Sophie Brodsky (1992) låter oss i "The future isn’t happening but you can live forever” kliva in i en hel miljö: en slags butik/förmedling av möjliga bostäder, där anonyma streckgubbar erbjuder en evig variation av till synes likadana bostäder i oändliga skyskrapor. Det aldrig sinande utbudet i en värld som ter sig mer och mer oviss och kanske inte existerar i en morgondag, parallellt med denna fastighetsmarknads lysande profetior skapar en dissonans hos betraktaren, medan det punkiga uttrycket gör en glad. Det är både retro och retur i svartvitt där en enorm mängd stycken av målade dukar och papper klättrar över väggar och inredning och skapar en egen värld där streckgubbarna regerar. Sophie, som själv kommer från live-världen är van att skapa en atmosfär och miljö och i framtidsdystopin hon skapar finns samtidigt ett stråk av (19)20-talsfilm