GUNNEL WÅHLSTRAND
Gunnel Wåhlstrand, Foto: Mikael Olsson. Mother in Colour, 2024, Tusch på papper, Gunnel Wåhlstrand. Foto: Jean-Baptiste Béranger
På Waldemarsudde i Stockholm presenteras nu Gunnel Wåhlstrands hittills största soloutställning – en imponerande samling av verk, där hon med teknisk precision och enastående känslighet belyser sin familjehistoria och de platser som förknippas med den. Genom sina storskaliga tuschmålningar på papper fångar hon teman som saknad, förlust och nostalgi och låter betraktaren stiga in i fragmentariska glimtar av hennes närmaste krets. Återkommande motiv inkluderar filmiska scener från västkusten och eleganta borgerliga miljöer från 1950- och 60-talen, vilka fungerar som bakgrundskulisser till berättelser som känns både personliga och universella. Finns det någon annan konstnär som med sådan magnifik elegans lyckas förmedla olika känslostämningar?
Bakom varje verk ligger ett flera månader långt, minutiöst arbete där Wåhlstrand jämför sin process med att framkalla ett fotografi. Varje komposition formas dessutom av en känsla som inspireras av en särskild tonsättares musik, vilket tillför en dimension till verken och ytterligare fördjupar deras extraordinära skimmer.
-Det som påverkar mig allra mest i mitt arbete, är musik. Bland dem skulle jag nog säga att tonkonstnärerna Wendy Carlos, Delia Derbyshire, Daphne Oram och Else Marie Pade varit viktigast. Och Mahler såklart!
Det var efter en Marlene Dumas utställning hon såg på Moderna för över 25 år sen, som tusch blev hennes huvudsakliga material.
- Jag tycker om att det är permanent och inte går att ångra. Det ger en annan slags nerv åt processen. Jag tycker om att färgen inte har någon kropp utan bara försvinner in i pappret och hur det sprider sig när man släpper tuschet vått-i-vått.
” Men nu, inför den här utställningen ville jag återvända till hennes ansikte och göra henne i färg. Båda verken är för mig en slags bearbetning av hennes bortgång.
Hur skulle du själv beskriva ditt konstnärliga uttryck?
- Rent objektivt är det ju avmålningar av fotografier, gjorda i tusch och vatten på stora akvarellpapper. Men känslomässigt är det uppförstoringar eller utgrävningar av något okänt som jag vill ta mig in till för att förstå, bevara och till slut kunna lämna.
På utställningen visas totalt 30 verk som är tillkomna mellan 2002–2024, där åtta av målningarna aldrig visats i Sverige förut och två av verken är nyproducerade.
- Jag kände tidigt i processen med inlånen till utställningen att jag ville få in så många verk som möjligt, med betoning på de som aldrig visades på Magasin III, 2017 och de som tillkommit efter den perioden. Så utställningen på Waldemarsudde visar 30 verk av totalt 52, som jag gjort sen tiden på Mejan (Kungl. Konsthögskolan). Hon fortsätter:
- De två nya verken är baserade på foton jag försökt måla av för längesen, men som av olika anledningar aldrig blev klara. Det ena är ett landskap i gråskala föreställande platsen där vår gamla sjöbod stod förr. Det är en central plats jag ständigt återkommer till i tanken och i drömmar. Den andra målningen är ett porträtt av min mamma. Det är samma scen, samma filmrulle, som jag målade utifrån 2008. Men på den tiden hade jag inte hittat de här permanenta färgade tuscherna utan gjorde henne då i en blågrå skala (Mother Blue, 2008-2009). Men nu, inför den här utställningen ville jag återvända till hennes ansikte och göra henne i färg (Mother in colour, 2024) . Båda verken är för mig en slags bearbetning av hennes bortgång. Det har gått 22 år sen jag gjorde första porträttet på mamma och det jag gjorde nu till utställningen.
Finns det några andra material som du drömmer om att utforska?
- Jag har för längesen jobbat lite i freskoteknik. Det skulle jag nog vilja testa göra igen någon gång på rätt plats. Där ligger permanensen i att det upputsade bruket blir till sten efter fem timmar, så man måste lägga upp arbetet utifrån vad man tror man klarar att måla på dessa timmar. Om det blir fel får man knacka ner ytan och putsa om nästa dag.
