Tove Jansson bortglömda målningar

Av Karin Torgny
Skribenten svarar för åsikter i texten

Många tänker kanske främst på Tove Jansson som författaren till böckerna om Mumintrollen och deras vänner i dalen.
Men hon var så mycket mer, illustratör, serietecknare och bildkonstnär. Under 40- och 50-talet var väggmålningsuppdragen en viktig inkomstkälla för konstnärer. Oron under kriget hade hindrat henne från att måla och hon var i stort behov av pengar. Ett lån på 1,2 miljoner mark för att köpa en ateljé på Ulrikaborgsgatan i Helsingfors skulle betalas av och det var också svårt att hitta, och dyrt att köpa, riktigt målarmaterial.

”Det är för välsignat att det finns väggar, för tavlor köper folk lika lite som förut. Har kunnat betala av en del på banklånet.” skriver Tove Jansson i ett brev 1953. Ur dokumentären Tove och de tio jungfrurna (Moomin Characters, 2024)

I höst öppnar Helsingfors Art Museum, HAM, portarna till Paradiset, en utställning om och med Tove Janssons mer okända beställningsverk för offentlig miljö. Elva av hennes väggmålningar från efterkrigstiden visas, men bland det mest spännande i utställningen är kanske skisserna i fullformat. Fram tills idag har de legat orörda i en privat samling.

Installationsvy från utställningen Tove Jansson - Paradiset. HAM Helsingfors konstmuseum © Moomin Characters Oy Ltd. Foto: HAM / Maija Toivanen.

Konst som bygger landet

Det var inte bara Tove Jansson som målade stort och på väggarna. Efter vinterkriget och fortsättningskriget gjordes flera offentliga monumentalmålningar i Finland. De kom främst till genom tävlingar och riktade uppdrag. Stat och kommun, men också företag, föreningar och stiftelser beställde. Beställningarna av väggmålningar fungerade också som ett ekonomiskt stöd till konstnärer.

Det var en tid då konsten skulle vara tillgänglig för fler, och den hade ett tydligt uppdrag. Landet skulle byggas upp igen. De offentliga målningarna skulle inspirera till att skapa en nation med självförtroende och framtidstro. Målningarna visade ofta bönder, fiskare och industriarbetare, föredömliga personer i arbete och meningsfulla aktiviteter.

Men Tove Jansson tänkte annorlunda. Med sina stora dukar eller väggmålningar ville hon använda sin talang som berättare och sprida glädje. Om krigsåren hade varit en mörk period så ville hon nu måla drömska och idylliska världar, med stormande hav, prinsessor, luftballonger, regnbågar och stornästa sagodjur.

När hon 1945 fick en beställning av Strömbergs fabriker, som önskade en väggmålning i arbetarnas matsal, målade hon motiv som var så långt från det vardagliga fabriksarbetet som möjligt. Men ledningen gav henne bakläxa och hon fick komplettera med en målning som visade maskiner, elstolpar och flitigt arbetande människor.

Friare händer fick hon några år senare i Kotka, nära ryska gränsen. Då var uppdraget att måla en vägg i ett privat daghem. På väggen gav hon barnen en sagovärld att fantisera kring, med lägereldar och skattkistor – och även ett par små Muminfigurer. När jag under några sommardagar reser runt för att besöka några av Tove Janssons mer svårtillgängliga konstverk hittar jag fresken Sagopanorama gömd bakom nerdragna persienner i ett anonymt bostadshus. Där barnen en gång lekte är det idag ett litet mötesrum för anställda vid Kotkas småskoleförvaltning. Teija Pylkkänen, språk- och kulturlärare för små barn i Kotka hade tidigare sin arbetsplats i rummet.

- Varje gång jag lyfte blicken hittade jag något nytt. En ny figur, en ny liten berättelse. Det är synd att inte fler får se den. Det händer att det kommer folk som vill fotografera, eller som arbetade här när det var lekskola, säger hon och läser högt om målningen från ett tummat A4-papper.

Tove Jansson och konservatorn Niilo Suihko vid fresken Fest i stan våren 1947. Moomin Characters samling. © Per Olov Jansson.

Glömda och gömda

Al secco-målningen Sagopanorama kan inte lämna sin plats, men flera av Tove Janssons väggmålningar går faktiskt att flytta och lånas nu ut till utställningen på HAM. De verk som inte är flyttbara har fotograferats och filmats. Och några har museet redan i sin ägo. De två freskerna Fest på landet och Fest i stan var en beställning av Helsingfors stad till Stadshusets restaurang 1947. Sedan 2015 är de plats på museet. De kunde transporteras dit eftersom Tove Jansson målade dem uppdelade i flera sektioner.

I Karis, 75 kilometer väster om Helsingfors, parkerar vaktmästare Tommy Sandberg på en öde skolgård. Det är stilla, fortfarande sommarlov, men han släpper in mig för en titt i matsalen. Längst bak, bakom rader av bord och stolar, skymtar Fågel Blå, den fresk som Tove Jansson gjorde för Karis svenska samskola 1953. Hon arbetade och sov på skolan och åt med eleverna i matsalen. Den gången tryckte eleverna näsorna mot matsalsfönstren för att nyfiket följa arbetet. Tommy Sandberg är tveksam om dagens elever är lika intresserade.

