Intallationsfoto, Tracy Emin, Second Life, 2026, Louisiana Museum of Modern Art. Foto: Camilla Stephan / Louisiana Museum of Modern Art
RECENSION:
Tracey Emin - Second Life
Louisiana Museum of Modern Art, Danmark
8 okt 2026 till 18 apr 2027
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
------------------------------------------------------------------------
Dame Tracey trivs med sitt andra liv, en mirakulös andra chans. Hon har gått längre än de flesta i livet och konsten, och hunnit med flera skepnader. Eller, så har hon alltid varit densamma, och världen har nu hunnit ikapp henne. Tracey Emin har vandrat från rebell, provokatör och underklass till internationellt erkänd konstnär och adlad. Second Life, Louisianas stora utställning som famnar hela hennes konstnärskap visades tidigare i år på Tate Modern och fick fyrahundra tusen besökare. Bland alla hedersutmärkelser Tracey fått säger hon att detta är den främsta, att hennes konst talar till människor.
På pressvisningen sitter Tracey i utställningens vackraste rum, bland sina stora, vilda målningar och vid en kroppslig, förvriden skulptur. Hon är en god retoriker. Oavsett vilken fråga som ställs ger hon ett initierat svar och charmar publiken. Hon tror på konsten och skönheten, som i katharsis, existentiellt djup och gemenskap. ”De sanna konstnärerna” säger hon ”arbetar med bra meddelanden, de ger till världen och framtiden, de tar inte.”
För sex år sen hade Tracey utbredd cancer och genomgick en sju timmar lång och riskfylld operation. ”När jag var yngre var risken större att jag skulle dö i självmord” berättar hon i en filmad intervju på Louisiana Channel, ”Inte så att jag skulle skära mig, men jag levde självdestruktivt, drack och försatte mig i situationer. (…) När cancern kom värdesatte jag mig själv tillräckligt för att vilja leva.”
På så sätt började hennes andra liv. Hon slutade dricka, blev kär, flyttade till sin barndoms Margate, adlades av kungen och skaffade katter. Hon driver också en konstskola och residens som vänder sig till människor från underprivilegierade förhållanden. ”Jag älskar konst” säger Tracey ”så jag kan köpa en Munch-målning och titta på den varje dag, eller så kan jag finansiera en konstskola och se unga människor göra konst varje dag.”
”Ja, Tracey Emin är karismatisk, hon trollbinder genom att helt enkelt vara sig själv. Hon är välformulerad, känslosam, intellektuell, brutalt rå, poetisk och originell.
H: Tracey Emin, I followed you to the end (2024), 182,2 x 120,1 cm. Yale Center for British Art. © Tracey Emin, All rights reserved, DACS 2026
V: Tracey Emin, I am The Last of my Kind (2019), 182,3 x 120 cm. Courtesy Galleria Lorcan O'Neill. © Tracey Emin, All rights reserved, DACS 2026
Måleriet är hennes fokus nu, men hon har arbetat med många medier genom sin karriär och förstört en massa målningar tidigare i sitt liv. Tracey berättar att hon hittat en framkomlig väg med akrylfärger, som blivit så mycket bättre de senaste tjugo åren, och så en massa vatten på det.
Rött, färgen rinner som blod och kärlek mot de vita dukarna, känsligt hängda mot de dovt blå väggarna. Målningarna är romantiska och smärtsamma, inspirerade av modernistiska målare, men ändå hennes egna. The End of Love (2024), en kvinna med stort hår borrar in ansiktet i kudden. Den kan te sig genant självklar och tonårig, men Tracey lyckas vrida motivet till något ikoniskt, den blir en klassiker, fast ny.
Skulptur är en mer oprövad genre för Tracey och med sin vän Louise Bourgeois hjälp utforskar hon den stora skalan. I salarna återfinns flera verk i brons, större än människor eller mindre än foster. De är alltid kroppar, krampande, stukade och heroiska, hopskrapade i högar av kött. Deras kvaliteter är inte lika självklara som målningarnas, och samtidigt, utanför museets entré står hennes skulptur I will not be alone (2025), och för en oväntad dialog med en skulptur av Henry Moore. Men allt det här började någon helt annanstans, i Traceys första liv.
Margate, en brittisk semesterort på dekis, där föddes Tracey och hennes tvillingbror i början av 60-talet. Pappan var turk-cypriotisk fastighetsmagnat som var gift på annat håll och mamman var romsk-brittisk. De hade ett förhållande i fyra år och ägde ett stort hotell, men sedan rasade och försvann allt. Traceys mamma blev ensamstående städerska och barnen gjorde mest vad de själva ville. När Tracey var tretton slutade hon gå i skolan, men lät sig lockas tillbaka av bildlektionerna några gånger i veckan. Lika tidigt i sitt liv började hon utforska sex och blev våldtagen. Tracey framhåller gärna sin släkthistoria och dessa tidiga erfarenheter som essentiella för sitt konstnärskap.