GUNNEL WÅHLSTRAND
PRINS EUGENS WALDEMARSUDDE
26 OKTOBER 2024 – 16 MARS 2025
Gunnel Wåhlstrand, By The Window/Vid fönstret, 2003, Tusch på papper. Foto: Björn Larsson
----------------
ÅSA JUNGNELIUS
Åsa Jungnelius, Foto Märta Thisner. Till höger: Konstverket "Prime time" (detalj) Foto, Jonas Lindström.
Den 6 december öppnar Åsa Jungnelius utställning Sömlös Övergång i Agnes Kulturhus, vilken även kommer vara en del av Gävles Konstcentrum. Jungnelius är kanske mest känd för sin banbrytande glaskonst, där hon på ett mästerligt sätt förenar traditionellt hantverk med konceptuella idéer. Utöver sina framstående glasarbeten har hon även utfört flera prestigefyllda offentliga konstuppdrag. Bland dessa märks Venus Passagen i Carraramarmor vid Observatorielunden i Stockholm, samt gestaltningen Snäckan i tunnelbanestationen Hagastadion.
I sin kommande utställning i Gävle kommer Jungnelius att utforska en mångfald av olika material, som i det monumentala verket Agnes Tårar, där handblåsta tårar i glas har förenats med metall.
- För de stående skulpturerna i utställningen har jag arbetat med både marmor, brons och glas. I glasgjutningarna har jag släppt materialet fritt och jobbat med materialets egen gravitation i varmt tillstånd och där jag lämnar över tilliten och formandet till materialet själv. Bronsen är en svartpatinerad skulptur. Det kommer även vara några hängande verk, speglar och buteljgröna glasgjutningar. Några av de färdiga titlarna till verken är Begäret, Bitterljuv, Slickepinnen, förklarar Jungnelius när jag pratar med henne över telefon, medan hon håller på att göra klart några av de sista verken i sin ateljé i Månsamåla.
” Tårar för sorg och glädje – det är väl det ett kulturhus ska vara lite som. Och det är viktigt att det är spegelglas, det gör det både synligt och osynligt. / Åsa Jungnelius om nya konstverket Agnes Tårar
Vad syftar Sömlös Övergång på?
- Det är även en av marmorskulpturernas titel i utställningen, men titeln är även ingången till den här serien av verk, som är en slags sömnlös övergång som obemärkt övergår till någonting annat.
För de två permanenta verken har Jungnelius för Agnes Tårar utgått från två slöjdföremål som finns i Gävles Länsmuseums samling, medan Agnes Famn är en hommage till Niki de Saint Phalles ikoniska Hon, fast i en mer frisläppt och abstrakt version.
- Agnes Tårar, som samspelar med flera andra verk, bland dem en spegel, är en referens till att allt måste rymmas i ett kulturhus; både det som är synligt och osynligt. Men eftersom kulturhuset är uppkallat efter författaren Agnes von Krusenstjerna så tänkte jag att det var fint att ha hennes tårar där. Tårarna har jag blåst här i min ateljé i Månsamåla. Allt är blåst här, förutom de stora pilsnergröna ”action gjutningarna” där jag släpper glaset fritt, vilka är gjorda tillsammans med Kosta, säger Åsa.
Jan Stene, chefsintendent för Gävle Konstcentrum, hur skulle du beskriva Jungnelius kommande utställning?
- Sömlös övergång är bokstavligen en tung utställning. Här finns en jordisk förankring i materialen stål, glas och marmor, som är uppbyggda av några av planetens äldsta sediment och grundämnen. Samtidigt som vi upplever densitetens närvaro finns där ett sfäriskt samspel i rörelsen och kontrastverkan mellan hårda och mjuka uttryck. Konstnären lyckas i ett övernaturligt förbund manifestera en ny fas i sitt skapande.
Åsa Jungnelius i ateljén + Skapande av "Queen Helmet" + "Vicory" av Åsa Jungnelius, Foto: Märta Thisner.
ÅSA JUNGNELIUS
SÖMLÖS ÖVERGÅNG
GÄVLES KONSTCENTRUM
6 DECEMBER 2024 – 2 MARS 2025
----------------
FREDRIK NIELSEN
Fredrik Nielsen. Foto: Daniel Larsson
Fredrik Nielsen, en av Sveriges framstående glaskonstnärer, är just nu aktuell med utställningen Car Crash One + One på Wetterling Gallery i Stockholm. Liksom Åsa Jungnelius arbetar Nielsen främst med glas, men han integrerar även en rad andra material, såsom neon, i sina verk. Ett exempel på detta är hans permanenta verk Hjärtat i staden i Uddevalla (2019), en tre meter hög glasskulptur där hans telefonnummer lyser i rosa neon – en inbjudan till en personlig och direkt dialog med betraktaren.
