Den fransk-amerikanska skulptören Louise Bourgeois ägnade sitt långa yrkesliv åt kvinnoerfarenheter av hem, relationer, sexualitet och barnafödande. De sista tjugo åren av hennes liv var materialen gamla textilier, kläder och lakan hon sparat sedan 1900-talets början. Konsthallen Martin Gropius Bau i Berlin ställer ut flera tygskulpturer från 90- och 00-talet, som inte visats tidigare.
Av Sonia Hedstrand
En kvinnokropp av svart tyg, utan detaljer, men med fötterna instoppade i alltför små hårda klackskor, och kroppen vriden i en obekväm position som blottar dess kurvor så den påminner om en utvikningsbild för en perverterad manlig blick. Tygskulpturen ”High heels” från 1998 drar till sig besökarnas uppmärksamhet när vi vandrar runt Martin Gropius Baus enorma övervåning som fylls av Louise Bourgeois intima och ibland skrämmande värld.
Bild: Louise Burgeois, Copule IV. 1997. The Easton Foundation/VG Bild-Kunst 2021. Foto: Christopher Burke
Åskådarna pendlar mellan generade skratt och rysningar.
Skulpturserien ”Couples” består av uppstoppade tygkroppar utan huvuden som ligger i intima omfamningar. Men vid närmare titt tycks kvinnan klämd under mannen och en arm eller ett ben är ersatt med en protes av trä och läder. Som att priset kvinnan får betala för den heterosexuella kärleken är stympning. Samtidigt återkommer kryckor och proteser som ett slags stöd, en symbol för konsten, med kraft att hjälpa människan igenom livets svårigheter. Hela tiden denna ambivalens inför relationer, kroppen, kärlek, sex, barnafödande, död.
Louise Bourgeois ägnade sina sista två decennier runt millennieskiftet allt mer åt textil. Skulpturerna är gjorda av kläder, gamla linnelakan, urtvättade handdukar och föräldrarnas tygtapeter som konstnären sparat genom ett helt liv. Stygnen som syr ihop de bulliga kropparna är också försök att hela smärta. Sömnaden och broderandet är ett lagande, liksom det återkommande spindelmotivet som Bourgeois blivit så känd för. Även här finns en flera meter hög spindelmamma gjuten i brons. Den kan verka skrämmande, överkontrollerande, men den lagar också ständigt sina nät, som tar emot och håller ihop. Här skyddar spindeln en bur som innehåller gamla vävda tapeter, som konstnären haft kvar från föräldrarnas restaureringsverkstad vid 1900-talets början. Hennes mamma sysslade med att laga och lappa, och i sina sista verk gör hon det också själv.
De femuddade geometriska spindelnätsformerna återkommer i många små noggrant sydda tygtavlor, som är vackra och välgjorda men också krampaktiga försök till logik och ordning i ett känslomässigt kaos.
Bild: Louise Burgeois, Spider, 1997. The Easton Foundation/VG Bild-Kunst 2022. Foto: Erika Ede
I serien ”Cells” innehåller otäcka träburar mörka känslor av ångest, gestaltade i form av anonyma figurer. En barnfigur böjer håglöst överkroppen över knäna, ett skräckinjagande huvud hänger upp och ned med tungan ute. Som betraktare blir vi voyeurer, som på tryggt avstånd utanför buren kan beskåda någon annans mörker. Katartiskt för oss som tittar, och ett sätt för konstnären att ta kontroll över sina rädslor.
Bourgeois universum fascinerar
Där jag går omkring i Bourgeois universum framstår hela 1900-talet som ett efterskalv av Freuds analyser av sexualitet och könsordning. Den förtryckande fadern som är otrogen med eller begår övergrepp på Louises guvernant, den efterlängtade men begränsande kärleken, sexualiteten, beroendet av en man, det skrämmande och underbara bandet mellan mor och barn, rädslan att bli lämnad ensam. Den traumatiserade konstnären som låter svåra känslor stiga upp ur det omedvetna och bearbetas i form av konst. Men trots den självbiografiska gestaltningen av familjelivets smärta, beroende och kroppsliga utsatthet så blir det allmängiltigt, som en bild av kvinnans livsvillkor under 1900-talet.
Barnen växte upp, mannen gick bort och så hade konstnären flera decennier att skapa. De var då hon på allvar började bearbeta sina erfarenheter. Till slut, från mitten av 1980-talet, fick hon framgång i svallvågorna från den feministiska revisionen av konsthistorien som även lyfte fram andra konstnärer som behandlade kvinnoerfarenheter, som Frida Kahlo.
Fram till sina sista dagar år 2010 arbetade Louise Bourgeois oförtrutet i sin lägenhet i New York, dit hon flyttade från Frankrike med sin man redan på 1930-talet. Det är som att hon använder upp all textil runt sig mot slutet. En bullig skulptur av en liggande överkropp är täckt av runda bröstformer. Den som tittar närmare ser att att det är alla hennes baskrar, i ljusa vita, rosa och grå färger. Vardagskläderna blev material, liksom hon konsekvent använt sitt mest privata och omvandlat det till konst under sitt långa liv.
LOUISE BOURGEOIS: THE WOVEN CHILD
MARTIN GROPIUS BAU, BERLIN
22 JULI - 23 OKTOBER
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
