Lars-Göran Nilsson

 15 augusti 2024

Anpassning är vår värsta fiende. Kan man göra en målning som inte är prydlig och inställsam. Brukar ställa mig frågan. Vad är själva idén annars.

Konst går ut på att gräva i det personliga.

Jag går in i ateljén och sätter mig på en stol. Det brukar börja så. Autopiloten går igång och allt är möjligt. Det är ungefär så. Ett säreget tillstånd. Samtidigt befinner man sig nära stupet. Nu ska jag göra ännu ett misslyckande. Misslyckas bättre än sist (som Beckett sa). Kan man måla utan idé. Jag kan inget annat. Betydelsen finns ändå. Jag brukar säga att jag är försjunken i den måleriska myllan. Men är ändå väldigt upptagen av andra uttryckssätt. Då kommer språket fram. Då dras jag till språkliga projekt och installationer. Jag känner att konstnärer som arbetar idébaserat angår mig.

Glömmer aldrig en utställning av Ilja Kabakov som kom över mig på 80-talet. Men det började i barndomen i Uppsala. På andra sidan skolgården låg Bror Hjorths ateljé. Det hade jag ingen aning om på den tiden. Efter en del desorientering i ungdomen sökte jag mig till konsten. Trevade mig fram och kom så småningom in på Konsthögskolan Valand. Fick egen nyckel till skolan och kunde komma och gå som jag ville. Befann mig i paradiset. Sedan den tiden är måleriet en sorts ledsagare. Märker att ju äldre jag blir desto mer närvarande blir det.

En lärare sa till mig en gång; när du har lärt dig hantverket (och det tar tio år), när skapandet är en del av din kropp, då har du bara en sak kvar: visa mod. / Lars Göran Nilsson