RECENSION:
Det ljuva livet
Thielska Galleriet
13 sep –1 feb 2026
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Installationsvy, Det ljuva livet. Thielska galleriet. Den stora målningen är Cirkusscen av Eugène Jansson, 1913 Foto: Per Myrehed.
La dolce vita, vem vill inte ha det? Ro hit med rosenröd lust och väck med vardagsgrå måsten!
Så invigde Signe Maria och Ernest Thiel sitt nya hem och galleri med Rosenmaskeraden 1907.
Skönandar och rikingar, glitter och glamour. Musik, sprit, dans och rosor! Rosor färska från Italien på alla väggar mellan målningarna och kronblad som spriddes av vaktmästaren från balkongen över den förklädda skaran. Oscar Wilde säger, även om han inte hade en susning om just den festen: ”Skänk mig livets överflöd, det nödvändigaste kan jag undvara” och ”Människan talar sannast genom en mask”.
För att fira hundraårsjubileet som museum trummar Thielska galleriet fram en utställning om nöjeslivet i det tidiga 1900-talets konst. I kabinetten följer en kavalkad av målningar som vill förhöjningen, livets toppar. Men inga berg utan bråddjup, och konsten följer i svängarna. Med sin ambivalenta karaktär demaskerar verken det ljuva livets råa baksida, dess bottenlösa sorg. Ett uppförstorat svartvitt fotografi av en maskeradbal hänger i korridoren. Festprissarna står, sitter och ligger iförda svarta kostymer eller vita volangklänningar. Deras sammantagna form påminner om utbrunna ljus i en gräddtårta stadd i upplösning.
De hade säkert kul, men vad pliktade de med? Hur var ration mellan extas och spridda skärvor, och vad finns kvar?
Ernest förlorade sin förmögenhet i lågkonjunkturen efter första världskriget, Signe dog av en överdos morfin, och Thielska Galleriet såldes till svenska staten 1925.
”Det ser så enkelt ut där på festen, men den stunden är ett singlande kronblad jämfört med allt det andra. Så kan Thielska galleriets utställning glädja, trösta och öppna upp i bitterljuv igenkänning.
Gösta von Hennigs, Den gamle gycklaren, 1912, Prins Eugens Waldemarsudde. Foto: Lars Edelholm
Upptakten i första rummet lovar en intensiv start med Arvid Fougstedts Karneval. Ordets första led carne, kött, syftar på ögonblick av överdåd när det i gångna tider bjöds kött istället för gröt, och på ett andrum för köttets lustar utan en tanke på den eviga synden. Men Fougstedts målning är mystiskt återhållen, dessutom står han själv mitt i den utan att ha klätt ut sig och tvekar. Sigrid Hjerténs Maskeraden hindrar sig också melankoliskt sval vid den dionysiska källådran, och kanske är det hennes ljusa page och böjda nacke som skymtar i festens periferi. Båda målningarna är som fyrverkerier av livsglädje genomstungna av sociala rollspel, känslokyla och anonymitet.
Noctabulism, står det på den rosa liksom rodnande skylten, vilket var en konstgenre för storstadens solkiga nätter i motsats till de borgerligt renskrubbade dagarna. Författaren Karl Gerhard beskriver hur knubben, den nyrika pöbeln, parasiterar på konstnärerna som lever sitt liv åt brackorna och gör de erfarenheter som dessa är för fega och trötta för att göra själva.
Edvard Munchs pregnanta grafiska blad där Christianiabohemen förlustar sig och bröstar konsekvenserna av sin skörlevnad hänger på ena väggen. Axel Törnemans härligt stort uppslagna Nattcafé II på den andra. Målningen sträcker ut sig i vällustigt linjespel och juvelskimrande fägnad men sen ser man att kokotterna, de lyxprostituerade, är blektrötta och hela stället som dränkt i absint. Krogarnas ominösa namn som Rat Mort, den döda råttan, Zum schwartzen Ferkeln, hos den svarta grisen eller The Cave of the Golden Calf, den gyllene kalvens grotta, gjorde inte saken bättre, och ovanpå det de många prostituerade som en symbol i konsten för dubbelmoralen och undergången.
Otte Sköld, White Star, 1917, Norrköpings Konstmuseum. Foto: Norrköpings Konstmuseum/Per Myrehed.
Varieté och Cabaret var för hundra år sedan extraordinära tillfällen av färg, form och rörelse mitt bland torftig händelselöshet eller i skuggan av krig och farsoter. Många konstnärer drogs till dess trollkrets, lockade av eskapismen men också av glöden och livskraften. Otte Skölds Arna med katt (dam med hatt) sitter där elegant och röker som om Europa inte stod i lågor, och Gösta von Hennigs rödklädda diva i Cabaret brinner världsfrånvänd i sitt erotiska drama. Hennes klänning flammar i kontrast till åskådarnas förkolnade silhuetter. Vad händer den lika snabbt stigande som fallande stjärnan utanför scenen? Sjukdom, missbruk och misär var ofta en kurtisans biljetter till föreställningen om det ljuva livet.
Henri de Toulouse-Lautrec, Balettscen, 1886, Thielska Galleriet
Högt lyfta ben till skamlös cancan och andra danser möter efter halvlek i sviten av rum. Henri de Toulouse-Lautrec fångar baletten i söt kolorit av pistagegröna tyllkjolar och rosiga lår men scenen är skev, frusen och avklippt i kompositionen, vilket suggererar mörkare stämningar än ren förströelse. Cirkusmanegen bildar slutpunkt i utställningen, och här finns den av konsthistorien något bortglömde Gösta von Hennigs. I stora format med djärva färger och breda penselstråk skildrar han gycklarna som leker och roar, men så plötsligt, Han är död. Målningen där en vitsminkad clown med en flyktig fjäril på sitt bröst knäböjer vid sin vän. En välklädd man ligger raklång i sågspånet medan publiken lämnar läktarna.
Det är fredag kväll, jag sitter och skriver den här texten medan grannen under har fest. Oräkneliga gånger har jag suttit själv, lyssnat på deras glädje och funderat över mitt liv. Tidigare idag gick det bättre, vi firade en kollega på jobbet, så jag skrattade högt i något blommigt och vräkte i mig tårta. Men för att vara sådär härlig i några minuter har jag betalat tusenfalt genom livet i form av gråt och känslor av värdelöshet. Det ser så enkelt ut där på festen, men den stunden är ett singlande kronblad jämfört med allt det andra. Så kan Thielska galleriets utställning glädja, trösta och öppna upp i bitterljuv igenkänning. Eugène Janssons Matrosbal är episkt stor och blå som om den ville svälja hela världen med sitt vemod. Exercishuset blir ett hav av dansande par men mina tankar går till alla wallflowers, de som inte blev uppbjudna, trots att de inte syns i bild. (Läs mer om Det ljuva livet >> )
Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
LÄS MER AV MAGDALENA LJUNG:
"Recension: Liv och människor. Döderhultarn" >>
"Recension: Dick Bengtsson - Det ingen vill se på Sven-Harrys Konstmuseum" >>
"Recension: Vårsalong 2025 på Liljevalchs" >>
"Recension: Havet - Ocean på Louisiana i Danmark" >>
"Recension: Det är vackrast när det skymmer på Thielska Galleriet" >>
"Recension: Frida Orupabo på Bonniers konsthall - Det är omöjligt att inte bli berörd" >>
