Konst man träffar på
Jag är nog inte den ende som under pandemin mer än en gång hunnit reflektera kring närvaron av konst i våra så kallade offentliga vardagsrum. Betydelsen av den. Kraften i den. Den spökande Coronan fick regeringen att 2021 skicka 25 extra miljoner till Statens konstråd för att ännu starkare satsa på konstprojekt på allmänna platser. Den nyheten gjorde mig himla glad.
För det är något alldeles speciellt med konst på oväntade platser i miljön.
Jag minns själv hur jag som barn passerade organiska lekskulpturen Tufsen på min väg till simhallen genom Lunds stadspark. En främmande betongfigur som var svår att inte observera och bli nyfiken på. När jag som vuxen stött på Tufsen lite överallt i Sverige lärde jag mig också att den surrealistiska stenen skapats av dansken Egon Möller-Nielsen på 1940-talet och att konstnären fick sina uppdrag genom Stockholms legendariske stadsträdgårdsmästare Holger Blom (han som ritade minst lika häftiga betongsvampen på Stureplan).
Konst som liksom rymt från konsthallar och gallerier och drar runt på stan har sedan förra sekelskiftet blivit en del av själva moderniteten. Inte som förr: kungastatyer och obelisker. Krigsherrar och krigsmonument. Nej, levande och samtalande. Dekorativt men också utmanande. Sätter stenar i rullning och får inte sällan insändarskribenter att rasa eller lovsjunga.
Konst på stan är nästan alltid konst som berikar och berör. De har något med människans eget mått att göra. Man blir mindre eller större. Man tystnar eller blir pratsam. Eller bara härligt berörd som när man på väg till Waldemarsudde passerar Liss Erikssons muskulöst svärmande Par i brons och genast själv ser sig om efter någon att omfamna kärleksfullt.
Jag skulle kunna räkna upp en oändlig ström av konst som via Statens konstråd (bildat av sossarna så tidigt som 1937) och andra ansvariga i det allmännas tjänst skickats på mig genom åren. Konst, det vet vi numera, är en del av folkhälsan. Primärvården i Region Skåne har gått så långt att de arrangerar universitetskurser i Lund om konsten som resurs i vårdsektorn. Två Alvedon och en Matisse. Skölj ned med ett halvt glas vatten!
Konstverk som kaxigt tar plats ute i det fria, inte ”inburade” på legitimerande konstinstitutioner, brukar också ha sprängkraft som inte alltid är lätt att tämja. I Malmö står fortfarande Åsa Maria Bengtssons Way To Go kvar trots att konstverket sedan 2014 kritiserats skarpt för att både vara plagiat och en (omedveten får man förmoda) blasfemisk kommentar till Skorna vid Donau som skapades av Togay/Pauer 2005 som ett gripande minnesmärke över massakern i Budapest 1945 då judar och romer brutalt avrättades efter att först ha fått ta av sig skorna.
Polletten väntar fortfarande på att falla ned i Malmö stad.
I danska Holstebro slängde några modiga kommunalpolitiker på 1960-talet ut ett par hundra tusen kronor på en skulptur av Giacometti som del i ett program för att liva upp en fattig närmast självdöende ort. Tilltaget väckte rabalder och kontroverser men idag, när minsta smula från Giacomettis ateljé kostrar miljoner, räknas konstinköpet som en avgörande pusselbit när Holstebros historia berättas. Konsten som katalysator.
Liknande historik finns kring inköpet av Chillidas stora granitskulptur Rymdfält av frid i Lund 1972.
Bild: Togay/Pauer, Skorna vid Donau, Budapest, 2005. Henry Moore, Tredelad vilande figur 1976, Gävle. Foto: Staffan Bengtsson
För ett tag sedan arbetade jag med en utställning på Konstcentrum I Gävle och hade vägarna förbi en grandios bronsskulptur av Henry Moore på Slottstorget.
Tredelad vilande figur hamnade i staden som gåva 1976. Den sortens världskonst brukar man stöta på i Paris och London men sällan i gamla kantstötta industriorter som Gävle. I skuggan av Coronans framfart med konkurser och nedstängningar som biverkning är det en ynnest för Gävleborna att ha fri tillgång till en Henry Moore mitt i stadsrummet. Perspektiven förskjuts. Men inte ens Moores tunga brons vilar tryggt. När tiderna är sämre finns det även de i Gävle som vill sälja av och ”göra nytta” för pengarna. Häromåret erbjöds kommunen 50 miljoner för skulpturen av en konstsamlande amerikansk dollarmiljonär.
Då krävs det lite fucking guts hos politikerna, som varje jul riskerar att få se en mille gå upp i rök när den eldfängda getabocken gör Moore sällskap på Slottstorget (där den just nu skyddas av ett tält på grund byggarbeten i närheten).
En betydande del av den offentliga konsten är den som kallas byggnadsanknuten och som tillkommit i samband med nybyggen och tillbyggen. Den konsten lever idag farligt på många håll. En färsk avhandling om kulturvård från Göteborgs universitet visar hur konst ”försvinner” i avregleringarnas spår. Fastigheter byter ägare och plötsligt riggas byggnader om, får nya användningsområden och där i byggröran går betydande konstverk ur tiden. Så försvann till exempel en stor marmorintarsia av Endre Nemes vid en okänslig ombyggnad i Göteborg.
Vi lever i en tid när marknadsanpassningar och privatiseringar dragit på sig baksmälla. Politiker på alla kanter ropar ännu inte på polis men väl på hjälp från stat och kommun. Är vi tillbaka i ett 1970-tal? När nya kulturpolitiken (Göran Palm i minne!) lyfte fram det allmänna och offentliga för allas bästa? Rätt som det är kanske även skolor och sjukhus funkar igen?
Senast jag blev sådär himla glad (som ovan) var när jag sprang på Alice Aycocks monumentala skulpturer på Djurgården sommaren 2020. Finansierade av prinsessan Estelles kulturstiftelse (tösen har ju knappt fyllt TIO) betade de snurriga vita verken ur serien Turbulence (tidigare utställda på Park Avenue i New York) där i det saftiga kungliga gräset och jag cyklade dit ut flera gånger bara för att roa mig och återfå en del av min förlorade tro på Konstens kraft och skönhet. Ett av verken köpte sessan in och det blev starten på ett nytt spännande utomhusgalleri för konst i Stockholm.
Man lyfter på hatten! Man tillfrisknar!
--------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Klicka här för att läsa mer av Staffan Bengtsson >>
Bild: Liss Eriksson, Paret 1973, Waldemarsudde. Egon Möller Nielsen, Tufsen, Humlegården Stockholm. Foto Bengt Oberger
