streetscener med terrier-perspektiv. ”Djur närmar sig döden utan att rygga ifrån, till skillnad från människor”, menar Laurie i filmen.
- Bebisar föds med två set tänder, de tappar de första, sedan växer de nya fram. Vore det inte fantastiskt att ha två hjärtan eller en reservhjärna, funderar hon om möjligheten till en andra chans i livet.
Sedan återförenas hon och Huang på VR-projektet To the Moon; en virtuell åsnefärd till månen, via sci-fi metaforer och rymdskräp som nu kommer till Moderna Muséet.
- VR är ganska likt andra typer av redigering. AI tror jag inte existerar, det är bara ett annat sätt att uppnå en matigare första version av något. Jag använder det som ett anteckningsblock. Det erbjuder en massa relaterad information som jag måste sovra för att se om något är rimligt att inkludera i det jag jobbar på. Det är som ett bra första utkast. Endera dagen kanske den lägger fram något riktigt bra, tror hon.
Då Hirshhorn museet föreslår en retrospektiv fyller Laurie, som inte gillar tillbakablickar, gallerierna med färska alster, audiovisuella inslag och ja, en del gammal skåpmat som fortfarande smakar delikat. Huvudattraktionen, Four Talks är ett immersivt verk med skulptur, måleri och ”graffiti-klottrade” smulor av egna sångtexter och andras kloka ord. ”Always keep a diamond in your mind” lånar hon från Tom Waits.
Laurie lagrar massa diamanter i hjärnan. Se dem på Moderna Museet.
LAURIE ANDERSON
MODERNA MUSEET, STOCKHOLM
1 APRIL – 3 SEPTEMBER
