Sveriges skulpturdrottning firar 30-årsjubileum som konstnär, ett konstnärskap som börjar och slutar med träd på flera sätt. I år är hon mer aktuell än någonsin.
Av Jens Christiansen. Foto: Thron Ullberg
Till att börja med ska vi nog klargöra att Charlotte Gyllenhammar inte avser avsluta sin framgångsrika karriär i år, tvärtom är hon mer aktuell än någonsin 2023, då hon syns på flera håll med helt nya konstverk. Vi ska även tillägga att hon inte ”bara” är skulptris utan en mycket mångsidig konstnär som behärskar olika uttryck och metoder, men att hon ofta återkommer till skulpturen som blivit hennes främsta signum.
I år, 2023, firar alltså Charlotte Gyllenhammar 30 år som konstnär och i och med detta är hon inte bara aktuell som årets konstnär och skapare av 2023-års skulptur till Prinsessan Estelles Skulpturpark på Kungl. Djurgården i Stockholm, utan hon kommer även sluta cirkeln då hennes första stora skulptur, Die for You, ett stort fullskaligt träd som 1993 installerades hängandes upp och ner ovanför inte ont anande flanörer på Drottninggatan i Stockholm, nu i september återuppstår och ett nytt träd kommer hänga på samma plats.
Många, väldigt många, nämner installationen, Die for You, när man pratar om Charlotte Gyllenhammar. Det konstverket satte verkligen spår. Ingen dålig start för en nyutexaminerad student!
Die for you, 1993. Ett riktigt fullvuxet träd svävar ovanför Drottninggatan.
Jag och vår fotograf, Thron Ullberg, har lyckats få till ett besök i Charlotte Gyllenhammars ateljé, en ateljé som visar sig bestå av två rum, överfulla med projekt, nya som gamla. Här finns små modeller blandat med färdiga skulpturer som alla får samlas med ett otal gjutformar av alla de slag. Charlotte berättar att allt hör till flera utställningar och projekt med olika deadlines och mitt i vårt möte kommer ett bud med en skulptur, en mindre modell, som ska signeras då den ska ut till kund. Det råder full fart med andra ord. Vår fotograf, Thron, är känd för sina fina porträtt men kliar sig i huvudet då han ser hur trångt här är. Hur ska han få till ett utrymme stort nog för att ens få upp stativ och blixtarna?
Men hur kommer man på idén att hänga en fullvuxen ek, upp och ner, ovanför huvudena på folk mitt på Drottninggatan? Framförallt; hur lyckas man med att genomföra detta?
- Ja men det gör man ju alltså inte heller. Tur för mig att jag inte visste det utan bara körde på! säger Charlotte och skrattar åt minnet.
Utexaminerade studenter fick då, 1993, i samråd med Stockholm Stad, rätten att uppföra konstverk i det offentliga rummet på olika platser runt om i staden. Charlotte fick sig tilldelat platsen kring Sergels torg. En plats hon inte blev speciellt glad för. Vad ska man göra på en så stor, kal och kall plats?
- Det tog sin tid innan jag kom på vad som passade och jag brottades länge med idén om ett träd.
- Till slut mognade idén till en konkret tanke om att få tag i ett helt, fullvuxet träd med rötter och allt, gärna ett bokträd från Skåne, forsla det till Stockholm och hänga upp det, upp och ner, i vajrar mellan husen på Drottninggatan, intill Sergels torg.
Det visade sig såklart inte vara så enkelt, för att inte säga, direkt omöjligt, att ”fixa” ett stort skånskt bokträd och hänga det mitt i stan. Efter några telefonsamtal fick hon klart för sig att detta kunde ingen hjälpa henne med. Charlotte fick bli sin egen projektledare och efter många turer, samtal, grubblerier och övertalning , slutade det med att en ek (inte en bok), kom på plats mitt i city, med rötter och allt, svävande i stålvajrar, upp och ner. Tack vare Charlottes enträgenhet och tro på sin idé och hennes vägran att acceptera ett ”nej” kunde Die for you bli verklighet.
Debuten satte spår och hon fick snart därefter gestalta sin egen ateljé inne i Carl Milles ateljé i verket Hemsökt (1993,) en idé hon vidareutvecklade i Svindel/Vertigo (2002) då Charlotte bjöds in till Wanås. Denna gång var allt upp och ner igen, ett tema som har kommit att återkomma genom åren. Att leka med perspektiv och att ställa allt på ända. Kanske är det den lilla flickan som hänger upp och ner i trädet under barndomen för att där se världen ur ett annat perspektiv, som återkommer genom flera konstverk.
