Installationsvy från utställningen; Den underbara färgen, Göteborgskolorismen i nytt ljus. Waldemarsudde. I förgrunden syns konstverk av Bella Rune. Foto: Konstguiden
RECENSION:
Den underbara färgen, Göteborgskolorismen i nytt ljus
Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm
3 okt 2026 - 26 feb 2027
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
------------------------------------------------------------------------
Lysande färger som skriksjunger. Smaragdgrönt, violett, rött, saffransgult och koboltblått. Det är svårt att måla med så starka färger och ändå få ihop det. Göteborgskoloristerna kunde. Det var motigt att verka i en småstad under mellankrigstiden, men där skedde ett målarunder. Tor Bjurström undervisade på Valands konstskola och de utexaminerade var Inge Schiöler, Ragnar Sandberg, Åke Göransson, Ivan Ivarson och Nils Nilsson. De fem räknas till Göteborgskoloristerna kärntrupp, som chockerade på 30-talet men började älskas på 50-talet. Waldemarsuddes utställning visar prov på kronprinsarnas verk i en vidare kontext.
Bjurström ville att hans elever skulle sätta ”färg mot färg, för att uppnå största möjliga intensitet”. Klanger och harmonier skulle uppstå i mötet mellan färgfält. När jag gick på konstskola hundra år senare fick jag lära mig samma sak, och jag har också lärt ut detta till mina elever. På så sätt uppgår göteborgskolorismen i modernismen ideal, där man förlitar sig mer på kulör än valör, mer på färg än gråskala.
”Varför blev Göteborgskoloristerna folkkära? De var lätta att älska, när väl chocken över det moderna lagt sig. De skildrade mänsklig värme, staden och naturen som de delade med sin publik.
Ragnar Sandberg, Den blå bussen (1938), olja på duk, 62,5 x 71,5 cm, Göteborgs konstmuseum.
Innan göteborgskoloristerna fanns Edvard Munch, Vincent van Gogh och Pierre Bonnard. Vid sidan av dem verkade tyska expressionister med svarta konturer och franska fauvister med dekorativ stil. Waldemarsudde visar vad som hände närmare oss med några mindre kända svenska och nordiska konstnärer som knyter an till kolorismen. Det kan vara spännande ur historiesynpunkt, men gör utställningen lite utspädd. Några nu levande konstnärer flätas också in i utställningen, främst märks Bella Runes skira, textila installationer och Ebba Svenssons stora, milt stämda dukar. Ett intressant komplement till allt det gamla och färgstarka, men det slår inte gnistor om mötet.
Hur kom det sig att göteborgskolorismen, detta fyrverkeri av färg, skedde i en regnig krämarstad där man som konsthistorikern Bo Lindwall säger ”hellre skrev fakturor än poesi”? Kanske för att man behövde det där som mest. Det berättas att Ragnar Sandberg gick gatan fram i gråslasket och plötsligt kom där en blå buss! Glad sprang han in på en färgaffär och köpte en burk oljefärg i samma nyans. I hans målning Den blå bussen, 1938, finns det svidande, längtande blå mot ljust nynnande lila himmel, mot de bleka kvinnorna med röda och blå ögon, mot kala träd och leriga fasader. Precis som det kan vara en vårvinterdag. Generationskamraten Ivan Ivarson säger ”Jag skulle vilja äta färg”. När jag själv står framför Sandbergs målning känns det som att jag gör det, och det smakar underbart.
Ivarssons Fruktskörd, St Georges-de-Didonne, 1939, hänger i rummet intill. Den är oregerligt upplöst i vilda kulörer och yvig penselskrift. När en besökare i Ivarssons ateljé berömde en målning sa han: ”Ja, nu är den kanske vacker, men det är inte det den skall vara. Nu skall jag grisa ner den ett slag.” Där nämner han ett av göteborgskolorismens teman, det ofärdiga, vilket också är centralt i impressionism och modernism. En målning kan bli trist om den är alltigenom klar och sluten. Hellre då att den fortfarande andas och visar sina råa ytor. Samtidigt kan en oavslutad process leda till självkritik. På baksidan av en av Karl Isaksons mest kända modellstudier står det skrivet ”Brännas”.
Ivan Ivarson, Fruktskörd, St Georges-de-Didonne, 1939, olja på duk, 51 x 60,5 cm, Göteborgs konstmuseum.
