I teveserien Stranger things upptäcker en grupp ungdomar att staden de bor i vilar på en uppochnedvänd värld, som de kallar ”the upside down”. Det är en parallell spegelvärld, där gott förvandlas till ont, ljus till mörker, liv till död. Det är ett tema som i olika variationer går igen i litteraturen och konsten, från Alice i Underlandet till Dorian Grays porträtt. Och hos Charlotte Gyllenhammar.
Sedan hon hängde en 120 år gammal ek uppochned ovanför Drottninggatan i centrala Stockholm för ganska exakt trettio år sedan har den sortens inversioner, speglingar och perspektivskiften präglat hennes produktion – oavsett om hon arbetat i skulptur, foto eller video. Charlotte Gyllenhammars klaustrofobiska bilder och filmer av kvinnor som hänger uppochned insnodda i omfångsrika, veckade kjolar är på en gång metaforiska bilder av kvinnans historiska roll, fjättrad och kringskuren, och nära släktingar till barockens materialfetischistiska återgivningar av sensuellt veckade textilier.
Hennes verk kännetecknas ofta av en raffinerad, estetisk elegans, som laddas med latenta känslor av hot, otrygghet och utsatthet. Skulpturerna av små barn inbäddade i bylsiga overaller frammanar känslor både av ömhet och oro.
Vid stranden nedanför Waldemarsudde sitter nu en av dessa ungar, i monumentalformat, med ryggen mot konsthallen och ett halvt utsuddat ansikte vänt utåt vattnet. Det platsspecifika verket är en lovande upptakt inför utställningen i Prins Eugens gamla ateljé, där Gyllenhammar nu visar såväl nygjorda som äldre verk.
Bland de senare märks den knallgula skulpturen Double Blind, av två kvinnokroppar som sitter mot varandras rygg, fastbundna och med förbundna ögon. Inspirerad, förstås, av Baader-Meinhof-gruppens terroraktioner under 70-talet och den rädsla som Gyllenhammar själv upplevde som dotter till en av landets rikaste män. En känsla som får sitt tydligaste uttryck i installationen Sprängning, där kroppar tryckts in i väggen och lämnat negativa avtryck efter en simulerad explosion – här visad som modell i dockskåpsstorlek.
Bild: Charlotte Gyllenhammar, Double Blind, 2009/2014 Foto Stefan Bohlin, © Charlotte Gyllenhammar
Konstnärligt återbruk
De nya verken i serien En famille bygger på ett slags skulpturalt återbruk, där Gyllenhammar plockat delar från gamla gjutformar och 3D-utskrifter och satt ihop dem i nya kombinationer. Bland annat en människohög skulptur där ett par uppochnedvända, jeansklädda ben placerats ovanpå en veckad kjol. Tankarna går till den antika skulpturen Nike från Samothrake, där huvudet, armarna och andra kroppsdelar ryckts bort under tidens gång, men här i stället utförd som ett slags surrealistiskt Frankenstein-assemblage av lösryckta objekt.
Det är som om Gyllenhammar genomfört en ateljéstädning och skapat en konstnärlig garageloppis där de utrensade objekten fogats samman lite hipp som happ. Ur ett hållbarhetsperspektiv är det förstås helt i linje med tidsandan, samtidigt som det är en naturlig fortsättning på Gyllenhammars konstnärliga metod att vrida och vända på sin omgivning och sina verk.
Det är ett konstnärligt sökande, hedervärt och säkert nödvändigt som en övergångsfas i Gyllenhammars produktion. Men inte helt konstnärligt övertygande. Den existentiella svindel som det monstruöst stora, men emotionellt hyperkänsliga barnet på stranden förmedlar återfinns inte i utställningens nya plockepinnverk. De stannar vid stilövningar, ett slags telefonklotter som inte materialiseras i övertygande verk.
Spegelvärlden känns märkligt välbekant och ofarlig.
CHARLOTTE GYLLENHAMMAR
CROISER / KORSA
PRINS EUGENS WALDEMARSUDDE
12 NOVEMBER - 26 MARS 2023
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
