RECENSION:
Cut the cake,
Arvida Byström,
4 april - 4 augusti
Dunkers Kulturhus
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Arvida Byström har fyllt trettio men flickrummet hemma i Mörtnäs utanför Stockholm släpper inte taget om henne. Precis som många andra jämnåriga tjejer levde hon mellan mobilen och nätet och skickade ut selfies, mer eller mindre lättklädda, i den av okända mottagare befolkade rymden.
För att hon hade deppiga tonår. För att hon älskade tekniken/möjligheten. För att hon helt enkelt kunde och gjorde det ovanligt attraktivt.
En dag några år senare hade hon plötsligt över 200 000 följare på Instagram.
- Jag har jobbat med internet och femininitet sedan jag var nitton, som hon sa i en DN-intervju.
Nu visar Dunkers i Helsingborg hennes första stora separatutställning men i Stockholm har vi redan kunnat följa solonummer hos Gallery Steinsland Berliner som etablerat sig som de yngsta konstnärernas första hemvist i gallerivärlden. Cut the cake visar ett tjugotal verk i skiftande tekniker. Form och deformation, vackert och fult, rosa och svart, rakat och hårigt, pyttelitet och jättestort, motbjudande och gulligt – som pulshöjare funkar det utomordentligt, men att tänka sig bilderna/skulpturerna utanför utställningshallen och den interagerande kontexten är inte helt självklart.
” Byströms skicklighet och driv är frapperande. Allt är utfört med största möjliga precision.
Sina unga år till trots har Byström hunnit med åtskilligt. Förutom flitig näthandel med fotografier har hon gjort film och musik, arbetat som modell och uppträtt i liveshow med sin ”kommersiella sexdocka” Harmony. Hon har AI-sexchattat med sina köpare (läs: män) och hon verkar genomföra sina projekt med förvånansvärt oförstörd lättsamhet. Robotbilderna hon sålt är ”inte hon” och ”du får gärna bli kåt på dem” och ”AI:n är mycket trevligare än jag”. Sådär låter det när hon pratar om det som hon kallar för sina ”parasexuella relationer” med publik och bildköpare.
Pengar? Jo. Hon är absolut intresserad av pengarna, marknaden. Ibland låter det lite som när Linda Skugge pratat Only Fans. Att det är en lek mer än ett blodigt allvar. För några år sedan visade hon på Gallery Steinsland Berliner en utställning, Artificial Scarcity, där mobiltelefoner och digitala verk vände och vred på sådant som kryptovalutor och samlarbegär, gosedjur och 1600-talets tulpanspekulationer. Samtidigt är allt hon skapar i första hand kroppsligt och visuellt, det är inte de analytiska perspektiven som i första hand möter publiken.
Utställningsvy, Arvida Byström, Cut the cake, Dunkers Kulturhus. Foto: Staffan Bengtsson
Men Byströms skicklighet och driv är frapperande. Allt är utfört med största möjliga precision. Insekterna som kryper på den glasögonprydda kvinnan för tankarna till pionjärfilmer av surrealisterna på 1920-talet och även Kafkas roman Förvandlingen. Många av verken ser vid första ögonblicket helt vanliga ut, för att sekunden därpå skruva sig i ett slags deformationsmaskineri. Arm blir ben, bröstvårtorna förökar sig, fittan blir rumpa, söta rosa sidenband slår knut på tungan. De fototekniska möjligheterna löper amok. Sådant som kontroll och problemformuleringsprivilegium kan du glömma.
Men bortom den gränslösa tekniken då? Jag vet inte. Det mänskliga hjärtat slår, men var?
Arvida Byströms uppförstorade huvud i törnrosasömn på ett ostronskal. Från Cut the Cake, Dunkers Kulturhus.
Många av bilderna är jättestora, ibland 2x3 meter. Grundtonen är rosa. Flickrosa, smutsrosa. Sidenband är obligatoriskt. Hårflätan är blåfärgad. High Heels och underkläder. Sylvassa naglar och medeltida plåtarmar. På en 3D-utskriven marmorvit plastskulptur ligger hennes uppförstorade huvud i törnrosasömn på ett ostronskal. Det långa håret flyter ut på golvet. Det är vackert som replik till Botticellis berömda Venusnymf. Säkert marknadsmässigt fördelaktig.
Byström har, som sagt, föregångare. Carolee Schneemanns performances från 70-talet. Jeff Koons och Cicciolinas kitschiga excesser på 1990-talet. Men jag kan också påminnas om Marie-Louise Ekmans kroppsmålningar och nakenvandringar som även om de utfördes i förmildrande oljefärg på duk i en tid före internetrevolutionens avhumaniseringar av det mesta omkring oss också intresserade sig för sexualitetens mest frispråkiga och (ibland) småäckliga uttryck.
Fantasifoster eller ej, hur provocerande Arvida Byströms verk än är så går de inte att ursäkta med ”Detta är ju bara konst”-klyschan. Nej, paradoxalt nog framstår Cut the cake som verkligare än det mesta vi ser på konstscener omkring oss. Det hjälper inte hur mycket AI och nätfetischistiska randomeffekter hennes nakna kropp lierat sig med, verkligheten viker inte undan.
Såhär har vi det. Och ändå inte!
Den som vill tränga in längre i den här konstdisciplinen får vara beredd att läsa på lite mer om sådana begrepp som ”databassexualitet” och ”Otaku” och ”Femboys” och ”E-girls”. Alex Quico, som är själv är konstnär och undervisar på anrika Saint Martins i London, har författat en text till utställningen som diskuterar (nu förenklar jag det kanske) en värld av artificiell och autentisk sexualitet och där han utnämner Arvida Byström till ”den ursprungliga internetprinsessan”. Mycket påbyggnad är det. Och det där med att alla konstnärer ”utforskar” allt och alla kan stundtals reta gallfeber på en. Det är då jag reagerar som Francis Bacon: I´m curious about nothing.
Ibland känns denna värld av syntetiska uttryck mer som ett dataspel än något annat.
Istället för skärmen: utställningsrummet.
Skulpturen som föreställer en naken stjärt med en (rosa givetvis) mobiltelefon uppkörd i rumpan är ”levande” dvs jag kan prata med den och få svar tillbaka. Plötsligt spelar jag! Ja, när jag står där bland nakenbilderna och samtalar med en AI-rumpa om konst och sex och så ingår jag väl indirekt i utställningen? En besökare som passerar mig tycks i alla fall uppfatta det så.
Arvida Byströms framfart i och utanför flickrummets galax av sexualitet och makt och kommunikationsmodeller är svår att sätta sig upp mot, hur motbjudande och skört den än uppträder. Våra liv är bristfälliga och glansen till låns. Mitt i all ensamhet dyker en Desktop Babe upp och verkar finnas på riktigt.
De tekniska verktygen förför.
Cut the cake,
Arvida Byström,
4 april - 4 augusti
Dunkers Kulturhus
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Staffan Bengtsson:
"Recension: Berlinde De Bruyckere på Artipelag" >>
"Recension: Vårsalongen 2024 - Liljevalchs dansar och ler? ">>
"Kanske ordnar det sig när jag kommer till Koster. Intervju med Lena Cronqvist"
