År 2002 genomfördes verket "Ett rum med utsikt" under Paris kulturnatt. Arrangörerna och Sophie trodde att det skulle komma femtio personer, det kom sexton tusen! Magdalena Ljung har sett utställningen "Somthing Missing?" med Sofie Calle som nu visas på Louisiana och fascineras av mycket men saknar en del annat.
Sophie Calle, What do you see?, 2013. Installationsbild, Foto: Camilla Stephan / Louisiana Museum of Modern Art
RECENSION:
Sophie Calle - Something Missing?
Louisiana Museum of Modern Art, Danmark
26 mars 2026 - 6 september 2026
Av: Magdalena Ljung
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sophie Calle, en fransk madame med självklar hemvist i det kulturella Paris har aldrig dragit sig för att trampa vardaglig mark.
Hon utmanar människor och förädla det banala till något fantastiskt. ”Besök mig i natt, jag sover högst upp i Eiffeltornet, berätta historier för mig, högst fem minuter, som får mig att somna bättre.” Så löd inbjudan till verket Ett rum med utsikt som genomfördes under Paris kulturnatt år 2002. Arrangörerna och Sophie trodde att det skulle komma femtio personer, det kom sexton tusen. Medan andra stannade hemma och muttrade att hon var alltför självupptagen.
”Ta hand om dig själv” så avslutade hennes älskare ett avskedsmail till Sophie och hon bad drygt hundra kvinnor att tolka hans brev. De är läkare, dansare, advokater, clowner, psykologer… De läser, kommenterar och skriver själva. De blir filmade, fotograferade och citerade i text. Verket Ta hand om dig själv, 2007, ställdes ut på Venedigbiennalen och Sophie Calle sa att hans avsked var den bästa gåva han kunde gett henne. Publiken drogs med av den självklara igenkänningen. Alla har vi någon gång blivit förskjutna utan att förstå, alla har vi undrat vad vår själsfrände egentligen menat. Men en del tyckte också att det var anstötligt, och ytterst få förunnat att bre ut sig så om privata saker.
Sophie Calle träffar en livsnerv. Vad innebär det att vara människa? Kan vem som helst göra konst av vad som helst? Hennes projekt osäkrar en känsla hos betraktaren, de engagerar och repellerar på djupet. Calle är något så ovanligt som en känslosam konceptkonstnär med en stjärnstatus bortom konstvärlden. Hennes utställningar kan te sig kalla och tråkiga, inramade texter och tillhörande fotografier av varierande verkshöjd. Men de idébaserade verken försöker inte förföra betraktaren med visuell attraktion, de grundar sig i tankens skönhet, i en existentiell aha-upplevelse som kan fylla betraktaren med glädje, sorg och förundran.
”Calle är något så ovanligt som en känslosam konceptkonstnär med en stjärnstatus bortom konstvärlden
Sophie Calle, Because, 2018-2023. Installationsbild, Foto: Camilla Stephan / Louisiana Museum of Modern Art
Texttavlor i Louisianas vita korridor presenterar utställningens åtta projekt som löper längs de senaste fyrtio åren av Sophie Calles konstnärsliv. Tonvikten ligger på de senaste decennierna och på verk som utgår från saknad och brist. Varje projekt visas i ett rum för sig, tydligt och stringent. Something Missing? är utställningens undertitel. Och jo, något saknas. Det champagnesprudlande anslaget, Eiffeltornet och älskaren! För dessa verk finns inte med, och inte heller några andra mer frivola projekt. Samtidigt är frånvaro, längtan och minne centrala teman i Calles praktik och en vacker utgångspunkt
Första salen är full av hemligheter som väntar på att bli avslöjade. Serien heter Därför, 2018-2023 och texterna förklarar varför fotografierna togs. Besökarna får läsa på draperierna för att sedan glänta på tygerna och se bilderna därbakom. ”Därför att revansch är en rätt som bäst serveras kall” står det på ett förhänge och därunder ett foto på två gravstenar. Den större bär på inskriptionen mor och den betydligt mindre står det far. Det är lite roligt, men serien i sin helhet är inte tillräckligt träffsäker.
I den andra salen väntar Picasso under nedstängning, 2022. Calle bjöds in av Picasso-museet i Paris att skapa ett verk i interaktion med deras samling. Hon tvekade, men under Covid-epidemin då museet stängde och verken täckes över såg hon sin chans. Hon dokumenterade Picassos förtäckta verk, och de många stora fotografierna visas nu här. Tyvärr alltför enahanda för att bära en serie eller motivera en så stor exponering.
I tredje rummet bjuds mer spänning. På jakt, 2017-2024, är Sophie Calles svar på en inbjudan från det parisiska Museet för jakt och natur. Ämnen som Sophie vet föga om, men desto mer om den romantiska jakten. Så hon studerade kontaktannonser alltifrån dagspressen år 1985 fram till Tinder 2019, delade upp materialet i texttavlor och kopplade ihop dessa med färgbilder på jakttorn i dagsljus och nattliga foton på djur tagna av en viltkamera. Det är elegant, lättsamt och tänkvärt.
