RECENSION:
Romantiken - ett sätt att se,
Nationalmuseum,
26 september - 5 januari 2025.
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Knud Baade, Dresden i solnedgång, 1838. Olja på trä. Nationalmuseum.
Nyligen gjorde utdelningen av ett konstnärsstipendium på 750 000 kronor till en ung, relativt okänd konstnär stora rubriker i tidningarna. Bankdirektören Åke Andréns stiftelse vill sedan några år tillbaka på detta sätt stötta svenska konstnärer. Alla som fått stipendiet hittills har arbetat materialbaserat och frifräsigt, oftast med måleri eller skulptur.
Om direktören verkligen ville hjälpa konstnärskåren hade det dock gjort större nytta att ge 75 000 kronor var till tio konstnärer. Istället väljer han att ge en enorm summa till ”Sveriges mest lovande unga konstnär”. Varför? Jo, på så vis tar sig bankmannen makten att skapa en stjärna.
Föreställningen om vissa konstnärers utvaldhet har sin grund i romantiken, en konströrelse som blomstrade för tvåhundra år sedan och som i höst är ämnet för Nationalmuseums stora utställning.
Det första som möter besökaren i ”Romantiken - ett sätt att se” är ett stort självporträtt av en ung samtida konstnär i ateljén. Sixten Sandra Österberg tittar självsäkert mot betraktaren, tillbakalutad i en sliten fåtölj, iklädd träningsbyxor med färgfläckar. Det är en vardaglig, realistisk bild, men också en självmedveten iscensättning av konstnärsbohemen som står över normativa krav om städad klädsel och fasta arbetstider.
Mitt emot tittar Victor Emil Janssen tillbaka i sitt ”Självporträtt vid staffliet”, målat för tvåhundra år sedan. Med bar överkropp, en nattskjorta virad kring höften, och kutande hållning tecknar han koncentrerat av sin bild i spegeln. Bakom honom syns en obäddad säng vid en kal vägg, som om konstnären nyss klivit upp och genast börjat skapa på sin kammare, utan frukost.
Bankmannen som ger generösa stipendier är beroende av den här typen av konstnär. För att inte implodera av sin egen tråkighet behöver han frottera sig med utanförskapsmänniskor som lever på vin och bor i en skrubb. Konsten blir bara bättre om konstnärerna är fattiga. Så bra, då behöver de inga ”bidrag” från staten.
Med dessa två bilder av konstnärsgenier börjar Nationalmuseums rika genomgång av romantiken. Många av oss har väntat otåligt sedan den sköts upp ett år på grund av bristande resurser, och nu får vi vårt lystmäte. Det är en välgjord, spännande och vacker utställning, som fördjupar och vidgar synen på romantiken. Curatorn Carl-Johan Olsson är väl förtrogen med sitt ämne och har haft tid att arbeta igenom det ordentligt.
” Det är en välgjord, spännande och vacker utställning, som fördjupar och vidgar synen på romantiken. Curatorn Carl-Johan Olsson är väl förtrogen med sitt ämne och har haft tid att arbeta igenom det ordentligt.
Den första salen går direkt in på romantikens grunder, hur naturen under industrialiseringen blev något människan började titta på istället för att leva i. De lyriska utsikterna, det dramatiska naturscenerierna, naturens våldsamhet, den andliga upplevelse som kallades sublim. En av de mest kända målningarna av Caspar David Friedrich; ”Två män som betraktar månen” (1825-30) följs av visuella excesser i kors, ruiner, mörka skogar, skeppsbrott, dramatiska berg och alla övriga komponenter, som har levt vidare i senare populärkulturella former som skräckromantik.
De små kabinetten på högra sidan om stora salen går igenom hur konstnärer gav sig ut i naturen för att detaljstudera träd, stenar, berg, vatten och moln. Realismen i detaljerna gör de idealiserade landskapen allmängiltiga. Det hade kunna vara ett berg nära dig, en skog nära dig, en måne på en himmel nära dig. Alla ödmjukas vi inför naturens storhet.
Flera inlånade verk glädjer svenska konstälskare. I ett rum som handlar om skymningen finns Louis Daguerres berömda diorama ”Campo Santo i Pisa”, en målning upplyst från baksidan, gjord år 1834, fem år innan han uppfann daguerrotypen som revolutionerade fotografiet.
Sida vid sida med de historiska verken från början av 1800-talet finns samtida verk av tjugofem mestadels svenska konstnärer. Den känsliga cureringen gör att de äldre samtalar med de yngre. Även det pedagogiska kringarbetet är bra, det finns en läsesal med klassiska romaner, där skådespelerskan Stina Ekblad läser högt i högtalare. I en sal spelas musik från romantikens era och via QR-koder kan besökarna själva komma åt spellistor. Ett rum visar klipp ur klassiska 1900-talsfilmer, som Dracula, vilka inspirerats av romantiken, ett annat presenterar ett dataspel som bygger vidare på romantisk estetik och teman.
Alltihop är mycket genomtänkt, integrerat och njutbart.
