Recension: Liv och människor. Döderhultarn på Thielska Galleriet

RECENSION:
Liv och människor. Döderhultarn
Thielska Galleriet
17 maj–12 oktober 2025

Av: Magdalena Ljung

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Utställningsvy, Liv och människor. Döderhultarn. Thielska galleriet

Den lilla människan och det stora livet var Axel Peterssons alias Döderhultarns konstnärliga tema. Med det stora livet menar jag inte något ytligt överdådigt. Jag är inne på författaren Kristina Sandbergs linje, när hon i trilogin om hemmafrun Maj gör ett avstamp i 40-talet och ger plats åt de djupt mänskliga, existentiella händelserna inbäddade i vardagen. Att få barn, ingå och avsluta kärleksrelationer, sörja för de närmaste och begrava sina föräldrar. Varför ska det kallas det lilla livet? Det är väl det stora livet, säger Sandberg i en intervju.

Döderhultarn levde några generationer tidigare än Maj och var motsatsen till en hemmafru. Han föddes 1868 i Döderhults socken i Småland, som han senare menade var uppkallad efter honom, inte tvärtom. Föräldrarna var välbeställda bönder och de äldsta sönerna skulle ta över gården, så det gjorde inget att Axel var hopplös. Saker stramades åt när hans far dog och hans mor försökte skicka Axel till USA. Han kom dock inte längre än till Malmö, där han spelat bort reskassan. Efter det inleddes de tjugo magra åren, som han själv uttryckte det. Axel Petersson sålde sina skulpturer för en spottstyver, folk köpte för att vara snälla, gav till sina barn att leka och kastade dem uttjänta på elden.

”I sin hemstad Oskarshamn sågs Axel Petersson som ett original. Han hade talfel, var en och femtioåtta lång, gick jämt klädd i galoscher som skulle skydda honom från blixten och uppvaktade stadens kvinnor på opassande sätt

Axel Döderhultarn Petersson, Bondbegravning, ca 1909, snidad och betsad al. Thielska Galleriets samling. Foto: Per Myrehed

Det är hundra år sedan Döderhultarn gick ur tiden, vilket också sammanfaller med Thielska Galleriets hundraårsjubileum, och firas med en mindre utställning i Munchsalen. Ett trettiotal snidade figurer grupperar sig i olika tablåer och fördelas på fem montrar ovanpå ljuslila socklar. En parfymerad färg som skär sig mot alträet, som har den verkligt goda, lortbruna bondgubbsfärgen, som Döderhultarn själv sa. Denna oväntade kontrast vinner i längden och inleder dialoger med de omgivande målningarna. På så sätt, med ett par viktiga skulpturgrupper, avlägger Döderhultarn visit bland konsten på Thielska. Ett temporärt tillskott snarare än en regelrätt utställning. Samtidigt är träfigurerna sprängfyllda av grovhuggen agens och hävdar sig väl i den sirliga sekelskiftessalen.

” Med sitt liv och sina verk visar Döderhultaren att det är möjligt att leva på ett annat sätt än det gängse, och hitta sin livsglädje i konsten.

De mästerligt yxiga gubbarna är en skildring av det kärva och karga. Deras ansiktsdrag och kläder har mejslats ut drastiskt, men också återhållet. Expressivt och förstockat. De härbärgerar stora känslor men trycker undan dem i en ordlöshet som blivit deras arvedel. Bönderna, barnen liksom åldringarna, märkta av hårt arbete. Bruden inför prästen med den alltför stora blomsterbuketten för att dölja gravidmagen. Pojkens blyga nakenhet inför officeraren vid mönstringen. Ottenbyaren, skeletthästen som druckit havsvatten i missväxtens Öland. Kistan med prästen, klockaren och dödgrävaren som möts kutryggiga till ännu en begravning. Människor och vedträn i ett.

I sin hemstad Oskarshamn sågs Axel Petersson som ett original. Han hade talfel, var en och femtioåtta lång, gick jämt klädd i galoscher som skulle skydda honom från blixten och uppvaktade stadens kvinnor på opassande sätt. I perioder var han deprimerad och undvek människor. Vid trettioåtta års ålder flyttade han hemifrån till en vindsvåning han hyrde av en gammal sjöman och blev kvar livet ut. Han gifte sig aldrig men fick två oäkta barn av vilka han erkände ett.

Berömmelsen kom av en slump när han fyllt fyrtio. Söndags-Nisses redaktör Hasse Zetterström fick syn på en skulptur och köpte in ”så mycket han kunde få” till en karikatyrutställning i Stockholm. När de packade upp de fulla lådorna greps de av förvåning och Zetterström skrev: ”Där bodde en ensam, tydligen mycket ensam, man nere i Småland och gjorde sådana ting och kastade dem ifrån sig, och ingen tog upp pärlorna.” Nu fick pärlorna fara till utställningar i Köpenhamn, Paris, Rom, New York och Chicago. Själv lämnade Döderhultarn knappt landet, men älskade att flyga och betalade piloter att få följa med på de himmelska seglatserna. Femtiosex år gammal dog han i tuberkulos.

Döderhultarn, Bröllop, ca 1910, snidat och bemålat alträ. Privat ägo. Foto: Per Myrehed

Harmonier och kontraster fortplantar sig genom salen på Thielska galleriet. Edvard Munchs målning där systern Sophie dör i lungsot, så som deras mamma innan henne. Så som Döderhultarn, hans bror och deras pappa. Depressionen och ångesten som även Munch led av. Den strida ström av snidat trä som lämnat Döderhultarns händer och den magnifika träsoffan, efter ritning av Gustaf Fjæstad, som ruvar i rummets blickfång. Auguste Rodins mjukt böljande kvinnokroppar i gnistrande vit marmor är nästan skrattretande mot Döderhultarns kantiga kindknotor och krumma ben.

Vad som än hände tappade Döderhultarn aldrig fotfästet utan täljde envetet sitt trä. Ständigt med blick för det så kallat lilla, som han närmade sig med stor ömhet och ödmjukhet. Att människor föds och dör, älskar och förskjuter varandra är nästan för stort att mäkta med. Döderhultarns träskulpturer är berörande, på samma sätt som hans livsöde, som jämkar det tragiska med försoning. Med sitt liv och sina verk visar Döderhultaren att det är möjligt att leva på ett annat sätt än det gängse, och hitta sin livsglädje i konsten.

Detta är en recension/krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------