Är det många som brukar ringa dig?
- Ja i början hela tiden, jag har säkert fått 30 000 samtal sedan 2019. I somras ringde till exempel Thomas Stenströms producent och sa ”tja, vi tog en hamburgare här i Uddevalla och Thomas undrar vad är det här för nummer?” Jag tycker att det är så vackert med konsten oavsett vad du gör eller vad du har för idé. Hur den sen utvecklas över tid, kan vara bättre än själva verket. Min tjej pratar ofta om Josef Beuys och om hans idéer där samtalet i sig är ett skulpturmaterial.
I sin utställning på Wetterling, som öppnade förra veckan, har konstnären i karaktäristisk Nielsen-anda kombinerat en mästerlig hantverksprecision i form av glasskulpturen One + One, Lonely Twenties’ med en poetisk punkig och experimentell estetik, där han har installerat kasserade bilrutor längs väggarna samt en blinkade neon där det står No one to hold back your hair.
- Titlarna måste ligga rätt och kännas rätt. Svänga rätt, det handlar om rytm, det är musikalitet i titlar tycker jag. Som ett exempel tänkte jag precis döpa en skulptur som ska till Paris till City on lipstick, men jag kände sen att det blev lite för mycket som en Rolling Stones text, så jag kommer nog få vara tvungen att byta.
Fredrik Nielsen, Car Crash One + One. Foto: Daniel Larsson
Berätta lite mer om din idé bakom Car Crash One + One
- Jag har samlat bilrutor länge, där jag har sprejat mitt telefonnummer på vissa. Den platsspecifika installationen handlar om en längtan om att hitta sin egen rumslighet. Jag vill gärna ha en djävulsk backdrop för att orka hålla på. Det är få musiker som är stora, som gör en världsturné i jeans och t-shirt och en akustisk gitarr. Det är ofta hela teateruppsättningen som gör att de där stackarna som köpt biljetter ska få en upplevelse. Jag tänker ofta på, som Mick Jagger har beskrivet så fint, ”the pointers point of view”, jag älskar det uttrycket dvs den som står pekar på dig. Hur upplever den personen dig? Då måste man kanske ha en scarf eller glitterklänning på sig för att de ska synas för dem som står längst bort på arenan. Han fortsätter:
- Lika intensivt som det är att göra en skulptur i omgångar, som ett måleri, där jag gör en del, återuppvärmer glaset, lägger till osv. Det är en väldigt fysisk upplevelse, eftersom det är mycket rörelse i glasblåsning hela tiden, väldigt mycket här och nu, vilket är en gåva och en fart som passar mig. Lika tråkigt kan jag tycka det är när skulpturen är klar. Att göra en rumslighet blir för mig att få tillbaka den där rörelsen. Jag tänker ofta på besökaren och att jag vill fånga uppmärksamheten hos en jävligt trött betraktare som bara vill gå hem. Då måste man vara generös och ge någonting.
Fredrik Nielsen är även aktuell med ett permanent verk i Botkyrkas nya skola som kommer invigas 2025. Där en av hans glasskulpturer kommer gjutas av i brons på Bergmans gjuteri och sedan hissas upp i skolans trapphus, originalet i glas kommer stå på ett bronspodium. Som en del av verket finns även två bronspengar med hans mobilnummer som kommer vara nersänkta i golvet.
- Idén är ett poetiskt ur i brons som genom en speciell mekanism sakta rör sig upp mot taket över ett läsår. När den når taket är terminen slut. Trapphuset har 16 meter i takhöjd, med ett jättevackert ljusinsläpp. En fantastisk grej är att Botkyrka kommun satsar så stort på konsten!
FREDRIK NIELSEN
CAR CRASH ONE + ONE
WETTERLING GALLERY
14 NOVEMBER 2024 – 18 JANUARI 2025
Fredrik Nielsen, Crash One + One (detalj) Foto: Daniel Larsson. H: Hjärtat i staden, i Uddevalla (2019) av Fredrik Nielsen
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Denna artikel är skriven av fristående skribent. Skribenten svarar för åsikter i texten.
"3 Aktuella konstnärer: Christine Ödlund - Melanie Kitti - Tove Mauritzson" >>
"Malin Ebbing möter Susanna Jablonski - Fatima Moallim - Nils Alix Tabeling"
"På trädspaning med Peter Frie - Intervju med aktuelle konstnären Peter Frie."
