Redan som 19-åring reste Lars von Trier till Stockholm enbart för att få se målningen "Fem porträtt" (1901) av danske konstnären Vilhelm Hammershøi på Thielska Galleriet. I år, 50 år senare, kurerar han en egen utställning på samma plats. Bo Madestrand har sett utställningen och finner att den stora behållningen, vid sidan av Hammershøis verk, faktiskt är Lars von Triers väggtexter.
"Fem porträtt" av Vilhelm Hammershøi från 1901, som har haft en närmast magisk dragningskraft på Trier.
RECENSION:
På andras axlar. Lars von Trier kuraterar
10 okt 2026 – 24 jan 2027
Thielska Galleriet, Stockholm
En recension av av Bo Madestrand
-------------------------------------------
Det är mycket Lars von Trier just nu. På Operan kan man uppleva en musikalisk version av hans film Melancholia med musik av Mikael Karlsson, medan Dramaten spelar en teaterversion av Antichrist i regi av Ada Berger. Och på Thielska galleriet öppnade nyligen På andras axlar, en utställning som von Trier själv kuraterat och som ursprungligen visades i större format på danska Willumsens museum.
I sina filmer är Lars von Trier en modig regissör, som bryter mot många av filmens estetiska konventioner. Jämfört med Ruben Östlunds The Square, med dess ironiska blick på den samtida konstscenen, närmar sig von Trier samtidskonstens domäner i filmer som den hårt minimalistiska Dogville och den kvasidokumentära dogmafilmen Idioterna med en större konstnärlig nyfikenhet.
I hans filmer finns också referenser till medeltida målare som Pieter Bruegel den äldre, prerafaeliten John Everett Millais och norska ångestmästaren Edvard Munch. von Triers konstintresse är med andra ord både djupt och vida känt.
Utställningen på Thielska bygger på verk som von Trier själv beundrar och inspirerats av – framför allt landsmannen Vilhelm Hammershøi. De flesta kommer från Norden, som August Strindberg, Rudolph Tegner, CF Hill och Edvard Munch, men här finns också enstaka verk av Caspar David Friedrich och Paul Gauguin.
Urvalet av verk är alltså inte särskilt annorlunda mot vad man kan förvänta sig att se på Thielska i vanliga fall. Det är idel ädla manliga romantiker, symbolister och melankoliker från åren kring förra sekelskiftet. von Triers delvis problematiska kvinnosyn har ju färgat mottagandet av hans filmer, och under pressvisningen av utställningen hördes en del suckar över den manliga dominansen i urvalet.
Vilhelm Hammershøi, Rönnallén vid Snekkersten, 1906, The David Collection Copenhagen. Foto: Pernille Klemp.
Den stora behållningen är i vilket fall som helst den danska mystikern Wilhelm Hammershøi, vars monumentala porträtt av fem män ur den danska konsteliten fick den 19-åriga von Trier att vallfärda till Stockholm och Thielska galleriet. Det är i sanning ett besynnerligt verk, med ett hopträngt perspektiv, dunkel atmosfär och märkliga vibbar mellan huvudpersonerna.
På bordet står två ljusstakar med oklara storleksrelationer – det ser ut som om Hammershøi tänkt måla över den ena men ångrat sig. Det är inte heller helt otänkbart att Gerhard Richter inspirerats av verket i sina egna målningar av ljusstakar.
Här finns också ett par typiska, Vermeer-doftande målningar av bortvända, svartklädda kvinnor och sparsmakade interiörer. Bara de är värda entrébiljetten.
Den enda samtida konstnären i utställningen är Per Kirkeby, vars deltagande framför allt motiveras av att han gjorde förtexterna till von Triers filmer Dancer in the Dark, Breaking the Waves och Antichrist.
” Kanske kan von Triers stjärnglans också bidra till att locka en delvis ny och aningens yngre publik till pensionärsnästet Thielska.
Lars von Trier, På väg till Zarathustra, 1975, Frederiksborg Slot, Hillerød. Foto: Malle Madsen.
I utställningen hänger även von Triers eget självporträtt från 1975, ett kitschigt verk i monumentalt format som han sökte in till konstakademien i Köpenhamn med – och fick nobben. I dag skriver han ödmjukt att målningen helst borde visas ”i en städskrubb eller liknande”.
Den stora behållningen, vid sidan av Hammershøis verk, är faktiskt Lars von Triers väggtexter. Här uttrycker han sig drastiskt och inlevelsefullt om de olika konstnärerna, och hur de speglar hans egna ideal och livserfarenheter.
Så här skriver han exempelvis om Paul Gauguin:
”Liksom August Strindberg (och Bertolt Brecht) hatade han danskarna, som han såg som okunniga vad gällde förståelsen av konst, bonniga och hycklande. Han kritiserade både danskarnas inredningssmak och deras barnuppfostran. I ett brev till sin vän Camille Pissaro skrev han att han dagligen funderade på att gå upp på vinden och hänga sig.”
Så brukar det inte låta i Thielskas väggtexter.
Under hösten har ju Jonatan Leandoer Håstad (känd som artisten Yung Lean) lockat stora skaror ungdomar till sin egen utställning på Gasverket i centrala Stockholm, och kanske kan von Triers stjärnglans också bidra till att locka en delvis ny och aningens yngre publik till pensionärsnästet Thielska.
Att det inte är någon vanlig Lasse som skapat utställningen blev jag varse i somras, när jag försökte få tag på von Trier via hans dotter Agnes för att ställa några frågor till den världsberömda (och svårt Parkinsonsjuka) regissören om hans debut som kurator.
Tystnaden hördes hela vägen till mitt sommarhus på Gotland.
Men det viktiga är förstås att konsten får tala. Och det gör den sannerligen i denna samling av nordisk, melankolisk sekelskifteskonst.
Edvard Munch, Förtvivlan, 1892, Thielska Galleriet
Läs mer om utställningen här >>
