Världskända konstnären Shirin Neshat visar nya verk inspirerade av den pågående iranska revolutionen ”Kvinna, Liv, Frihet” på Fotografiska i Stockholm. Men Sonia Hedstrand är bara delvis imponerad.
En kvinna endast iförd hudfärgade underkläder dansar förföriskt i mitten av ett stor lagerlokal. Runt väggarna sitter män i militäruniformer och röker och stirrar intensivt på henne. Så plötsligt ramlar hon. Nu ser vi att hennes kropp är full av stora fula blåmärken, hon verkar rädd och utmattad. Männen rör inte en min, deras blickar är fortfarande uttryckslösa och fixerade på den utsatta kvinnan.
Med ens stapplar hon ut ur lokalen, barfota. Hon går mitt i gatan i New York. Människor av olika bakgrund och kön sluter upp runt henne och brister ut i dans, de rör sig utlevande. Det är något slags upplopp som pågår, de kastar saker, slår sönder bilar. Den utsatta kvinnan har startat ett folkligt uppror.
Det är tydligt att Shirin Neshats senaste videoinstallation ”Fury” är inspirerad av den iranska kvinnorevolutionen ”Kvinna, Liv, Frihet” (”Jin, Jiyan, Azadi”, på persiska ). Protesterna startade efter att 22-åriga Mahsa Jîna Amini mördades för ett år sedan av den iranska regimen, för att hon inte bar sin slöja på ett korrekt sätt.
Installationen är tvådelad, på ena väggen ser vi kvinnans kropp, på den andra de tittande männen. Filmen är svartvit, ibland utfrätt, drömlik, absurdistiskt koreograferad, som Neshats videoverk alltid är. Hennes estetik har ofta kallats magisk realism, ett slags stiliserad vardaglighet med inslag av surrealism.
Seema, from The Fury series, 2023, © Shirin Neshat. Courtesy of the artist and Gladstone Gallery, New York and Brussels
Shirin Neshat har kommit att bli en av de främsta konstnärliga uttolkarna av kvinnors villkor under den förtryckande iranska statsislamismen, där kvinnans kropp underkastas moraliserande våld och förtryck. Det senaste verket är influerat av vittnesmålen om sexuellt utnyttjande och tortyr av kvinnliga fångar under oroligheterna det senaste året.
Kvinnokroppen är offer för en manlig blick som begär den och vill skada den samtidigt. Videons första del, när många män utsätter en ensam kvinna för granskande, kalla blickar är nyckelscenen i det här verket, den är symbolisk och kraftfull.
Som 18-åring flyttade Shirin Neshat år 1975 från Iran till Kalifornien för att gå på konstskola. Fyra år senare tog mullorna makten vid den islamiska kuppen 1979. Hon återvände inte till sitt gamla hemland förrän 1990, och chockades då av vad som hänt under Ayatollah Khomeinis ledning under de 15 år hon varit borta. Framförallt reagerade hon på hur kvinnornas situation försämrats. Det var utifrån den erfarenheten hon började arbeta fotografiskt och sedan med rörlig bild.
Hennes första fotoserie ”Women of Allah” (1993–97), med porträtt av iranska kvinnor och persisk kalligrafi skriven över fotona väckte stor uppmärksamhet, och hon blev världskänd några år senare då hon vann Guldlejonet på Venedigbiennalen 1999, med det tvådelade videoverket ”Turbulent”. I det sjunger en man traditionella sånger för en entusiastisk manlig publik på ena sidan av en skärm. När han tystnar tar en kvinnlig sångerska i chador vid på andra sidan skärmen.
Men hon sjunger för tomma läktare, eftersom kvinnor inte får sjunga i offentligheten i Iran. Hon gör bara ljud, sjunger utan ord.
När Shirin Neshat år 2009 efter många års intensivt arbete presenterade sin första spelfilm ”Women without men” vann den Silverlejonet på filmfestivalen i Venedig. Filmen handlar om fyra unga kvinnors liv i Iran och är snarlikt estetiskt renodlad och känslomässigt stark, liksom hennes videoverk och foton. Kombinationen av det poetiska men tydliga bildspråket med allvarliga feministiska frågor har en effekt på både konst- och filmpubliken.
På Fotografiska visas också en serie stora svartvita foton, som föreställer nakna kvinnor som tittar rakt in i kameran. Varje bild har en vacker handskriven persisk kalligrafi, det är dikter av den kvinnliga poeten Forough Farrokhzad, som under sitt korta liv skrev om erotik och frihetslängtan, bort från traditionella könsroller. Några andra fotografier av avklädda kvinnor har persisk text skrivna över sig. Det framgår inte i utställningen vad det är för text, vilket gör att den som inte kan läsa persiska missar poängen.
"Neshats fotografier är inte alls likakraftfulla som de rörliga verken"
Stillbildsporträtt av nakna kvinnor blir lätt objektifierande, eftersom motiven inte kan tala. Dessutom är dessa helt nya foton väldigt lika många andra som konstnären producerat under 30 års tid. Det är inte förvånande att Fotografiska väljer att ställer ut dem, Neshat kan vara en av få samtida konstnärer som passar in i den typen av visuellt lättlästa och vackra bilder som de favoriserar. Den stora nedervåningen täcks just nu av modefotografen Peter Lindberghs extremt estetiska och romantiska svartvita foton av 90-talets toppmodeller. Trots att det är helt olika typer av kroppar så synliggör ändå sammanhanget att det inte riktigt går idag att bara ställa upp nakna kvinnor och fotografera av dem, som om det vore frigörande. Effekten blir tyvärr motsatt.
Behållningen av utställningen är helt klart videoverket med de kyliga blickarna som männen kastar på den rebelliska kvinnan. De är så talande för kombinationen av åtrå och aggression som män skrämmande nog riktar mot kvinnor världen över.
SHIRIN NESHAT: THE FURY
1 SEPTEMBER - 18 FEBRUARI 2024
FOTOGRAFISKA STOCKHOLM
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Läs fler av artiklar av Sonia Hedstrand här >>
