Barbro Östlihn var en av få kvinnor som lyckades ta en plats i 1960-talets konstnärliga avantgarde i New York. I utställningen Barbro Östlihn. New York Imprint som visas på Liljevalchs fram till 3.9 2023 får vi ta del av ett unikt konstnärskap som fortsätter att fascinera.
När Barbro Östlihn (1930 -1995) tillsammans med nyblivne maken och konceptkonstnären Öyvind Fahlström (1928 - 1976) installerade sig i New York 1961 efter en månads båtfärd över Atlanten, förändrades hennes måleri. Den nya staden och det nya sammanhanget satte omedelbart sin prägel på Östlihns konst.
Under promenader i närområdet kring ateljén på nedre Manhattan fotograferade hon stadsmotiven som kom att utgöra förlagor till målningarna som nu antog ett större, mer amerikanskt och kaxigt format.
I utställningen Barbro Östlihn. New York Imprint visas 21 av Barbro Östlihns numer ikoniska målningar tillkomna mellan 1962 och 1978.
I en egensinnig färgpalett med slående lyster omvandlar hon arkitektoniska detaljer, utsnitt av husfasader, snirkliga rör eller gula vimplar mot en blå himmel till stiliserade, ofta symmetriska kompositioner. Det är ibland distanserat svalt, andra gånger stämningsfullt och ofta präglat av en i ordets mest positiva bemärkelse, lättsam energi. Målningarna har förmågan att förändras beroende på hur man rör sig i rummet - på avstånd är det förenklat, med fokus på de större formerna och nära inpå omsorgsfullt detaljrikt. De ofta monokroma ytorna är vid närmare anblick sällan målade i en enhetlig färg utan döljer ofta något oväntat ornamentliknande som överraskar och förbryllar.
I målningarna syns en kärlek till själva måleriet i leken med graderingar som illustrerar glans på naivistiskt manér och inte sällan fyller hon upp större färgfält med pixelliknande mönster genom att kontrastera blankt mot matt - ett intressant grepp som kom att bli hennes signum.
Barbro Östlihn ska ha beskrivit sina färger som ”lyckodroger” - och det är faktiskt så de oväntade valörerna och deras optimistiska utstrålning fungerar.
V: Barbro Östlihn, The Shireen Building, 1963. H: Barbro Östlihn, The Rushian Pavillion. Venice, 1966. Foto: Andreas Eriksson
Östlihn utförde även makens konst
Barbro Östlihn utbildade sig på Konstfack och Konstakademien i Stockholm under 1950-talet, bland annat i dekorativt måleri. När hon 1959 mötte den då redan etablerade konceptkonstnären Öyvind Fahlström erbjöd han henne att utföra ett av hans mindre kollage i större skala. Hon hade den tekniska skicklighet han saknade och var under tidspress. Lyckades hon med uppdraget skulle de gifta sig, löd hennes motkrav.
Så blev det och ett år senare, 1960, gifte de sig. Så började deras äktenskap och så skulle deras förhållande fortsätta fram till uppbrottet 1975 – Östlihn kom även fortsättningsvis att lägga ned mycket tid på arbetet med makens konst. Men Fahlström hade även andra assistenter. En av dessa var något yngre och numer åter verksamma Ulla Wiggen vars dekorativa 1960-talsmålningar av teknisk apparatur bär tydligt släktskap med Östlihns, både måleriskt och vad gäller de manligt kodade motivvalen. Östlihn arbetade hårt under de här åren, och då Fahlströms karriär hade försprång låg arbetet med att utföra hans konst ofta i vägen för det egna måleriet.
” Hon (Barbro Östlihn) var alltid jätteglad när jag kom för då kunde hon måla på sina egna målningar ” minns Ulla Wiggen i samtal med Sofia Curman i podcasten Konstnärskapet (28.6 2022). Arrangemanget ter sig numer nästintill stötande ojämlikt och det är svårt att inte drabbas av indignation vid tanken att Östlihns konst i äktenskapet med Fahlström ofta fick komma i andra hand.
"Det här historiskt viktiga konstnärskapet vars uttryck, trots sin höga ålder, känns krispigt samtida." / Julia Hjertén.
