Etik, begrepp och det meningsbärande samtalet har avsiktligt vänts ut och in av olika makthavare och troll; världen har blivit undanglidande, ibland också osägbar.
I sin bok Mellan lögn och verklighet kallar filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback denna förändring en tvetydighetens fascism. I detta nya (eller nygamla) landskap är det ofta svårt att upprätthålla samma praktik som tidigare. Uppfattningar som tidigare tett sig giltiga urholkas, annat får möjligen en ny giltighet?
Så hur förhåller vi oss till denna nya tid? Hur förhåller jag mig? I ateljén lägger jag ständigt till, eller tar bort, färger, former eller ord. Flyttar dem fram och tillbaka mellan verk och år för att försöka hitta något jag kan stanna vid, en gestaltning jag kan omfatta. Men hur gestaltar jag det tomrum som uppstår när språket, kanske alla språk, tappar i tillförlitlighet?
De saker som visas på Kummelholmen har på olika sätt, och under olika år, alla velat börja om. En lerfigur, några ord. En bön. En vallmo. En misslyckad kopp. En trasig kanna. Ett fläckat tidningsklipp från längesedan.
Kanske bär de på sin egen outgrundliga närvaro, sin längtan. Det gör också rummen - och de närvarandes andedräkt i kylan.
Allt andas alltjämt.
Anders Widoff bor och verkar i Stockholm.
Han har ställt ut såväl nationellt som internationell sedan sent 70-tal. I Sverige har han haft soloutställningar på bland annat Moderna Museet och Liljevalchs Konsthall, utomlands på en rad olika museer och konsthallar.