Malin Ebbing har sett utställningen "Omfamnad" på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, iförd ett bärbart konstverk, och slås av hur teatralisk utställningen är, vilket ju är passande med tanke på platsen.
Högst upp på Kulturhuset Stadsteatern, i Galleri 5, har fyra kvinnliga konstnärskap tagit över våningsplanet. Den konceptuella idén är att betraktaren inte bara ska titta på konsten, utan också bli en del av den. Det är bombastiskt, lekfullt och melodiskt när verkens olika material och skalor samspelar med varandra, mest explicit i Yasmina Karli Malmstens maximalistiska skulptur Systrar i sten (som är över fem meter hög) och Frida Fjellmans näpna Hyenaunge i brons (i naturtrogen storlek). Nedan följer tio tankar och känslor som dök upp när jag gick omkring i utställningen.
Den som tveklöst lyckas bäst med uppgiften är Anna Nyberg. I hennes monumentala installation har måleriet lämnat väggen och förvandlats till bärbara mantlar. Det känns som en passande excentrisk twist av det övergripande temat och får mig att tänka på Vivian Suters soloutställning på Moderna Museet i Malmö. Suters dukar var förvisso inte bärbara, men de skapade samma känsla av drömsk parallell värld när hennes måleriska universum intog hela Moderna och där verken visades oramade från golv till tak, i en palett som gick från hallonrosa till lindblomsgrön.
Omfamna / att vara del av (2026) av Anna Nyberg. Foto: Mattias Lindbäck.
Jag går runt i en Cy Twombly-doftande câpe och tänker att det här greppet skulle ha appellerat till medlemmarna i Bloomsburygruppen. Precis som gruppens allkonstverk Charleston House, där varenda yta och möbel i huset är ett konstverk i sig, så har Nyberg skapat en extraordinär, omslutande bubbla, där man inte bara bär hennes konstverk, utan även går runt på en tjockt vävd duk, där hennes expressionistiska penseldrag dyker upp lite här och var, och från taket hänger de verk som mantlarna är utskurna av. Det är kul och corky.
Längs en av väggarna finns även en målning man kan gå in i och känslan av att träda in i rollen som osynlig gast är ganska så svårslagen.
Genom en tältliknande installation i midnattsblå vilar Frida Fjellmans hyenavalp i brons, där man i materialet ser hur den ruggiga pälsen först har modellerats i lera med sublim precision för att sedan fångas i bronset. Fjellman, som i dag kanske är mest känd för sina maximalistiska ljuskronor i glas med poetiska titlar som Hubba Bubba och Marie Antoinette, har länge haft djur som ett parallellt spår i sin konstnärliga praktik. Jag kommer framför allt ihåg ett par bedårande bävrar i ljusgrönt glas när jag besökte hennes ateljé för ett par år sedan.
Hyenaungen (2026) av Frida Fjellman. Foto: Mattias Lindbäck.
Frida Fjellman har även sagt att björnen i keramik (i skala 1:1) från hennes omtalade utställning Being Frida Fjellman från 2015 är ett av hennes alteregon. ”Den är bekymrad men också en beskyddare”, konstaterade hon i en tidigare intervju. Hyenaungen är hennes första verk i brons och den lilla valpen vibrerar, liksom Fjellmans tidigare djur, på en högre frekvens av skönhet.
Sanne Lovén Roléns surrealistiska mataffär består av överdimensionerade matvaror i textil (tänk en samtida take på 90-talets bean bags, då man även kan slänga sig ner i dem) på schackrutigt golv. Bland dem Heinz-ketchup och hallonsoda. Även den maxade färgskalan väcker associationer till 90-talet och deras popikoner såsom Blur och Suede dyker upp som ett inre soundtrack parallellt med minnet av hur man som tonåring blev förförd av USA:s konsumtionskultur genom tv-serier som Beverly Hills.
Installationens protagonist – en gigantisk bläckfisk i chockrosa plyschmaterial med orangea och röda detaljer – ligger lutad mot väggen i en nonchalant pose och förstärker verkets naivistiska intryck. Och jag tänker att han skulle vara en perfekt personlighet för Kristina Sigunsdotter egensinniga och charmiga böcker om Humlan Hansson.
Det var inte jag, det var mina armar (2026) av Sanne Lovén Rolén. Foto: Mattias Lindbäck.
Verket Systrar i sten blir mest effektfullt när man står inne i den skulpturala installationen och lyssnar på ljudverket – en kör av kvinnor som sjunger a cappella, men på vilket språk? Är det portugisiska? En av de entusiastiska guiderna berättar att de tre sångerskorna faktiskt sjunger så som fågelsång låter.
Jag befinner mig fortfarande på insidan av de tre jättinnorna där Yasmina Karli Malmsten har gjort en skulptural målning bestående av gröna träd. I en film om hur verket har producerats berättar hon: ”Först när jag började tänka på vad det var för motiv som skulle vara här på insidan så tänkte jag något kroppsligt, att det skulle vara så där rött som insidan av kroppen, men sen så landade jag i att hon skulle bära naturen inom sig.” Visst ger det verket ett skimmer av magisk realism?
Systrar i sten (2026) av Yasmina Karli Malmsten. Utställningen Omfamnad. Foto: Mattias Lindbäck
Jag skulle nog summera helhetsintrycket av utställningen som teatraliskt. Man får känslan av att man går runt i scenografin till fyra olika surrealistiska pjäser som strax ska börja (där det finns potential att själv få rollen som en av karaktärerna). Det är befriande utsvävande, även i fall den röda tråden mellan de fyra konstnärskapen inte är helt konceptuellt glasklar. Men innan jag lämnar utställningen så kan jag inte motstå impulsen att slänga på mig en kort câpe i korallrosa med gula, gröna och blå penseldrag och gå in för att säga farväl till Fjellmans Hyenavalp.
Anna Nyberg, Yasmina Karli Malmsten och Sanne Lovén Rolén. Fotograf: Mattias Lindbäck.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Denna artikel är skriven av fristående skribent. Skribenten svarar för åsikter i texten.
"På trädspaning med Peter Frie - Intervju med aktuelle konstnären Peter Frie." >>
" Intervju: Ingela Ihrman, aktuell på Malmö Konsthall, om skönhet, grankottar samt den självklara tron på konsten." >>