Svindel/Vertigo, 2002, Wanås Konst. (permanent)
Att Charlotte lägger mycket tid på själva processen bakom tillkomsten av ett verk, märks tydligt. Ofta bjuds vi som åskådare in i själva tillkomsten då både den färdiga skulpturen och gjutformarna för skulpturen är en del av konstverket. Arbetet, inte bara resultatet, ställs ut som konst. Vi bjuds in i hennes tankevärld, in i arbetet där vi som betraktare också spelar en del, en roll. Visst har hennes första offentliga skulptur, Ute (2002), kommit att bli något av hennes signum, men genom åren har hennes produktion varit mycket omfattande och växlat mellan installation, film, skulptur m.m. Dock har inte mycket av hennes skisser ställts ut, något som hade gjort sig bra tillsammans med hennes egna berättelser, förslagsvis i bokform som bör publiceras då hon nu firar 30-årsjubileum.
Ute, 2003. Står placerad i Borås. Ute i storformat fick namnet Jätte och har utplacerats tillfälligt på olika platser.
Men tillbaka till hur allt började.
Du har berättat att du ville bli konstnär redan vid 5 års ålder och redan på förskolan skrev du ”Jag vill bli konstnär när jag blir stor” - Men vad var det som fick dig att tänka så och därefter faktiskt bli det? Varifrån kommer det?
- En förundran över tillvaron och samtidigt en lust att utbrista och uttrycka. Jag var medveten om konsten och att det var möjligt att bli konstnär.
Avvek du aldrig från denna idé och ville bli något helt annat?
- Jag hade tankar på att bli arkitekt eller sopran.
Vilka var dina inspirationskällor i början?
- Ljus, skönhet och rädsla.
Finns det vissa konstverk och/eller konstnärer som spelat en stor roll för ditt eget konstnärskap?
- Tidigt, i Stockholm, påverkade Moderna Museet med Calders mobila skulpturer, Niki de st Phalle, Tingulely, Meret Oppenheim och Dalis långa skinka.
När kände du själv att du faktiskt ÄR konstnär. Som yrke och identitet?
- Vid min verkliga debut ”Sprängning” 1991.
Dina skulpturer är välkända och du har även arbetat med film och fotografi. Vi har sett en del skisser men arbetar du även med måleri?
- Inte längre, måleriet pågick fram till 1989. Sedan växte målningarna ut till reliefer, sluttningar, tungor och trampoliner.
Varför blev det just skulptur som kom att bli ditt mesta utryck?
- Jag behövde motståndet och tyngden i materialet. Det fungerade som en slags karta, på vilken jag kunde ta ut min position och riktning. Målarduken blev som kvicksand och ibland som en rymd jag föll handlöst genom, jag fick svindel.
Vad är det som har fått dig att vända upp och ner på föremålen som ställs ut. Vad vill du säga till oss betraktare?
- Jag är intresserad av gränser, vad som är möjligt och omöjligt. Är det möjligt att överskrida eller åtminstone tänja på det absoluta? Vilka förbud är på riktigt och vilka är fällor och illusioner.
Det lilla påbyltade barnet som visas ensam, ståendes eller sittandes. – Är det du själv som barn?
- Nej, jag ser dem som förstärkare av vår medvetenhet, man blir medveten om sig själv i deras närvaro. De blir en slags vittnen.
Jag ser ett ensamt, lite övergivet och utsatt barn. Eller är det jag som projicerar?
- Det är fullt möjligt, barnet är varje människa förtydligad i sin existens och i sin individualitet. Projiceringen öppnar för både potential och sårbarhet. Medvetenheten om detta är oåterkallelig.
Hur mycket är DU i din konst? Är det dig vi ser?
- Jag är överallt och ingenstans i mina verk. Den är större än personlig, den är bortom det självbiografiska. Det är min tro på konsten att den överskrider dig själv.
På Galerie Forsblom i Stockholm, år 2019, visades utställningen Kastad/Cast för första gången vilken sedan har visats i olika versioner runt om i landet. Det centrala i den är den film där en sittande kvinna får gips slängd på sig av förbipasserande personer tills hon helt täkts, inklusive ansiktet och blivit instängd i en gipsform, som levande begravd. Ut detta skapade du sedan ett flertal spännande konstverk. Men det var otäckt och en provocerande film. Vill du provocera oss betraktare kring tema utsatthet?
- Kastad/cast är en slags ur-idé. Jag har haft djupa magnetiska rörelser och dragningar inom mig som måste hitta en form. För mig har det visat sig att den stora uppgiften är att hitta en form för dessa rörelser och eruptioner. Det är som en trång passage där formen måste igenom och bli exakt. Jag har provocerat när jag minst anat det men även det omvända.
Kastad/cast, 2019. Ett konceptuellt konstverk bestående av film och skulpturer.
Charlotte heter ju som sagt Gyllenhammar i efternamn. Ett namn som nästan alla känner igen då hennes far är PG Gyllenhammar. Företagsledare, politiker och sedermera finansman och hans namn är synonymt med Volvo, företaget han kom att arbeta för och leda under decennier. Det var på den tiden då Sverige ägde och producerade sina egna bilar, något som svenskarna var omåttligt stolta över och Volvo var en nationalklenod. PG Gyllenhammar var ofta i tidningarna och på TV. Det var en turbulent tid där politiska terrorhot riktades mot politiker och företagsledare runt om i Europa. Familjen kom att leva under hot och stundtals även med livvakter.
