ANNIKA BJÖRNSDOTTER

 26 januari 2023

Utgångspunkten är ett gammalt svartvitt fotografi av en ung kvinna som gör en yogaställning i en säng. Men hon håller inte på med yoga. Hon är mentalvårdspatient på ett sjukhus i Paris i slutet av 1800-talet.

Hennes diagnos var hysteri. Där och då ansågs olika kroppsställningar vara en del av sjukdomens symptombild. De unga vackra “hysteriska” kvinnorna
fotograferades flitigt och de visades upp under teaterliknade tillställningar. Den bildmässiga likheten mellan vissa hysterbilder och nutida fotografier av
yogaställningar förbryllar. Samtidigt jag ser också smärta som göms i kropparna, även i yogakropparna. I vissa av yogans fysiska ställningar kombineras ansträngning med djup rädsla som i sin tur kan utlösa kraftiga känslomässiga reaktioner.Det är känt i yogakretsar.

Egentligen handlar utställningen varken om yoga eller hysteri. Den ställer universella frågor om hur kvinnors kroppar exponeras och objektifieras i fotografier och den ångest det väcker.

Idag är sambandet mellan Instagram och ökad psykiska ohälsa hos unga kvinnor är väl känt. Bortom bildytorna tycker jag mig höra en kör av röster från disciplinerade kroppar som vill berätta en gemensam och tidlös kvinnohistoria. Lika tidlöst har mitt arbetssätt rört sig genom fotohistorien. Med en inre längtan till det odisciplinerade har kameror och tekniker från nu och då bångstyrigt blandats. En gammal storformatskamera i trä från 1800-talet har fått hjälp av studioblixtar. Digitalkameran har tolkat några av hysterins poser i färg.

Selfies har tagits med en hålkamera byggd av en bit kartong. Dess snåla ljusinsläpp har imiterat äldre tiders långa slutartider och blir som ögon som aldrig slutar titta.

Utställningens fotografier präglas av allmänmänsklig ambivalens inför att stå i rampljuset. De vill ta över rummet men tvekar i samma ögonblick inför uppgiften. Några bilder är stora och ropar efter betraktarens uppmärksamhet medan andra är små och söker skydd från blickar i rummets undanskymda vrår.