RECENSION:
Lucian Freud – Everything is a Portrait
Louisiana Museum of Modern Art, Danmarki
11 juni –27 september 2026
Av: Malin Ebbing
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lucian Freud standing with 'Leigh Bowery (seated), 1990 by Bruce Bernard © Estate of Bruce Bernard, courtesy Virginia Verran
Ett stort bakverk med russin, kaffe eller Earl Grey-te, juice och eggs Benedict – så ska Lucian Freud ha börjat de flesta morgnar 07.45 på Clarke’s i Notting Hill. Han var känd för att spendera månader i ateljén med varje målning och modell. Och i hans mest uppmärksammade målningar har han fångat essensen av konstnärskollegor såsom David Hockney och Leigh Bowery, supermodellen Kate Moss och den engelska drottningen.
I Freuds townhouse på Kensington Church Street 138 fanns två ateljéer, en ateljé för dagtid, med naturligt dagsljus och ytterligare en för kvällstid med artificiellt ljus. Han delade således upp sina målningar i ”day paintings” och ”night paintings” och målade i två olika pass, varje dag året runt.
Lucian Freud räknas som en av giganterna inom det figurativa måleriet under 1900-talet och det tidiga 2000-talet och tillsammans med Francis Bacon och Frank Auerbach kom han att representera en ny generation av radikala målare i England.
Louisianas retrospektiv över den tyska-engelska konstnären sträcker sig från 1940-talet fram till tidigt 2000-tal och visas i samarbete med National Portrait Gallery. Londonmuseets nyförvärv av en samling Lucian Freud-verk på papper spelar en central roll i utställningen, där en mix av etsningar, kolteckningar, akvarellmåleri och gouacher visas i tematiska hängningar tillsammans med vissa inlånade oljemålningar.
I självporträtten under 40-talet samt hos varje subjekt bland de tidiga målningarna möts man av samma accentuerade mandelformade ögon med intensiv blick. De tre målningarna Girl with Roses (1947–48), Girl in Bed (1952) samt Hotel Bedroom (1954) skiljer sig avsevärt från det konstnärliga uttryck som man i dag så starkt associerar med Freud.
Detta tidiga måleri utmärks i stället av ett finmejslat och precist måleri där han med mjuka mårdhårspenslar bygger upp jämna färgfält utan att lämna tydliga penseldrag. De två olika kvinnorna är Kitty Garman och Caroline Blackwood, hans två första fruar (och är målade under respektive äktenskap). Här ser vi början på Freuds livslånga förkärlek för att porträttera människorna i hans innersta cirkel. Och man kan även se hur han med stor lyhördhet lyckas fånga modellernas inre tillstånd.
Vänster: Luican Freud, Girl with roses, 1947-48. Foto: © The Lucian Freud Archive. All Rights Reserved 2025 / Bridgeman Images
Höger: Lucian Freud, Girl in Bed, 1952. Foto: © The Lucian Freud Archive. All Rights Reserved 2025 / Bridgeman Images
Hotel Bedroom brukar räknas som en av Freuds nyckelverk, där han i ett klaustrofobiskt målat hotellrum gestaltar en relation i upplösning. I skissen till målningen, utförd med svart kol på papper (som på Louisiana visas i en monter framför målningen), utstrålar mannen, ståendes vid fönstret (vilket är Freud själv), mer fientlighet än i den färdiga oljemålningen och Caroline Blackwood, som ligger i sängen, ser ännu mer ångestfylld ut.
I skissen ser man även figurer som skymtar fram i sina fönster i byggnaden bakom parets hotellrum, som konstnären har valt att inte ta med i målningen (kanske för att förstärka känslan av två olyckliga individer?). Det är sällan Freud gjorde förberedande skisser till en målning, så det är spännande att se hans arbetsprocess ovan. I stället brukade han göra en snabb kolskiss direkt på duken som han sedan gnuggade bort innan han började måla.
Intallationsfoto från utställningen. Konstverket Hotel Bedroom från 1954 syns i förgrunden. Foto: Camilla Stephan / Louisiana Museum of Modern Art
Majoriteten av teckningarna i Freuds produktion är gjorda som fristående verk, som till exempel de tre teckningarna av Francis Bacon från 1951. Med några få snabba streck fångar Freud Bacons särpräglade fysionomi. Han framträder med ett gåtfullt uttryck, klädd i uppknäppta byxor och en uppknäppt skjorta.
Freud lärde känna Francis Bacon i mitten på 40-talet och han sägs ha influerat Freuds uttryck genom att uppmuntra honom att överföra det han kände och tänkte till duken. De båda konstnärerna porträtterade varandra vid flera tillfällen, som i Bacons Double Portrait of Lucian Freud and Frank Auerbach från 1964, som är en del av Moderna Museets samling. I utställningskatalogen berättar Lucian Freuds studioassistent David Dawson om Freud och Bacons relation:
” I remember Lucian saying he was really caught by the immediacy of Francis’s emotive gesture, and he wanted to know how to replicate it. Lucian was also fascinated by Francis’s intelligence, and they really bounced off each other (…) Lucian also believed in living his life on impulse. He wanted unpredictability to be at the forefront because, although it’s a scary way to live, it’s also the most fulfilling. It makes life more intense, and that’s very much how he lived. And it’s what people want to see in art: the surprise element of the force of life itself.”
