Recension: Apokalyps - Från yttersta domen till klimathot på Göteborgs konstmuseum

RECENSION:
Apokalyps- Från yttersta domen till klimathot.
Göteborgs konstmuseum.
22 februari - 18 januari 2026

Av: Magdalena Ljung

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ulf Rahmberg, Sverige 1935, Målning 21, 1970–1973 Foto: Hossein Sehatlou

Kan inte apokalypsen bara komma snart? Alla tecken finns ju här. Världen är lika svinig och rå som under romarrikets sista dagar och ändå låter syndafloden vänta på sig. Eller är apokalypsen redan här utan att vi märker det, för att vi vant oss? Bränderna, översvämningarna och pandemierna som är det nya normala. Krigen, hungerkatastroferna och flyktingströmmarna, alltid i realtid på våra skärmar. Massutrotningarna i naturen och nedsläckningen av demokratier i våra samhällen, utan att någon bryr sig. Att saker bara fortsätter, det är det som är katastrofen, skrev Walter Benjamin redan i slutet av 1930-talet.

Med tanke på att världen rämnar vilken sekund som helst är Göteborgs konstmuseums utställning Apokalyps vältajmad. Ur dess scenografi av svarta klippor likt Mordor och salar som badar i mörker skapas en suggestiv stämning för det som vi alla befarar. Rytmiserad av teman som Hotet från samtiden, Gudarnas vrede och Vid ruinens brant ger utställningen prov på fantasifulla tankar och kreativa verk från mitten av 1400-talet till vår samtid. Alla vittnar de om vår nära förestående utplåning. Att världen alltjämt, sedan urminnes tider, håller på att gå under gör utställningen evigt aktuell, framförallt på ett psykologiskt plan.

” Trots att människor varit övertygade om att allt är förlorat har de fortsatt att skapa. I det finns en tröst...Apokalyps är också ordet för uppenbarelse.

Angående apokalypsen i sig…, hör jag en röst viska inom mig, den här gången är det på riktigt! Enligt psykologisk forskning inträffar inte drygt nittio procent av det vi oroar oss för, och resten som faktiskt inträffar sker på ett annat sätt än hur vi föreställt oss. Men här handlar det inte om känslor utan om fakta, och det vi ser hända idag är illa nog för att stjälpa oss. Ledd av motstridiga inre röster hittar jag ett flertal nyanserade och skarpa verk.

Hariton Pushwagner (Terje Brofos), Norge 1940–2018, Jobkill, 1988. Foto: Nasjonalmuseet.

Idéhistorikern Håkan Håkansson frågar sig i utställningskatalogen om vår besatthet och svarar: ”Betraktad genom apokalypsens prisma tycks världen plötsligt framstå som begriplig”. Allt låter sig inordnas i undergångens schema och länkas samman i en förklaring där våra farhågor besannas. Dessutom bär apokalypsen på en välkommen paradox, slutet är aldrig slutet. Civilisationer må slaktas på offeraltaret men de rätta överlever och upprättar guds rike på jorden. När vi tittar på konst om apokalypsen ser vi från vårt trygga hörn vad science fiction-historikern Brian Aldiss kallade a cosy catastrophe.

En malström av målningar, grafiska blad och fotografier på utställningen virvlar betraktaren i ångestens centrifug. Jag vill men kan inte dras med, och jag har tre problem med apokalypsen som sådan. Konsten som skildrar den är ofta kitschig, för det är svårt att gestalta en allomfattande katastrof och ond bråd död på ett smakfullt sätt. Budskapet är svårt att ta på allvar, för detta att vargen kommer har ropats tröttsamt många gånger. Begreppet är svårfattbart i rent kognitiv mening, vilket grundar sig i vår existentiella oförmåga. För att tala med Ludwig Wittgenstein: Döden är ingen livshändelse. Men det kan inte utställningen Apokalyps lastas för eller råda bot på. Och det är ändå lovvärt att det görs utställningar som fokuserar på ett begrepp och inte bara på enskilda konstnärer eller epoker.

Hannaleena Heiska, Finland f. 1973, Rachael #3 ur serien All those moments will be lost in time, like tears in rain, 2012.

Antony Gormleys blytäckta skulptur Utlopp, 1983, välkomnar vid ingången. En hopkurad människa för händerna till ansiktet som saknar anletsdrag. Ett skal inkapslat av Vesuvius utbrott, ett liv stelfruset av atomvinter eller ett lik petrifierat av klimatkatastrofer vi ännu inte kan föreställa oss. Invid hänger Hannaleena Heiskas målning Rachael #3 ur serien All those moments will be lost in time, like tears in rain 2012. Titeln hämtar sina ord ur den dystopiska kultfilmen Blade Runner, 1982, där människor hotas av androider de själva skapat och ställs inför moraliska dilemman. Kan en framtida AI hysa mänskliga känslor och hur ska det i så fall värderas? Målningens trollbindande Rachael är målad på ett säreget sätt, hon gråter tårar vi aldrig smakat ur ögon vi aldrig sett.

Död åt vackra robotar, som om det inte räckte med krigen vi för mot varandra. Just nu pågår drygt femtio väpnade konflikter i världen, det högsta antalet sedan mätningarna startade år 1946. I den kontexten passar Hariton Pushwagners Jobkill, 1988, som hand i handske. Det är en stor målning, gyttrigt översållad av krigets alla flygplan, bomber och landgående fordon. Mellan stålet syns högar av kroppar och skelett. Hela jorden och himlen har tagits i beslag av dödens maskineri, och allt som finns kvar är jobbet att döda. Roj Fribergs Mörkerbomb, 1977, slår an ett annat ackord i massutplånandets symfoni. I en stor teckning, i ett vidsträckt landskap, reser sig en enorm svart vålnad. Den är fasansfull, bortom mänsklig skala och föreställningsförmåga. Ingenting skapat av människohand kan rå på den. Vi är prisgivna, en sekund har vi på oss att inse det, innan mörkerbomben likgiltigt slukar vårt allt.

Cajsa von Zeipel, Formula X, 2021. Foto: Hossein Sehatlou

Cajsa von Zeipels silikonskulptur Formula X, 2021, har sladdat in i sista salen. Höggravid och postapokalyptisk gränslar hon ett motorfordon från helvetet medan mjölken sprutar ur bröstet. Hon balanserar barn och hund, bär en vällingflaska i stöveln, och har råkat köra genom en sushirestaurang, några nigri har fastnat i däcken. När framtiden är en oviss variabel i livets ekvation är det kanske en sådan överlevnadsformel vi behöver. Bakom kvinnan på vrålåket syns Ann Edholms abstrakta målning Nacht und nacht I, 2020. Röda och svarta saxar de vassa formerna i varandra. Natt och åter natt, med käkarna låsta i strid. Ingen nåd eller dag i sikte. Framför kvinnan hänger Anselm Kiefers Fallande ängel, 1979, men ängeln faller inte. I ett askgrått landskap står hon avklarnad och solens bleka strålar kröner hennes huvud.

Trots att människor varit övertygade om att allt är förlorat har de fortsatt att skapa. I det finns en tröst. Dan Wolgers nutida vanitas-skulptur Våta kinder, 2004, med ett kranium ur vars ögonhålor det löper smala kedjor som ändar med två ankare. Hoppet, det sista som överger en. Anna von Hausswolffs instrumentala ljudverk Depths som utställningen är insvept i. Musiken har en själasörjande klang, den låter en vila i sorgen, tar mörkret på allvar, men den fastnar inte där utan styr blint mot ett ovisst hopp. Apokalyps är också ordet för uppenbarelse.

Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------