”Sophie Calle träffar en livsnerv. Vad innebär det att vara människa? Kan vem som helst göra konst av vad som helst?
Sophie Calle, The Blind, 1986. Installationsbild, Foto: Camilla Stephan / Louisiana Museum of Modern Art
Utställningens två bästa verk presenteras i halvlek. De blinda, 1986, då Calle frågade drygt tjugo människor som var födda blinda vad skönhet är för något. De deltagande presenteras med ett porträttfoto, deras berättelse och ett fotografi på det de tycker är vackert. En person säger: ”Sextio kilometer från Cardiff finns en kal kulle vid klipporna. Helvetiskt väder, karg mark, nedslaget gräs – blommor stör mig, jag är rädd att trampa på dem. Jag slogs av skönheten i detta ödsliga landskap. Jag tog en bild. Fotografiet kommer inte att återge vinden, men kanske känslan av vidsträckthet. Jag minns också en medeltida relief som föreställde eld, med lågors tungor spetsiga som svärd. De var lågor av sten. Jag blev överväldigad. Ådror i alla riktningar, nerver över en klippsida: jag hade ingen aning om hur man kunde gestalta en låga. Jag visste inte att man kunde röra vid eld.” De flesta berättelserna i verket går att läsa, men inte alla. En del hänger för högt upp för att nås med blicken, och det är på sitt sätt kongenialt.
Vad ser du? 2013, är ett besläktat verk som utgår från en konststöld 1990 då ett antal målningar av 1600-talets mästare försvann från Isabella Stewart Gardner Museum i Boston. Verken har inte återfunnits men de kvarlämnade ramarna restaurerades och sattes upp igen på väggarna som ett minne. Calle frågade museipersonal och besökare vad de hade sett i dessa ramar, vad de mindes och vad de såg nu. De tilltalade är fotograferade bakifrån i stämningsfulla bilder medan de tittar in i de tomma ramarna och deras berättelser återfinns i anslutning. En av de svarar: ”Spöken fyller bilden, som om stölden hade befriat gestalterna, låtit dem lämna den där frusna representationen (…) Besökarnas blickar höll dem tillbaka, men nu kan de vandra runt i museet. De har den där fysiska friheten man har i mörkret, nöjet i att leva sitt liv utan att bli sedd…”
Sophie Calle, Catalogue raisonné of the unfinished, 2023. Installationsbild, Foto: Camilla Stephan / Louisiana Museum of Modern Art
Därefter följer nedtrappningen med bland annat Katalogen över ofärdiga projekt, 2023. Sophie Calle säger: ”Innan jag försvinner bestämde jag mig för att inventera skisserna, försöken och de övergivna projekten. Att ge liv till mina intentioner, de övergivna projekten. Att avsluta det oavslutade.” Vi får reda på att Sophie har köpt hemligheter av människor, men det blev för skrämmande, att hon påbörjat en serie om frivillig barnlöshet, men kroppens utgångsdatum hann ikapp henne. Där finns det strandade samarbetet med Paul Auster, och hennes väninna Laurie Anderson skymtar förbi. Laurie och Sophie gifte sig spontant i en kyrka i San Francisco, utan att det förpliktar till något, men de har lovat att inte använda varandra i konsten. Det vilar ett försonande drag över samlingen, det spelar inte så stor roll att allt inte blev av, vi får ta del av det ändå, bättre och sämre om vartannat.
För så är det med Sophie Calle, fullträff eller bom. En del projekt är klockrena i sin konceptuella styrka. De är så självklara att det skulle kännas som en oförrätt att inte ha fått vara med om dem, och det är konstigt att de inte funnits för evigt. Andra projekt har däremot en godtycklighet över sig. De kunde lika gärna inte ha funnits eller gjorts av någon annan. Men oavsett hur det förhåller sig behövs processen. Ett konstnärskap är toppen av ett isberg, fler idéer skrotas än fullföljs och det ofullgångna arbetet är nödvändigt för helheten. Om man är på det humöret kan man se hela Calles konstnärskap som ett svar på ett bakslag. Hon ville egentligen bli författare och fotograf, men kom att verka inom samtidskonsten som kan förena det visuella och verbala. Det blev ett mycket lyckat ”misslyckande.
Hisnande sammanträffanden, humor, risktagande och chans har guidat Sophie Calles väg genom livet. Livet i sig självt som är hennes främsta tema och konstnärsmaterial. I spontana möten med människor som blir hennes förtrogna, en liten stund eller för evigt, lockar hon fram orden. Berättelser som vi är vävda av. En skärva av ett livsöde blir en skatt värd att samla på. En människa blir ett fönster där det tidigare bara varit en vägg, och genom fönstret en ny utsikt.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