- Jag tror inte att de bryr sig särskilt mycket. De kanske inte ens vet vem det är som har målat dem, att det är samma person som skrev berättelserna om Mumintrollen. Och det finns ändå en ledtråd i tavlan, säger han och pekar på ett mumintroll som blygt kikar fram genom ett paradisiskt lövverk.

Målningen, som är gjord med al secco-teknik med kalkfärg direkt på väggen, restaurerades för några år sedan och fick då en enkel skyddande träbarriär. Den hade blivit sliten i nederkant, troligen av stolarna som skavt mot väggen under alla år.

- Jag minns när arbetet gjordes, det var mycket noga med att allt skulle göras på rätt sätt. Annars har jag nog inte funderat så mycket på målningen. Den har ju alltid funnits där, säger Tommy Sandberg.

Det finns andra av Tove Janssons väggmålningar som har flyttats flera gånger. 1952 lämnade hon sin ateljé i Helsingfors med två hoprullade dukar, båda över fem meter långa. Hon klev på bussen till Fredrikshamn, och for fjorton mil österut. På beställning av Hotel Seurahuone levererade hon två målade berättelser, om Fredrikshamns historia och Havets botten. Där kunde de ses av hotellets gäster i sjuttio år. Men 2022 fick målningarna en ny hemvist i Fredrikshamns stadshus. Den gången behövdes det sex män för att bära dukarna, en transport till fots på några hundra meter följd av press och tv-team.

Dagen då jag besöker Fredrikshamn pågår det en Tattoo-festival i staden. Det är full aktivitet i och runt det pampiga stadshuset. Där, i den stora samlingssalen en trappa upp, håller till vardags kommunfullmäktige i Fredrikshamn sina möten. Den här dagen pågår ett cocktailmingel med prominenta militära gäster från utlandet. Ingen av dem lär missa Tove Janssons två målningar som fyller salens motsatta långsidor.

På femtiotalet anlitades Tove Jansson av Fredrikshamns stad för att göra två målningar till deras 300-årsjubileum. En av dem, "Fredrikshamns historia", fanns länge på ett hotell i staden. Nu hänger båda i stadshuset. Foto: Karin Torgny

Fredrikshamns borgmästare, Ilari Soosalu, är mycket förtjust i sin inspirerande arbetsplats.

- Jag tycker att de är underbara, unika och visar betydelsefulla delar av stadens historia. Jag tror att de är mycket älskade av invånarna i Fredrikshamn. Det förvånar mig fortfarande att det är så många lager inbäddade i hennes målningar, säger han.

De flesta av sina offentliga väggmålningar gjorde Tove Jansson på uppdrag. Men 1956 vann hon en tävling utlyst av Helsingfors stad om att dekorera ett trapphus på barnsjukhuset Aurora. Motivet skulle vara ”lämpligt” för barn och ”fånga barnets uppmärksamhet helt, så att de inte skulle hinna förstå att de kommit in på sjukhuset”. Så Tove Jansson släpper loss sina Muminfigurer och låter dem dansa längs väggen i det dunkla trapphuset.
Idag är Aurora ett psykiatriskt sjukhus där jag måste anmäla mig hos vakten och få eskort vidare. Originalmålningen är kvar på plats och en kopia finns idag på det nya barnsjukhuset i Helsingfors. Tävlingsskisserna hänger på HAM.

- Jag vet att det ska finnas en målning nånstans, men den där trappan används inte så ofta, säger vakten och går före i korridorerna, låser upp och låser dörrar innan vi till sist blir stående tillsammans och betraktar hur Mumindalens alla invånare i hast försvinner upp för trappan.

- Jo, jo, där har vi visst Snusmumriken, säger hon belåtet.

Öppnandet av rullarna med Tove Janssons arbetsritningar på HAM: skissen för verket Sagopanorama, 1949. © Tove Janssons dödsbo. Foto: HAM / Maija Toivanen

Konst eller dekoration?

Tove Jansson arbetade hårt under perioden efter kriget. Förutom de välkomna pengarna vile hon också utveckla sina färdigheter och tekniker som hon lärt sig när hon studerade dekorationsmåleri på Konstfack, dåvarande Tekniska skolan, i Stockholm på 1930-talet. Men det fanns delade meningar om väggmålningar. Var det konst eller dekoration?

Tuula Karjalainen, konsthistoriker som skrivit böcker om Tove Janssons liv och konstnärskap, menar att det i konstnärskretsar fanns personer som ansåg att Tove Janssons offentliga beställningsverk var dekorationer och inte konst.

- Men Tove såg det som ”konst för konstens egen skull” och hade inget särskilt budskap med sina väggmålningar annat än att sprida glädje till dem som var tänkta att se hennes målningar, oavsett om de var arbetare eller barn, säger Tuula Karjalainen.

Altartavlan som blev en opera

Tove Jansson målade en enda sakral väggmålning, en altartavla i den lilla orten Östermark nära Vasa. Altartavlan uppmärksammades extra i augusti i år då en nyskriven opera om hennes arbete med tavlan uppfördes i kyrkan. I samband med den visades också en ny Tv-dokumentär om arbetet och tiden i Östermark 1953.