Varför är psykisk sjukdom överrepresenterad i Göteborgskoloristernas krets? I utställningskatalogen fördjupar sig författaren och psykologen Lydia Sandgren i Åke Göransson och Inge Schiöler som båda insjuknade i schizofreni. Hon skriver: ”Svaret är detsamma som för många andra: förmodligen på grund av en konstitutionell sårbarhet, i kombination med diverse stressfaktorer och en psykologiskt betingad oförmåga att hantera dem.” Att verka som ung konstnär med knappa resurser och uppdrivna ambitioner parat med självkritik och möta en oförstående omvärld, det är som ett recept på undergång. Lägg därtill konstnärsmyten om bohemen och den geniale galningen. Utan att romantisera sjukdom har den moderna psykiatriska forskningen påvisat ett samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet. Bäst om man själv inte insjuknar men har det i släkten. Om man har en måttlig sårbarhet med hög kognitiv flexibilitet och ett divergent tänkande.
Åke Göransson dog i tuberkulos på ett mentalsjukhus när han var fyrtio år gammal. Åren innan dess blommade hans konstnärskap när han befriad från alla plikter kunde måla dygnet runt i en lägenhet på trettiotvå kvadrat som han delade med fem släktingar och inneboende. Kvinna i blått, 1933-37, är ett porträtt av hans mor som han jämt hade för ögonen i hemmet han sällan lämnade. Gestalten tornar upp sig blåmelerad och fläckad i det trånga bildrummet som ett vänligt monster.
V: Åke Göransson, Kvinna i blått, 1933–1937, olja på duk uppklistrad på masonit, Göteborgs konstmuseum.
H: Inge Schiöler, Sommaräng, Koster, 1966, olja på duk, Göteborgs konstmuseum.
Inge Schiölers Sommaräng, Koster (1966) , väger mellan dröm och mardröm i sin tunga kolorit. Blommornas karmosinröda och himlens dånande blå är både livslust och ångest. Schiöler blev hospitaliserad när han var tjugofem år. Lejonparten av sitt liv tillbringade han avskuren från världen, men kunde i femtioårsåldern till sist bli utskriven tack vare ny psykofarmaka. Visst målade han lite på sjukhuset också, men det var först när han kunde bosätta sig i skärgården, leta motiv med motorbåt och kladda av penslarna på klipporna som han blev sig själv. Där korsade han också väg med Lena Cronqvist, och deras skildringar av Koster hänger till förvillelsen lika i sista rummet.
I utställningens stora sal finns Nils Nilssons Flicka som provar hatt. Det är ett enkelt motiv men jag blir stående länge. För att se hur det orangeröda och vitskära, det metallgrå och solgula leder på upptäcktsfärd. Eller se på väggen mitt emot, hur Sandberg och Göransson förenas i laxrosa och mintgrönt i den lustfyllda hängningen. Poeten Gunnar Ekelöf menade att färgen inte bara var Göteborgskoloristernas medel utan också deras motiv och Ivarsson stämde in: ”Spelar inte färgen första rollen kan det visserligen vara konst men inte måleri.”
”Ivan Ivarson säger ”Jag skulle vilja äta färg”. När jag själv står framför Ragnar Sandbergs målning känns det som att jag gör det, och det smakar underbart.
Nils Nilsson, Flicka som provar hatt, odaterad, olja på duk, Göteborgs konstmuseum.
Varför blev Göteborgskoloristerna folkkära? De var lätta att älska, när väl chocken över det moderna lagt sig. De skildrade mänsklig värme, staden och naturen som de delade med sin publik. De öppnade människors blick för att en båt eller ett äpple kunde ses på ett nytt sätt. De teoretiserade inte och befann sig inte på ett annat mentalt plan. Deras kolorit förknippas med glädje, även om det alltid fanns en skuggsida.
Vad händer med kärleken nu? Samtidskonsten går oftast andra vägar än färgexperimentens stig men självklart finns det färglyriker även idag. Målare som i starka färger och figurativa scener fångar en upphöjd vardag, ta bara Duda Bebek, Ylva Snöfrid eller Ylva Ceder. Men det är en annan konstrunda. Här har jag skrapat på toppen av gångna tiders färgberg och besökt en komplex utställning där nya insikter kan göras.
Installationsvy från utställningen; Den underbara färgen, Göteborgskolorismen i nytt ljus. Waldemarsudde. I förgrunden syns konstverk av Bella Rune. Foto: Konstguiden
-----------------------------------------------------------------------------------------------