Utställningens höjdpunkt är tveklöst Freuds helt fenomenala målning av Hockney från 2002, David Hockney är en ”dagsmålning” som utfördes i Freuds tredje ateljé i Holland Park. Den är i sitt modesta format (40,6 x 31,2 cm) något helt extraordinärt och för tankarna till Modiglianis porträtt av Picasso eller Édouard Manets porträtt av Claude Monet.
Det är ett pastost måleri, vilket är utmärkande för den senare delen av Freuds konstnärskap, där färgen har lagts på i extremt tjocka lager på duken och i vissa fall torkat helt mellan färgpåläggningarna. Enligt Hockney spenderade han cirka 120 timmar i ateljén med Freud. När Freud sedan skulle porträtteras av Hockney ska han endast ha dykt upp till sin sittning två gånger och sägs ha somnat vid båda tillfällena. Men Hockneys akvarell i form av ett dubbelporträtt av Freud och David Dawson (vilket endast tog fyra timmar att måla) speglar precis samma färgpalett i kläderna som Hockney. Hockney har i sitt porträtt på sig en gråblå skjorta med en rutig blazer i mörk bourgogne, vilket nästan är exakt samma nyans av vinrött i Freuds skjorta i akvarellen, som han bär tillsammans med ljusgrå byxor, rökgrå sidenscarfs och färgstänkta kängor utan skosnören. I citatet nedan uttalar sig Hockney om de långa sittningarna i Freuds ateljé:
” He allowed me to smoke and talk – I couldn’t have done it otherwise. We gossiped, talked about painting. It was a thrilling experience. I think Lucian enjoyed it too.”
Vänster: Detalj fån Lucian Freuds porträtt av David Hockney från 2002. Foto: Malin Ebbing
Höger: Lucian Freuds kolskiss av Francis Bacon, 1951. Foto: Malin Ebbing
Genom utställningen får man följa Freuds självporträtt genom en rad olika tekniker och material, och visst är det på ett sätt intressant – men samtidigt går det inte att bortse ifrån att det är i själva oljemåleriet han briljerar – det är djärvt, bländande och fullkomligt förförande i sin visionära ambition att hela tiden driva måleriet ett steg längre genom varje ny målning. Mitt favoritverk bland serien av självporträtt är Reflection (Self-Portrait) från 1985. Här arbetar Freud med den begränsade palett som kom att bli kännetecknande för hans skildringar av ansikten och naken hud. Med skulpturala penseldrag låter han kalla grå toner möta varmare jordpigment, rosa och aprikos, tills färgen tycks pulsera av liv under dukens yta. Särskilt framträdande är användningen av hans signaturfärg, Cremnitz White. Dess tunga, korniga karaktär bygger långsamt upp målningens taktila yta, medan den smöriga konsistensen låter varje penseldrag förbli närvarande, som ett spår av konstnärens hand. Den blyvita färgen skänker samtidigt hudtonerna en varm, mjölkaktig lyster och en nästan genomskinlig kvalitet, vilket förstärker subjektets intensiva närvaro.
En annan storartad målning, men med ett mer harmoniskt motiv, från samma period är Double Portrait. I den här kvällsmålningen har Freud målat ett dubbelporträtt av sin väninna Susanna Chancellor och hennes whippet Joshua när de ligger sovande intill varandra. Det är fascinerande att se hur såväl päls, textilier som händer fångas med expressivt raffinemang (likt en samtida Titian).
Lucian Freud, Double Portrait, 1985-86. Foto: © The Lucian Freud Archive. All Rights Reserved 2026 / Bridgeman Images
Avslutningsvis: två otroliga små målningar som man inte får missa, med en sällsam varm intimitet och förtjusning för den sittande modellen, är Sir Cedric Morris (1940), som avporträtteras med en miniatyrpippa och en gäckande skurkaktig allure samt mitt favoritporträtt av Freuds många porträtt av dottern Bella Freud, Bella (1986). Bella Freud är genom sin karriär som modedesigner och den uppmärksammande podcasten Fashion Neurosis kanske den av Lucian Freuds 14 barn som är mest känd. I en intervju med henne i utställningskatalogen ger hon en glimt av hur hennes upplevelse var av att sitta modell för Freud.
” It was a night painting, so I’d arrive when the light was beginning to go. We’d have some tea, read the papers and then we’d start. Quite often, we’d work until midnight, and then we’d go to a club. There was this place called Zanzibar, which was an early members’ club. And people, sort of late-night people, would be there. I remember one time John Edwards, Francis Bacon’s friend, was celebrating his boyfriend coming out of prison. If you didn’t have any money or you forgot your chequebook, the owners had an enormous chequebook that you could just write in.” (Bella Freud)
Vänster: Lucian Freud, Sir Cedric Morris, 1942. Foto: Malin Ebbing
Höger: Lucian Freud, Detail of Bella, 1986. Foto: Malin Ebbing.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Denna artikel är skriven av fristående skribent. Skribenten svarar för åsikter i texten.
LÄS MER AV MALIN EBBING:
"10 tankar om utställningen Omfamnad på Kulturhuset Stadsteatern" >>
"På trädspaning med Peter Frie - Intervju med aktuelle konstnären Peter Frie." >>