V: Barbro Östlihn, New York Steam Company, 1962. H: Utställningsvy som visar Barbro Östlihns fotografier av ateljén i NYC 1963
Östlihns konst i växelverkan med New York
Barbro Östlihn. New York Imprint som är ett samarbete mellan Annika Öhrner, expert på Östlihns konstnärskap och curator Per Dahlström på Göteborgs konstmuseum, där den visades i större format 2022, har på Liljevalchs+ av utrymmesskäl skalats ned till 21 målningar. Såklart hade det varit fint att få se mer av detta unika konstnärskap men det har ändå blivit en lagom liten / stor utställning som ger en översikt över konstnärskapet samtidigt som det tillåter besökaren att ge varje verk den tid det förtjänar.
- Ja, jag tycker man kan stå länge framför dem (Östlihns målningar) och att de växer på en när man ägnar en målning lite längre tid, säger Liljevalchs chef Joanna Sandell Wright. Med bara ett halvår på posten kan hon visserligen inte ta åt sig äran för beslutet att visa Barbro Östlihn. New York Imprint utan förvaltar fortfarande sin företrädares utställningsplaner som sträcker sig en bit in i 2026. Men hon uppskattar utställningen.
- Det var en rolig överraskning, också för att jag känner Annika Öhrner sedan tidigare. Det är Annika som ansvarat för urvalet och den fina hängningen av utställningen här på Liljevalchs.
Annika Öhrner som är docent i konstvetenskap har ägnat år av forskning om Östlihns konstnärskap och som medcurator till utställningen har hon bland annat velat lyfta fram det nära förhållandet mellan målningarna och platsen de tillkom i växelverkan med.
- Stadsbilden är filtrerad via hennes fotografier in i målningarna, menar hon.
Men hon framhåller även hur stadens kultur hade sin inverkan på Östlihn. Konstnärerna i staden verkade i de abstrakta expressionisternas svallvågor och det energiska konstlivet inspirerade.
Barbro Östlihn, Royal Pavilion, 1966. Foto: Hossein Sehatlou.
Dokumenterade en stad och tid som försvann
New York och nedre Manhattan där Östlihn promenerade omkring med sin kamera var vid tiden nedgånget och genomgick stora förändringar. Inte sällan revs de byggnader hon fotograferade strax därefter, vilket fick henne att känna sig som ”en förintelsens ängel” läser jag i Annika Öhrners avhandling från 2010.
Därför är utställningen intressant även ur kulturhistoriskt perspektiv då den förutom målningarna visar fotografier av ett New York som inte längre finns kvar.
Genom dessa kan besökaren göra en jämförelse och se hur fritt Östlihns måleri förhåller sig till de fotografiska förlagorna, även om kopplingen till det avbildade lämnas orubbad genom sakliga titlar som Pantbank, Brooklyn Bridge, The Schieren Building.
Med ateljéer i helt ”rätt” kvarter på nedre Manhattan kom Östlihn och maken snart att ingå i stadens mångfacetterade avantgarde där popkonstnärer som Robert Rauschenberg, Claes Oldenburg och abstrakta minimalister eller expressionister, som Frank Stella och Agnes Martin verkade. Med ett brett kontaktnät, ett måleri som var tekniskt kompetent och motiv som uppfattades som befriade från det kvinnligt kodade (läs: lägre stående innehåll ur manligt perspektiv) fick Östlihn både utställningar och fin kritik i New York, trots sin könstillhörighet i en tid präglad av oreflekterad misogyni.
Och framgångarna i New York följdes efterhand av uppskattning även i Sverige.
1968 fick hon en separatutställning på Galerie Burén i Stockholm och 1984 visade Moderna Museet en retrospektiv - Barbro Östlihn: målningar från New York, Stockholm, Paris 1962 – 1983.
Ändå var Barbro Östlihn trots erkännandet under sin livstid nära att falla ur konsthistorien, ett öde som ju ofta drabbat kvinnliga konstnärer. Med det i bakhuvudet är det särskilt uppskattat att få lära känna det här historiskt viktiga konstnärskapet vars uttryck, trots sin höga ålder, känns krispigt samtida.
Utställningen: Barbro Östlihn. New York Imprint, är producerad av Göteborgs konstmuseum.
BARBRO ÖSTLIHN
New York Imprint
16 juni - 3 september
LILJEVALCHS
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika/recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Läs fler av artiklar av Julia Hjertén här...
LÄS MER AV JULIA HJERTÈN:
"Finstämd och vacker installation om förruttnelse och död" >>