Tracey Emin, I never asked to Fall in Love - You made me Feel like this, 2018. 182,8 x 214,8 cm. Xavier Hufkens Gallery. © Tracey Emin, All rights reserved, DACS 2026
Why I never became a dancer (1995), välkomnar i entrén till utställningen. En sju minuters lång film som fångar den lilla kuststadens stämning. ”Somrarna var fantastiska” hör man Tracey säga ”inget att göra förutom att drömma. Det var perfekt. Och så fanns det sex. Det var något du bara kunde göra. Det var gratis. Sex var något enkelt. Du gick till en pub, gick hem, åt fish and chips, sen sex, på stranden, i en gränd, i en park, eller på ett hotell.”
För så är det med Tracey, hon vågar stå öppen för det komplexa. När hon var femton deltog hon i en discotävling, men killarna i publiken ”slut-shamade” henne och i skam lämnade hon scenen. Filmen är inte speciellt välgjord, dess styrka finns någon helt annanstans. Det är den gripande berättelsen, och att Tracey i egenskap av den hon är, tillsammans med en mängd andra feministiska verk hon gjort, bär fram ett allmängiltigt vittnesmål.
”Rött, färgen rinner som blod och kärlek mot de vita dukarna, känsligt hängda mot de dovt blå väggarna. Målningarna är romantiska och smärtsamma, inspirerade av modernistiska målare, men ändå hennes egna.
London, Royal Collage of Art och Cool Britannia blev nästa etapp på Traceys livsresa. Hon tillhörde generationen av YBA, Young British Artist, där hon tillsammans med Damien Hirst och Sarah Lucas väckte uppståndelse. Men kronologin bryts upp i utställningens salar och verk från olika decennier möter varandra. Det är en lyckad strategi, det är som att stå mitt i medelåldern och betrakta sitt liv, hennes liv, i ett kalejdoskopiskt perspektiv. Att få vara med i ett klarsynt fjärrseende som är omöjligt tidigare i livet, och att lyssna till berättelserna som sammanfogar delarna.
Brokiga lapptäcken fulla av hårda lärdomar, eufori och svordomar. Neonskyltar i flödig handstil med ambivalenta budskap. Textverk på papper på vägg, i nästan oläslig handstil. Och videoverken förstås, genomtänkt installerade i rummen. En på bullig mini-tv med små stolar som ska minna om barndomen. En stor i biosalongen så att man kan finna ro att tillägna sig den. Den första är Conversation with my mum (2001), där de pratar om att ha eller inte ha barn, och om chockerande insikter och svåra beslut. Den andra How it feels (1996), handlar om en abort från helvetet som Tracey genomgick på 90-talet. Ett ingrepp som blev fysiskt farligt och satte djupa psykiska spår. ”Mitt bästa misstag”, som hon kallar det.
My Bed (1998), följer därefter, den skandalomsusade sängen som gjorde Tracey känd. Obäddad, smutsig och med skräp kring nominerades installationen till det prestigefyllda Turner-priset. De pösigt vita kuddarna mot den blå mattan, spritflaskorna, tablettkartorna, de använda mensskydden och kondomerna. Sängen är ett självporträtt, ett stilleben, en berättelse om trauma, depression och missbruk. Själv har jag alltid sett Traceys säng som ett skepp. En stolt och härjad båt som drömmer om något bättre, bär sin last och är på väg. ”Många skepp är uppkallade efter kvinnor”, säger Tracey på tal om allmänna ting i en intervju, ”men få kvinnor äger skepp. Jag äger mitt eget skepp.”
I sista salen återfinns en guldskimrande avgjutning av Traceys ansikte som trettioåring, en sorts förtida dödsmask, och runtom hänger hennes senaste målningar. Nakna, skissartat målade kvinnor med fysiskt och psykiskt upplösta gränser, bildar en häxring. Tracey avbildar själar, men väjer inte för det jordnära: ”Ja, kvinnor blöder. Vi gråter, vi blöder, vi skiter, vi spyr.” I followed you to the end (2024), är en av dessa målade gestalter i rött, svart och vitt. Skrämmande och nödvändig som kärleken själv. Om Tracey Emins verk hade varit gjorda av någon annan, eller om de uppenbarat sig här och var, lösryckta i konsthistorien, hade de inte haft en så stark effekt. Nu har de det, samlade, och i förening med sin upphovsperson.
Ja, Tracey Emin är karismatisk, hon trollbinder genom att helt enkelt vara sig själv. Hon är välformulerad, känslosam, intellektuell, brutalt rå, poetisk och originell. Hon är genomtänkt och har alltid ett syfte med det hon gör, ett viktigt ärende som det är omöjligt att värja sig från. Vilket budskap vill hon att besökare tar med sig från utställningen? ”Om folk kommer hit och är ledsna, ensamma och rädda (…) då vill jag säga: Vänta, det kommer att bli bättre!”
Se mer från utställningen på Louisiana Museum of Modern Art >> 
Tracey Emin working in the studio, 2026. Foto: Courtesy of Harry Weller
----------------------------------------------------------------------------------------------
