Av Jenny Danielsson
RECENSION:
Eija-Liisa Athila
A Possible Image – of what is just becoming reality
3 okt 2026 – 31 jan 2027
Uppsala konstmuseum
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
----------------------------------------------------------------
Eija-Liisa Athila är en internationellt uppmärksammad konstnär som arbetar med rörlig bild. Under snart fyra decennier har hennes verk visats i finsk tv och på filmfestivaler jorden runt. Och på de största konstinstitutionerna som Tate i London och MoMA i New York. Moderna Museet i Stockholm presenterade en utställning 2012, men därutöver har hennes verk tyvärr knappt visats i Sverige.
Eija-Liisa Athila föddes 1959 i Hämeelinna i Finland och växte upp nära skogen. Hon studerade konst i Helsingfors och London och därefter, i mitten av 1990-talet, var hon i Los Angeles och lärde sig allt om filmproduktion. Konstnärskapet präglas av en enorm teknisk skicklighet, ett hantverk som ackompanjeras av en omistlig poetisk touch, och nu visas alltså tre installationer på Uppsala konstmuseum. Det är fascinerande vardagligt och alldeles vidunderligt.
April ≈ 61°01' 24°27 är en 7 minuter och 11 sekunder lång loop, en 8-kanalig installation med vertikalt projicerade bilder. Siffrorna i titeln avser koordinaterna för Karlbergs naturskyddsområde i Tavastehus som ligger en och en halv timme i bil nordväst om Helsingfors. I bildrummet presenteras från vänster till höger den omväxlande månaden april, från snö på marken till skirande grönska och skarpt vårljus. Allt känns igen för mig som bor i Sverige. Men miljön skulle nog uppfattas annorlunda av någon som vuxit upp i ett mangroveträsk?
I alla händelser rymmer den omsorgsfulla skildringen av den här specifika platsen en påtaglig allmängiltighet. Det handlar lika mycket om förändring som om närvaro och ytterst om människan och hennes relationer, om hur hon väljer att se och skaffa kunskap om det hon har omkring sig. Naturen förändras över tid. Det är inget konstigt, men vi vet att det i stor utsträckning är vi människor som påverkar hur. Naturen struntar såklart fullständigt i våra önskemål och vidriga förmåga att utplåna arter och skita ner. Är installationen i själva verket en skildring av en snart svunnen existens? Hur mycket varmare får det bli på jorden innan naturen av det här slaget är ett minne? Finns det något vi kan göra? Kanske är kärlek och empati en del av vägen framåt?
” Eija-Liisa Athila är en mästare på att närma sig det vardagliga. Det här är verkligen konst att njuta av och med stor potential att reflektera kring. ”
Eija-Liisa Athila, April ≈ 61°01' 24°27. Uppsala konstmuseum.
Installationen Potentiality for Love består av flera delar. En modersgestalt kommer mot oss via små ljuspunkter i en LED-konstruktion. En projektion visar en schimpans som sitter på en vit plastpall i en mörk korridor. Hon vänder sig om, men verkar inte överdrivet nyfiken. I samma rum bjuds också besökarna att sitta ner och lägga armarna under tunna LED-monitorer. Markeringar i bordsskivan visar var jag ska lägga mina armar för att, när jag sen ser ner på skärmen, möta en schimpans lemmar. De är så slående lika mina. Fårorna i handflatan. Naglarna. De motoriska möjligheterna. Oundvikligen börjar jag röra mina fingrar i takt med det jag ser.
Den som förlorat en kroppsdel kan uppleva intensiv smärta när hjärnan skickar en signal men inte får någon visuell eller fysisk återkoppling. Det går att lindra dessa fantomsmärtor genom spegelträning som i all enkelhet lurar hjärnan att en amputerad kroppsdel rör sig normalt. Eija-Liisa Athilas specialtillverkade bord erbjuder, liksom spegelterapi, hjärnan nya tankemönster. Det kanske låter simpelt, men det känns att stirra ner på sina händer och se en annan varelses fingrar. Vad det implicerar är självklart och enormt. Det är fullt möjligt att känna gemenskap och samhörighet med andra arter!
Eija-Liisa Ahtila, Reflection of a Forest 2025, Yinsuo with Black tree portrait. Foto: Liisa Takala.
Det är absolut värt att planera in ordentligt med tid för ett besök till den här utställningen. Reflection of a Forest är en intrikat 8-kanalig installation som Eija-Liisa Athila arbetat med under flera år. Under 50 minuter får vi följa en pojke i skogen och bevittna några grävmaskinisters arbete med att packa snö till ett högt berg. En sekvens är en underbar dialog mellan en kvinna och hennes sköldpadda. Tidens gång är närvarande. Sköldpaddan fanns och kommer att finnas efter människans år i livet. Sköldpaddan bor bakom glas med tillgång till vatten och gröna blad. Kanske är det en toppentillvaro för en sköldpadda, men vad vet vi egentligen? I en annan sekvens följer vi en kvinna som kör traktor över en mindre åker intill en skog. Det finns något brutalt i traktorns framfart och metallen som river upp jorden. Men inte vill jag att kvinnan ska bryta ryggen bakom en häst? Jag kommer att tänka på hur diskussionerna har gått efter bränderna i Sydeuropa i somras. Vissa har påpekat att en anledning till brändernas förfärliga utbredning bottnar i frånvaron av folk på landsbygden. När alla bor i städer finns ingen som håller markerna öppna. Igen, människan och hennes ständiga påverkan på sin livsmiljö.
Under hösten 2026 invigs Eija-Liisa Athilas utomhusinstallation Ulleråker Madonnna en halvtimmes promenad från Uppsala konstmuseum. Stadsdelen Ulleråker var fram till 1980-talet präglad av Ulleråker sjukhus, ett av Sveriges största mentalsjukhus. Idag är det ett bostadsområde och i utställningen visas bilder från arbetet med filminstallationen som ska visas där permanent. Det ser avancerat ut med olika kvinnor som bär likadana peruker och hänger i trådar i en green screen. Det kommer att bli både konstnärens och Uppsalas första filminstallation utomhus.
A Possible Image – of what is just becoming reality är en imponerande utställning. Är man intresserad av högteknologisk filmteknik blir man inte besviken och för alla som har en fäbless för enastående berättande i rörlig bild är det här en höjdpunkt.
Eija-Liisa Athila är en mästare på att närma sig det vardagliga. Skogen, pojken och sköldpaddan, allt hon tar sig an, finns på riktigt och i hennes händer är deras existenser lika värdefulla som sårbara, nyanserade och bara precis som de är. Det här är verkligen konst att njuta av och med stor potential att reflektera kring.
Förresten, om man vill veta mer om konstnärskapet, rekommenderas boken som publiceras i anslutning till utställningen. Den är generöst illustrerad och innehåller flera texter, bland annat skrivna av konstnären själv och en längre intervju mellan Eija-Liisa Athila och museets intendent Rebecka Wigh Abrahamsson.
Läs mer av Jenny Danielsson - Recension: Tova Mozard - det vita huset. Utsälling på BAS Konsthall i Järfälla >>
Eija-Liisa Athila, Ulleråker Maddonna, inspelning. Foto: Ilppo Pohjola