Det är under denna tid som Charlotte växer upp. En uppväxt som fick med sig både positiva och negativa följder
Självklart har detta satt spår hos Charlotte. Men den speciella uppväxten erbjöd även annat. En familj med anor och en sagoberättande farmor vars berättelser Charlotte själv ofta nämner som en viktig del i hur hon kom att bli den hon är. Här vävdes sagornas fantasier samman med osminkade berättelser om en judisk familjs utsatthet under kriget. Starka bilder för ett barn.
Dock har hon ofta beskrivit barndomen som bra och full av stillhet, med ett rikt inre, fantasifullt liv. Jag kan inte minnas att jag läst en enda rad där hon beklagar sig eller har utryckt behov om att ”göra upp” med barndomen. Att komma från ett priviligierat hem bärandes ett så pass välkänt efternamn och in i konstkretsar var inte nödvändigtvis en fördel. Charlotte fick snarare bevisa sin konstnärliga existens mer än andra.
Alla återkommer till din familj, ditt namn. Var det en börda eller öppnade det dörrar?
- Det innebar ansvar, skärpt uppmärksamhet, privilegium och skuld.
Nu är det många som känner till dig, och inte din pappa. Är det en frihet?
- Ja det innebär en frihet att bättre förstå vem jag är och vad jag kan ge.
Hur tycker du att konstklimatet har förändrats under din tid?
- Multiplicerats och akademiserats.
Var det medvetet eller omedvetet att den uppochnervända eken även är en judisk symbol?
- Nej det var det inte. Jag var upptagen av arkitekturen, tiden och minnet. Det förstod jag först senare.
Du vänder på ord, begrepp och perspektiv i din konst. Ofta förekommer hänsyftningar till filosofiska tänkare och storheter –Är din konst intellektuell?
- Ja vissa menar det. Jag tycker att den är konkret.
Ord förefaller vara en stor del av ditt konstnärskap. Skriver du själv?
- Det är sant, de har blivit allt viktigare, men orden bygger ändå på principen om avbildning som Wittgenstein menade, och det är som om orden blivit noter- jag hör musiken.
Har du funderat på att publicera egna texter?
- Vissa tal har publicerats, men jag har också fått frågan några gånger om att skriva mer avsiktligt. Jag funderar på det….men jag har mycket stor respekt för språket.
Nu, 30 år efter din debut, har du valts ut att få ingå i Prinsessan Estelles Skulpturpark på Kungliga Djurgården i Stockholm. Eva Hild har ställts ut där tidigare men du är den första svenska konstnären vars skulptur nu ska ingå här permanent. - vad kan du berätta om din skulptur?
- Det är en slags gigant som reser sig ur marken. En mycket påtaglig vertikal kropp. Som en stod, sluten, tyst men utstrålande en slags inre laddning och förväntan. Gjuten i brons och patinerad nästan som sin omgivning, undervegetationen och bokträdens grönsilvriga bark. Den gömmer sig trots sin storlek och försöker framstå som något annat än vad den är.
Charlotte i sin ateljé omgiven av prototyper, mallar, färdiga konstverk och nya påbörjade idéer.
Tiden rinner i väg och trots att Charlotte har varit mycket generös med sin tid och sina berättelser har jag många fler frågor att ställa. Vår fotograf säger ifrån. Nu måste vi komma igång, om vi ska hinna med att fotografera idag.
Thorn har stuvat, försökt att stuva, om i det andra rummet under tiden jag och Charlotte pratats vid och det är så trångt att jag uppmanas att lämna om det ska gå att få till något bra idag. Det visar sig att Charlotte ställt upp och möblerat rum under ytterligare fyra timmar för att det ska bli bra foto. Hon är generös med sin tid, mitt bland alla projekt som pockar på uppmärksamhet och leverans.
Det är nog en av hennes egenskaper, att vara generös. Mot sig själv, mot andra och mot sin konst. Hon går all-in i en idé, en tanke, en känsla för att utforska och sen skapa ett konstverk utifrån detta. Konstverk som vi alla kan ta del av runt om i Sverige och cirkeln sluts då hennes första stora konstverk i form av ett fullvuxet träd återuppstår. I september kommer ett träd återigen hängas upp och ner, ovanför framrusande pendlare, shoppare, studenter och turister som förhoppningsvis tittar upp och stannar en stund, undrande betraktar det träd som tittar ner på dem. Garanterat kommer installationen sätta spår i människorna även denna gång, 30 år senare.
Charlotte Gyllenhammar intill sin skulptur Osagd på Kungl. Djurgården.
Läs recension av Osagd av Staffan Bengtsson >>
