I veckan presenterade regeringen sin vision för ”kreativa och kulturella branscher”, där konsten tvingas bli en del av den kommersiella upplevelseindustrin. Kulturministern har inget förtroende hos landets kulturskapare, skriver Sonia Hedstrand.
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
------------------------------------------------------------------
Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Konst är upplevelseindustri.
Så lyder Partiets slagord i George Orwells klassiska dystopi-roman ”1984”. Förutom den sista meningen då. Den är nämligen sammanfattningen av Sveriges regerings ”strategi för kreativa och kulturella branscher” år 2024.
Under presskonferensen i veckan då skrivelsen presenterades nådde kulturministerns okunnighet om det fält hon är satt att styra över nya höjder. Parisa Liljestrand sa då att konstnärers verksamhet är en ”basindustri” liksom skogen eller malmen, en ”råvara” ur vilken ”upplevelser ska utvinnas”.
Låt gå för att kulturministern saknade kunskap om kultur när hon fick jobbet. Men efter ett och ett halvt år har hon fortfarande inte lärt sig någonting, eftersom hon inte har lyssnat på kulturskaparna. Hon fortsätter till exempel att kalla stipendier för ”bidragsberoende”, trots att våra organisationer ständigt påpekar att det rör sig om ersättning för det konstnärliga arbete vi gör för samhället.
Kulturministerns ordval beror dock inte enbart på salig okunskap. Det hon sysslar med är manipulation.
” Därför anser jag att Parisa Liljestrand bör avgå.
För en fördjupning i lurendrejeriets konst rekommenderas alla att läsa igenom den korta skrivelsen med nummer 2023/24:111 som släpptes den 4 april. Låt mig förklara och punktera några av de orwellska nyspråks-formuleringar som finns i detta skamlösa dokument.
Påstående: ”(De kulturella) branscherna har god tillväxt och bidrar till svensk ekonomi och ett dynamiskt näringsliv i hela landet, ökad export och en positiv Sverigebild i utlandet”.
Sanningen: Konstnärer syftar inte till att få företag att växa eller göra reklam för nationen. Vi vill bara göra intressant konst. Eftersom statliga och kommunala museer betalar så erbarmligt dåligt för vårt arbete och de statliga stipendierna är för få och för små, så lever de flesta av oss under existensminimum.
Påstående: ”Kulturella och kreativa verksamheter bidrar till destinationsutveckling och kulturturism, bl.a. genom kulturevenemang och besöksmål som museer och öppna konstnärsateljéer.”
Sanningen: Konst är inte Disneyland och ingen seriös konstnär vill ha nyfikna turister som klampar in deras känsligaste innersta, ateljén. Dessutom har allt fler konstnärer inte råd med ateljé idag när hyrorna på lokaler skenar.
Påstående: ”gentrifiering – att ett område successivt blir mer attraktivt och därmed lockar till sig mer kapitalstarka individer och företag – börjar ofta med tillgång till billiga lokaler där kreativa verksamheter av olika slag kan inrymmas.”
Sanningen: När konstnärer gjort ett område ”attraktivt” så har vi inte längre råd att betala hyran för bostäder eller ateljéer i dessa områden på grund av att hyrorna höjs.
Påstående: ”Den konstnärliga friheten och näringsfriheten är förutsättningar för varandra”.
Sanningen: I Sveriges grundlag står: "Yttrandefriheten har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”. Men regeringen har bytt ut ”yttrandefrihet” mot ”näringsfrihet”. Vinstmaximeringshetsen är tvärtom ett hot mot den konstnärliga friheten, då deras vision är att konstnärer ska producera kommersiella objekt istället för att delta i ett samtal om vilket samhälle vi ska ha.
Regeringens formuleringar om ”kreativa och kulturella näringar” är tänkta att trolla medborgare utan kunskaper om humaniora till att tro att konst är en konsumtionsvara i likhet med den kommersiella underhållningsindustrin.
Att konst skulle vara behaglig och underhållande är rent önsketänkande från marknadsliberalernas sida. Tvärtom är konsten ofta är störande, jobbig och krävande. Men i längden hjälper den oss att förstå och bearbeta komplicerade ting som samhällsutvecklingen och mänsklighetens existentiella villkor.
Genom sina nedskärningar av folkbildning och public service, samt nu försöket att tvinga konsten att bli kommersiell, attackerar Tidöpartierna yttrandefriheten, och därmed även demokratin.
Därför anser jag att Parisa Liljestrand bör avgå.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
"En sedelärandeskandal. Recension av Anna Odell på Uppsala konstmuseum"
"En hovnarr på röda mattan. recension av Maruizio Cattelan på Moderna Museet"
"Farväl till övergreppsestetiken. Recension av utställning på Hasselblad Center" >>
"Utställning om emotionell kapitalism trampar fel i förråden i Malmö" >>
"Rörig utredning av Kultursamverkansmodellen. Kommentar till en 300 sidor lång statlig utredning om kulturpolitiken" >>
"Haltande gestaltning av behjärtansvärda ämnen på Tensta Konsthall" >>
