Med FÄRGEN som vapen?
Medan grå moln av krut och damm drar in från öster har Staffan Bengtsson botaniserat i aktuell konst och påstår nu att framtiden tillhör FÄRGERNA.
Den som till äventyrs inte trodde att färg spelade någon större roll i vårt sett att uppleva Världen har på sistone fått byta fot ordentligt.
Med Rysslands militära övergrepp på Ukraina vars flagga har samma färger som den svenska har gult och blått över en natt tagit över vårt färgseende helt. Färg är plötsligt allt annat än färggrant. Ingen människa ser idag gult och blått utan att tänka på Ukrainas lidande.
Blandar man färgtuber med gult och blått i maj 2022 får man inte som förr grönt utan rött. Rouge sang.
När jag nyligen besökte Lissabon stötte jag gång på gång i staden på platser som solidariska själar bemålat med Ukrainas färger. Några gatstenar eller en hel husvägg. Inget liknande har jag sett här hemma. Vågar vi inte bekänna färg? Civilkurage, Adieu?
Färg är laddat på många sätt.
Arkitekterna, de som vandrar runt svartklädda som utbrända ljusvekar för att, som de brukar säga, inte ”störa” arkitekturen, behöver vi knappt nämna men jag kunde inte låta bli ändå. Obefläckad av mänskligt ska arkitekturen vara. Är de rädda för att synas?
Till vår lycka lever vi just nu inte enbart i krigets kalla skugga utan också i en tid där konstnärer på nytt börjat intressera sig för färg med nya ögon. De senaste veckorna har jag sett flera utställningar som bekräftar observationen.
Kanske började det med Johan Röing på Gallery Berg. Med sin såg och sina färger är Röing en Giacommeti i trä. På Torsten Renqvists tid skulle det vara omålat, rått. Röing lutar mer åt Bror Hjort men ändå inte. Kadmiumgult och Schweinfurtergrönt. Giftigt. Pigment i skåningens ateljé som suger åt sig blickarnas begär. Ja, dessa mänskliga figurer traskar runt på galleriet och pratar så rysligt trevligt och arty. Man kan bara älska Röings oslipade värld.
På Färgfabriken (!) möter jag en föregångare i skogen: Åke Pallarp. Hans färgbekännelser i kärnvirket lyser lika obesvärat som Röings. Gult och blått tar för sig, och rött kommer efter. Inte mjäkigt, inte politiskt korrekt, inte estetiskt undflyende. Färg som vill vara färg. Artfrämmande. Sticka oss i ögonen tills vi ser. Jo, ibland får det svida.
Från hälsoböckerna vet vi att bären och frukterna med starkast färg innehåller mest nyttigheter eller gifter. Är det så med måleriet också? Andy älskade färg. Pollock jobbade med en emaljfärg som skrek högt. Bacon körde kyrkans violetta tills påvarna bleknade. Med Yves Kleins International Klein Blue kulminerade på något vis färgen som bärande konstelement. Så till den grad att nuförtiden kan väl vad som helst säljas i den där blå färgen?
Den stora retrospektiva Pallarputställningen pågår hela sommaren och kommer säkert göra många upprymda. Själv skulle jag önskat en ännu modigare gestaltning, bortom det privata. Men Pallarps familj har gärna ett finger med i allt som händer och sådant ger inte alltid rikligast skördar.
Sa jag att färgerna är skarpladdade? Jo, i skrivande stund läser jag om hur ryssarna målar om allt som varit gult och blått, villastaket som hela husfasader. Det är skillnad på furstar och furstar. Gustav III var den som skickade färgpigment till Dalarna för att fattiga bondfolket skulle få affärsmässiga fördelar och komma på fötter när tiderna var som skralast. Fursten i Moskva gör tvärtom. Förbjuder gult och blått pigment. Pallarp roterar i sin kista.
Ja, medan gula och blå vindar blåser över världen hamnar jag på Galleri Magnus Karlsson framför Petra Lindholms collagemåleri. Lindholm har aldrig målat men hennes textila lager-på-lager-teknik andas helt genom färgerna. En sex meter lång sak blir som ett landskap av viktlös färg att sväva runt i. Det finns ett landskap att landa i men färgen blir som aldrig tillräckligt fysisk, svävandet bara pågår och det är ingen lätt konst. Ett stråk av Hilma syresätter.
Sista helgen i april flyttade Market Art Fair in på Liljevalchs och där fastnade jag för färgen hos Ragna Bley, född i Uppsala men lever och arbetar i Oslo. När hon för ett par år sedan ställde ut på Malmö Konsthall ombads hon att beskriva sin konst med tre ord. Färg, duk, vatten, svarade hon. Sakligt. Bley säger att hon lägger ned lika mycket tid på att blanda färgen som att måla med den. Målningen som nu OSL Contemporary visade lyste med all den livskraft som koloristiskt måleri bjudit på sedan, låt säga, akvarellpionjären Emil Noldes dagar. Den som har lyckan att passera Oslo i sommar kan se stor utställning av Ragna Bley på fina Kunstnernes Hus.
Då är vi redan ute i Naturen och låter oss – mot en grym svartvit fond Made by Russia - omslutas av botanikens färgexplosioner igen – som vi längtat, och som vi trivs när rymden av Konst och Liv tycks blomstra i samma vildvuxna trädgård.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Klicka här för att läsa mer av Staffan Bengtsson
