- Jag är fotograf. Punkt. Jag har aldrig satt andra etiketter på mig själv eller mitt arbete. Det lämnar jag åt andra.
Nu som 80-åring föräras Hans Gedda med en stor utställning på Fotografiska som planerats under cirka två års tid, där över 200 bilder valts ut ur hans gedigna portfolio och liv som fotograf. Vissa bilder har aldrig tidigare ställts ut.
Av Jens Christiansen
För 22 år sedan då jag själv började med Konstguiden slogs jag ofta med en redaktör om huruvida fotografi är konst eller ej. Den äldre redaktörens åsikt var orubblig; foto var inte konst. Men visst är fotografi en konst och det är en konst att kunna fotografera!
Hans Geddas bilder är konst oavsett vad han själv tycker och är representerad i bland annat på Moderna museet och Nationalmuseums samlingar, publicerat flera böcker och bland annat belönats med priser som World Press Photo och Årets bild.
Hans fick en kamera i present av sin pappa i tidiga tonåren och kom snabbt att inse att detta är något han ville ägna sig åt. Ett par bilder fick priser redan då, vilket gav blodad tand. Ett av dåtidens stora namn inom svenskt fotografi var Rolf Winquist på Ateljé Uggla. Där var han fotoassisten och fick lära sig mycket om själva hantverket. Rolf Winquist var en internationellt erkänd fotograf och vid hans död skrev media att den siste store svenske fotografen gått ur tiden.
- Som 22 år gammal tänkte jag då ”Men jag då?” så målet var självklart. Jag skulle bli en stor fotograf, ville bli bäst. Det var klart redan från början
Bild: Tove Jansson fotograferad 1967. © Hans Gedda
Tove Janson gav genombrottet
Som helt nybakad fotograf fick Hans ett uppdrag att följa med redaktören för Böckernas Värld och fotografera Tove Jansson ute på hennes ö i Borgå skärgård i Finska viken. Detta var 1967 och redaktören sa att Hans inte skulle få det så lätt, då Tove hade rykte om sig att vara svår. Väl på plats dukade Tove upp till lunch och Hans Gedda undrade hur skulle detta gå, då Tove fyllde på glasen med den ena snapsen efter den andra.
- Tove såg hur det var ställt och sa åt mig att lägga mig ner en stund för att sova lite efter lunchen. Själv gick hon i väg för att jobba med något. Det blev min räddning. När jag väl vaknat så var Tove hur vänlig som helst. Bilden skulle publiceras till midsommar, men vid tiden för vår fotografering fanns inga blommar alls att tillgå. Så Tove skapade en krans av plastblommor hon hade i sin ateljé. Det syns bara om man känner till det.
Bilden publicerades och den blev början på en livslång vänskap med Tove Jansson. Där ligger nog en del i hemligheten bakom hans framgång. Hans personlighet. När man träffar Hans Gedda slås man av en värme. Det är lätt att tycka om honom och han pratar mer än gärna om sig själv, fotografi och sina bilder.
- Ja, jag bestämde tidigt att jag inte skulle bli en så där tyst och svår person. Rolf Winquist var svår och sträng. Jag ville inte bli som honom.
Bild: Nelson Mandela fotograferad år 1990 vid ett besök i Stockholm. © Hans Gedda
Låter slumpen avgöra.
Det krävs en skicklig fotograf med självförtroende och en personlighet som får objektet att slappna av framför kameran. Att fotografera en känd person där det är knappt om tid kan vara svårt. Föremålet kan ju även ha ett stort ego. Att då som fotograf kunna se hur en bra bild ska tas och lyckas göra det snabbt är duktigt.
Många av de bilder som ställs ut är tagna som ett jobb. En bild som skulle illustrera en artikel i en välkänd tidning. Men det är bilden som kom att bli mer känd. Inte artikeln, den är sedan längesen glömd. Det är vad som kännetecknar en mästare.
Själv älskar jag bilden på Cornelis Vreeswijk, känd och ökänd som person men älskad som musiker. Bilden säger så mycket men jag glömde fråga hur den kom till. Tog han av sig tröjan för att han var varm och Gedda var snabb att fånga stunden? Eller vågade han själv föreslå detta för Cornelis? Bilden är nu ikonisk.