Den gamla kyrkan hade brunnit och en ny höll på att byggas. Samtidigt skulle Tove Jansson måla sin fem meter långa altartavla på kyrkväggen. Det var dammigt, bullrigt och kallt. Det sägs att kyrkoherdens fru lånade ut sin päls när kylan var som värst.

”Det var de värsta arbetsförhållandena jag nånsin varit med om, men det var roligt att göra något allvarligt”, skrev Tove i sin dagbok om sitt arbete med sin altarmålning. Ur dokumentärenTove Jansson och de tio jungfrurna (Moomin Characters, 2024)

Men det motiv som Tove Jansson såg som allvarligt, kunde en ung gudstjänstbesökare uppleva som både fantasieggande och lustfyllt. På operapremiären får jag sällskap i kyrkbänken av en kvinna som denna kväll återvänt till platsen där hon växte upp. Hon berättar hur altartavlans vackra jungfrur fick henne att drömma sig bort under de långa gudstjänsterna.

I dokumentären berättar dottern till den dåvarande kyrkoherden om Tove Jansson som landade som en främmande fågel i det lilla samhället. Tove bröt alla normer. Hon klädde sig i svart, hade långbyxor, satt med benen brett isär, rökte som en borstbindare och svor lika friskt som arbetarna som byggde den nya kyrkan.

”Du må tro att jag blev tagen när ärkebiskopen och femton präster tågade uppför altargången och förheligade samma fläck där jag slängt mina cigarettfimpar och svurit och halvgråtit”, skriver Tove Jansson i ett brev. Ur dokumentären Tove Jansson och de tio jungfrurna (Moomin Characters, 2024)

För det var ett slitsamt arbete. Tove Jansson kämpade inte bara mot kylan, utan också mot fukten som gick illa åt hennes skisser. De första teckningarna på papper överfördes till en skiss i skala 1:1 på ett särskilt papper som perforerades och sedan fördes över till kalkväggen med hjälp av kolpulver. Därefter fyllde hon i med färg. Hon arbetade strukturerat, var noga med måtten in i minsta millimeter, kalkens sammansättning och färgernas toner. Det var viktigt att göra färgen levande, att hitta färgerna som tillsammans gav liv åt målningarna.

”Om väggen har precis den rätta mjukhetsgraden sugs färgen in liksom med ett litet knastrande, knappt förnimbara små explosioner och ger en det ädla materialet som till skänks”, skriver Tove Jansson i en av sina arbetsböcker och tillägger:

”I övrigt blir Neapelgult lätt för kraftigt. Ockra däremot har absolut freskens rätta mjukhet. Också de andra jordfärgerna, speciellt Siena, är tacksamma”.

Installationsvy från utställningen Tove Jansson - Paradiset. HAM Helsingfors konstmuseum. Tove Jansson: Elektricitet och Vila efter arbetet, 1945. HAM Helsingfors konstmuseum. © Tove Janssons dödsbo. Foto: HAM / Maija Toivanen.

Nyfunna skisser

Förutom Tove Janssons väggmålningar, och dokumentation om hennes arbete med dem, visar utställningen på HAM också några av hennes kolskisser i fullformat. De har länge varit okända hos en privat ägare och är mycket ömtåliga. Museets konservatorer kunde konstatera att flera var för sköra för att utsättas för ljus och luft och därför måste rullas ihop igen.

- Vi har varit tvungna att välja vilka skisser som har varit möjliga att presentera. De behöver alla särskild omsorg från konservatorer och tekniker när de installeras bakom inramat glas, säger Heli Harni, curator på HAM.

Fem skisser presenteras på utställningen, bland annat skisserna till Fågel Blå, altartavlan De tio jungfrurna och Sagopanorama. När utställningen avslutas i april 2025 lämnas skisserna tillbaka till den privata samlingen.

- Skisserna till Tove Janssons muralmålningar är det mest spännande i hela utställningen. De flesta har aldrig setts förut och det är glädjande att vi nu kan presentera dem för en bredare publik, säger Heli Hani.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Tove Jansson - Paradiset
Helsinki Art Museum, HAM
25 oktober 2024 – 6 april 2025
Läs mer om utställningen på HAM >>

Utställningen är starten på Mumin 80 årsjubileum. År 2025 är det 80 år sedan den första Muminberättelsen Småtrollen och den stora översvämningen publicerades.

Den är ett samarbete mellan HAM och Moomin Characters och presenterar Tove Janssons beställningsverk för offentliga rum under efterkrigstiden.

I samband med utställningen kommer en bok om Tove Janssons väggmålningar samt en ny dokumentär om Tove Janssons arbete med altartavlan i Östermark, Tove Jansson och de tio jungfrurna (Moomin Characters)

Efter utställningen på HAM reser en del av verken till Japan för att där belysa Janssons arbete med offentlig konst. Utställningen kommer att turnera på olika platser i Japan från och med sommaren 2025.

Tove Jansson på Klovharun. Foto: Per Olov Jansson