Lovisa Ringborg, Asylum, 2010.
” Som passionerad romantiker hade jag önskat mig mer storm kring lockarna och eld i hjärtat.
Wilhelm Bendz, Konstnären Georg Heinrich Crola i sin ateljé,1832. Foto:Staatliche Museen zu Berlin, Nationalgalerie/Anders Kilger
Mot slutet av utställningen sker en fördjupning av de dunklare delarna av romantiken. Revolutions-vurmandet och exotismen hos Delacroix presenteras bredvid med den skandinaviska nationalromantikens vilda fantasier om vikingatiden.
Sedan följer ett rum med brutala krigsskildringar. Bland annat presenteras fyra etsningar ur Francisco de Goyas serie, som brukar kallas ”Krigets fasor”, ursprungligen med titeln ”De fatala konsekvenserna av det blodiga kriget mellan Spanien och (Napoleon) Bonaparte, och andra empatiska nyckfullheter” (1810-1820). Goya fascinerar fortfarande genom sitt radikala brott mot den dominerande traditionen att skildra krig ärofyllt. Hans kritik mot våldet var så bitande att serien av etsningar inte kunde offentliggöras förrän flera decennier efter hans död.
Men var är de samtida pendangerna till Goya? Varför finns inga konstnärer med som vågar skildra krigets förödelse i vår tid? Var finns de obekväma bohemer som tar politisk ställning, bryter mot regler och provocerar auktoriteter, som många av de historiska konstnärerna i utställningen gjorde?
Jag ger mig i kast med katalogen i jakt på ledtrådar till romantikens våldsammare stråk i vår samtid. Nationalmuseums nya chef Patrick Amsellem inleder den bastanta boken med en läsvärd och pedagogisk introduktion, och curatorn Carl-Johan Olsson skriver fint om sina tankar. Sedan följer en serie duktiga och ordentliga, det vill säga torra och trist generiska katalogtexter, som beskriver och konsoliderar utställningens verk.
Som passionerad romantiker hade jag önskat mig mer storm kring lockarna och eld i hjärtat, för att citera en av de största svenska romantikerna, författaren Carl Johan Love Almqvist, vilken hade förmåga att skildra skönhet och kärlek och samtidigt ta en skandalöst radikal ställning för kvinnors frigörelse i romanen ”Det går an” (1839).
Interiör från utställningen Romantiken – ett sätt att se. Foto: Viktor Fordell/Nationalmuseum
Medan jag grubblar över bristen på lidelse och risktagande bland de samtida konstnärerna, och undrar över varför ingen av de nyromantiska unga poeter som varit i blåsväder på det senaste inbjudits att skriva, bläddrar jag vidare i katalogen. Bara för att finna att man låtit reklamaren Michael Storåkers, mest känd för att ha trollat svenska folket med trianguleringen av ”Nya” Moderaterna, dessutom ägare av det skandalomsusade råkommersiella ”galleriet”, CF Hill, som fräckt kapitaliserar på en död konstnärs namn, skriva en text. Närmare bestämt en tradig liten skoluppsats om granen som motiv hos svenska konstnärer. Bankmannen, jag menar PR-geniet, älskar visst konstnärer som kan få de svenska toapappersplantagerna att glimra.
Behöver vi då inte njutbar verklighetsflykt i denna hårda tid? Kan inte konsten vara som de förföriska tv-serierna? Beställer jag inte hem läppglans som tröst när allt känns outhärdligt? Jo. Men, jag accepterar inte skönhet som konstens högsta mål. Inte i ett så här akut läge, då vansinniga krig rullar på ute i världen, isarna smälter, skogarna brinner och kulturkriget mot konsten rasar i svensk politik.
Det nyromantiska vurmandet känns inte som en slumpmässig trend år 2024. Plötsligt får jag nästan mer sympati med 1980-talets romantiska poeter, som hyllade individualitet och mystik i protest mot 1970-talets moralistiska vänsterdogmatism. Idag känns skönhetsdyrkan betydligt farligare som konstriktning, då den spelar kraftfulla reaktionära strömningar i händerna. Som Sverigedemokraterna ständigt påpekar: ”Konsten ska vara vacker”.
Därav hade jag önskat mig åtminstone ett uns av samtida revolutionsromantik på Nationalmuseum.
Romantiken - ett sätt att se
Nationalmuseum
26 september - 5 januari 2025
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
--------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Sonia Hedstrand:
"Konsumtionshetsen föddes i 1800-talets parisiska varuhus" >>
"Klyschigt och koketterande - Sonia Hedstrand ser Sara Broos nya film Skärvor" >>
"Farväl till övergreppsestetiken. Recension av utställning på Hasselblad Center" >>
"Utställning om emotionell kapitalism trampar fel i förråden i Malmö" >>
"Rörig utredning av Kultursamverkansmodellen. Kommentar till en 300 sidor lång statlig utredning om kulturpolitiken" >>
"Haltande gestaltning av behjärtansvärda ämnen på Tensta Konsthall" >>