Hans Gedda var en flitigt anlitad fotograf och porträtten på utställningen är många, dock är de ca 200 bilder som nu ställs ut på fotografiska bara en liten del av allt som gjorts.
- Alla porträtt är jobb. Uppdrag jag fått som fotograf. Förutom Nelson Mandela, berättar Hans Gedda när han visar runt på Fotografiska
- Honom bad jag själv om att få träffa.
Mandela kom till Sverige, år 1990, på sin första resa utomlands efter frigivningen. För Göteborgs Postens räkning tog Hans fotot där Mandela lyfter knytnäven ovanför sitt huvud. Bilden publicerades i tidningen på en helsida. Det var ont om tid då bilden skulle tas, ett viktigt möte med dåvarande utrikesminister Sten Andersson väntade. Gedda tog snabbt tio bilder och bad självaste Sten Anderson hålla i blixten. Återigen. En ikonisk bild.
Gedda fick en lång karriär som porträttfotograf, vilket är det vi mest känner honom som. Dock är denna utställning ett bra tillfälle att stifta bekantskap med hela hans bredd. Den egna ateljén är sedan många år stängd och han berättar att han slutade precis då de digitala kamerorna tog över.
- Det är jag glad över. Den typen av kameror ger en mängd förslag på hur man ska ställa in för att få bästa bild. Det är inget för mig.
- Jag vill själv bestämma över bild och resultat. Analog teknologi ger mig större frihet och utmaning som fotograf.
Bilderna är komponerade i blicken, stunden och sökaren. Inte efterhand. Ett annorlunda hantverk.
- Det går inte att arbeta nu så som jag gjorde då, säger Hans Gedda när jag frågar om han får förfrågningar om att ta porträtt än idag..
Med en egen fin, centralt belägen, ateljé med eget mörkerrum, som han mästerligt behärskade. Här kunde folk snabbt komma förbi, bli förevigade och en bild framkallas på bästa papper. Allt på samma plats.
- Det skulle ju kosta minst 15 000 kronor bara i material att skapa en sådan bild idag. Omöjligt. För mig kostade det kanske 500 kronor. Då.
- Så nej, det blir inga porträtt på uppdrag i dag. Blir svaret då jag frågar om det inte kommer förfrågningar än i dag på att han ska göra en del jobb.
- Men jag älskar att fotografera och gör det varje dag. Att fotografera får mig att känna mig levande.
Bild: Hans Gedda och Hunden Jack
Hundratals konstnärliga Stilleben
Nuförtiden jobbar han hemifrån och det blir mest stilleben. Konstnärligt gåtfulla och lekfulla.
- Jag vill fotografera varje dag och är fortfarande nyfiken.
Just nu arbetar han på temat Stilleben som förhoppningsvis kommer som en egen utställning. Det finns redan cirka 300 bilder. Så det blir ett digert arbete att välja bilder för den som ska skapa nästa utställning. Bra om den sker snart då Hans inte visar några tecken på att trappa ner på sitt fotograferande. Antalet bilder lär växa.
Stilleben är något han skapat under många år och en del finns att beskåda på utställningen. Dessa bilder visar på en helt annan sida av hans fotografi. Det är tydligt att Hans Gedda är mycket konstintresserad själv och konst är vad han skapar.
- Konst? Alltså jag är fotograf. Om någon säger att det är konst så är det väl det. Det får andra avgöra.
Vad är hemligheten bakom hans framgångsrika karriär och sällsynta öga och blick?
Att han är närsynt? Har det påverkat hans arbetsrätt? Att han är färgblind? Är det därför det blev mest svartvitt fotografi?
- Slumpen, säger han själv.
- Jag låter slumpen avgöra. Det går inte att planera exakt hur det ska bli, utan man får arbeta med det man har här och nu. Slumpen avgör. Hans filosofi är att inte krångla till det.
Det krävs som sagt en skicklig fotograf för att så mästerligt för att kunna bemästra stunden och slumpen. Själv tror jag det är hans person. En säregen personlighet har skapat förutsättningen för dessa bilder. Bilderna kommunicerar. De förmedlar kontakt och liv. Precis som Hans Gedda själv.
HANS GEDDA
NÄRA ÖGAT
FOTOGRAFISKA
26 AUGUSTI – 27 JANUARI 2023
