Farväl till övergreppsestetiken

RECENSION:
"City Diary",
Anders Petersen,
Hasselblad Center,
10 februari – 15 september

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

- Fota med kuken!

Denna välkända instruktion är det många gamla fotografistudenter som minns från det förra seklet och en bit in på 2000-talet, då Anders Petersen kom in som gästlärare på diverse fotoskolor.

Alternativt: ”Det ska va’ kuk i bilderna”.

Så värst mycket kuk ser jag dock inte i utställningen City Diary på Hasselblad Center. Vid närmare betraktande hittar jag bara en, och den syns inte ens i helfigur.

Utställningen har utannonserats som en genomgång av Anders Petersens sextio år som en av Sveriges mest framgångsrika fotografer. Han har givit ut trettio fotoböcker och gjort hundra separatutställningar i tjugo länder. Så jag hade väntat mig en kronologisk genomgång av hans berömda Café Lehmitz-svit och de andra serierna från samhällets utkanter, vårdinrättningar för psykiskt sjuka och fängelser.

Istället möts jag av massiva fotoväggar à la Fotografiska. Svartvita bilder med hård kontrast i samma format sitter kant i kant meter efter meter. Bilder från olika årtionden och olika platser blandas fritt utan förklarande texter. Ögonblicksbilder av anonyma människor, ofta hel- eller halvnakna, som röker, dricker, knorvlar runt bland trassliga lakan, visar upp sina tatueringar eller ligger utslagna på trottoaren.

Nakna unga kvinnokön och rumpor är ett motiv som återkommer, ofta utan åtföljande ansikten på modellerna. En ung slank stjärt som sitter och kissar i en duschkabin, en tatuerad donna som bresar med benen på en diskbänk och en tredje som står naken på en balkong med bh men utan trosor.

Fotograferar Kuken endast under extrema värmeböljor? Om inte torde ju modellerna frysa. Hur hamnade de förresten i dessa sårbara situationer? Hur fulla, höga eller olyckliga var de egentligen för att gå med på att bli fotograferade näck av Kuken?

Socialporr, eländesvoyeurism och slumfetischism är genrebegrepp som dyker upp.

”Detta drummel-ideal skulle tangera humor om det inte vore så rått och sexistiskt.

1) Paris 2006. 2) Saint-Étienne, 2005. 3) Gap 2005. © Anders Petersen

Längst in i utställningsrummet visas en intervju med Anders Petersen från SVT:s dokumentärserie ”Mästaren”. (Är titeln ironisk?) Han talar om nyfikenhet och närvaro. Men är detta verkligen att komma nära? Att han är fysiskt nära ser vi ju. Men det känns inte nära. Det känns inte empatiskt. Snarare hårt, kallt och voyeuristiskt.

Mitt i bildströmmen finns ett självporträtt med blod på hakan. Tankarna går till Nan Goldins bild av sig själv med en stor blåtira. Hon tog den för att påminna sig om att aldrig gå tillbaka till mannen som misshandlat henne, den pojkvän som förekommer flitigt i hennes tidigare bilder. Detta är skillnaden mellan mellan Goldins foton av sex, fylla och utsatthet och Petersens dito. Hon skildrar sina närmaste vänner. Vi får följa hennes krets inifrån, porträtterade av någon som bryr sig.

Anders Petersen försöker komma åt samma intimitet men utan ansvar. Han tränger sig in i objektens privata rum som en skopofilisk turist. Vad har hänt på bilden där han har blod i ansiktet? Har han ramlat på fyllan? Råkat i slagsmål under någon gränslös fotosession på småtimmarna i valfri europeisk storstad? I mina ögon är bilden koketterande: Se så hårt jag lever i samhällets marginaler. Sedan åker man hem till trygga Sverige och säljer bilderna dyrt, monterade i sobra ramar.

Detta drummel-ideal skulle tangera humor om det inte vore så rått och sexistiskt.

Då har ändå de två kvinnliga curatorerna Angie Åström (aldrig hört talas om, hon verkar inte ha curerat något annat än AP tidigare) och Hasselblads chefsintendent Dragana Vujanović Östlind, uppenbarligen rensat bort några av de mest flagranta bilderna av exponerade kvinnokön. Sådan historierevisionism och metoo-washing är dock fel väg att gå för en seriös institution som Hasselblad Center.

De borde istället ta sig an den fotohistoriska uppgiften att lyfta fram den digra mängd bilder som Kuken tagit under det förra seklet. Jag föreslår en tematisk utställning med tre-enigheten farfar Christer Strömholm, pappa Anders Petersen och sonen JH Engström (även känd som kopian på kopian). Samt några exempel på de höviska epigoner, medelålders manliga lärare som legat med sina hälften så gamla elever på Sveriges alla fotoskolor samtidigt som de uppmanade dem att ”utsätta sig”, ”gå över sina gränser” och ”knulla med kameran”.

Det skulle bli en generös genomgång från ett århundrade av skrevande kvinnokön sedda underifrån.

Till denna tematiska utställning ur Kukens synvinkel skulle man addera en katalog där de anonyma kvinnor, som fotades utfläkta när de sov, grät, spydde eller sög av Mästarna, fick skriva sina berättelser om hur de mådde under och i sviterna av dessa ”konstnärliga experiment”. Utställningen skulle åtföljas av en serie feministiska seminarier under rubriken ”Kukögats 1900-tal - ett farväl till övergreppsestetiken”.

Anders Petersen, Stockholm 2015. © Anders Petersen