Det är invigningsdag för Landscaping – mötet mellan människa och natur på Uppsala konstmuseum och de många besökarnas sorl sköljer över mig när jag kliver in. Satsningen har initierats och komponerats av Uppsala konstmuseum och Gustavianum (universitetsmuseet) men även Upplandsmuseet och Biotopia (biologiska museet) har involverats. Andreas Brutemark, chef för Biotopia, pekar i riktning mot en enorm målning i guldram av Bruno Liljefors, Örnar jagande hare (1913) som flankeras av två uppstoppade örnar.
- Ah, Bruno Liljefors! säger jag.
-Pia Sirén, säger han.
Så försvinner han i väg, besökarna droppar av och lugnet sänker sig i salarna. Först nu inser jag att han pekat på ett litet fotografi vid sidan om. Det föreställer finska Pia Siréns (f 1982) verk Constructed Landscape (2023) som är med i utställningen men som enligt väggtexten tydligen finns på annan plats, på Biotopia. Jag vet sedan tidigare att hon i sina installationer bygger upp naturlandskap i oväntade material som plast, lastpallar eller vägkoner som får verken att pendla mellan diametrala motsatser. På den lilla bilden syns ett summariskt och vackert alplandskap med granskog i förgrunden.
Sedan måste jag backa en bra bit för att kunna ta in hela Bruno Liljefors målning. Det är en sådan där för konstnären typisk, dramatisk naturscen i murriga färger och inget jag är särskilt svag för (trodde jag). Men storskaligheten påverkar nästan fysiskt - och det måleriska är faktiskt riktigt gripande. Även om jag är fortsatt misstänksam mot det darwinistiska innehållet i scenen.
Utställningsvy, från vänster: Bruno Liljefors oljemålningar Örnar jagande hare, 1913, Pilgrimsfalk med änder 1920-tal samt uppstoppade örnar från Biotopia. Foto: Pär Fredin
I Landscaping visas cirka tjugo konstnärskap och tonvikten ligger på den samtida konsten som får spela mot äldre verk ur konstmuseets och universitetsmuseets konstsamlingar. Även många av de samtida konstverken har hämtats ur samlingarna medan annat lånats in och Ann Böttcher (f 1973) har skapat ett verk specifikt till utställningen. Nästan alla de medverkande kvinnorna känner jag till sedan tidigare, så kanske är det därför jag inte märker förrän jag räknar: Sex kvinnor, femton män. Och att utomnordiska namn lyser med sin frånvaro är också förvånande - så här finns förbättringsmöjligheter.
Människans påverkan på natur och landskap, både fysiskt och kulturellt utgör tematiskt ramverk och givetvis ligger vår tids klimatkris som ett raster över utställningen. Det är tyvärr oundvikligt, men är samtidigt något som skänker utställningen sin nerv.
Varje verk har en tillhörande, lagom kort och klargörande väggtext som tillsammans med övriga utställningstexter på väggarna förser besökaren med fakta och tankar. Det berikar och är både respektfullt mot konsten och ett fint sätt att visa omsorg om besökarna.
Förutom måleri, frottage, skulptur, installationer, teckningar och video finns i utställningen även bruksföremål från äldre tider. Och de passar mot förmodan in - bland annat visas en stor årder i trä och järn (föregångare till plogen), och en näverlur som använts för att kommunicera över avstånd, samt för att skrämma bort onda andar. Föremålens närvaro materialiserar och skapar närhet till det förflutna och dess förhållande till naturen.
Utställningsvy Landscaping 2023. I förgrunden: Näverlur tidigt 1800-tal, Upplandsmuseet. I bakgrunden, från vänster: Stefan Lindqvists Mars och Sakta mörkare och mörkare, 2022 i sepiatusch på papper samt Johanna Fjaestads oljemålning Skönvik II, 2014. Foto: Pär Fredin
Ann Böttcher som är känd för att behandla mörka ämnen i känsliga teckningar av granar i snölandskap, fick under planeringsprocessen titta igenom samlingarna, berättar Daniel Werkmäster som tillsammans med Mikael Ahlund agerat curator för utställningen. Det var då hon fastnade för Elias Martin (1739 - 1818) vilket förutom framställandet av hennes nya verk Elias Martin och skogarna runt Forsmark (la chinoiserie) - där Böttcher lånat element från flera av 1700- talskonstnärens verk - ledde till att en parkvy av Elias Martin kom att inkluderas i utställningen. Gravyren visar upp ett närmast komiskt ideal kring civiliserat umgänge i tuktade och förtjusande naturomgivningar.
Ann Böttcher, Elias Martin och skogarna runt Forsmark (la chinoiserie), teckning i blyerts på papper, detalj, 2023. Foto: Julia Hjertén
Kontrasten kunde inte vara större än till de karga landskapen i Johanna Karlssons (f 1968) Scen XXXII, Scen XXXIV och Scen XLI från 2022 som ryms i tre mindre dioramor som sitter fästade i en rad längs väggen. Jag böjer mig fram och tittar in genom fönstren till de lådformade verken. Därinne syns ledsna, grå och blekt vintriga landskap. Som efter en kärnkraftolycka tänker jag, eller bara en helt vanlig dag i Stockholm mellan november och april. I Karlssons världar saknas både dramatik och liv med undantag för en ensamt svävande fågel på avstånd och ett träd med pyttesmå, knappt synbara rödaktiga blad. Livet som återvänder kanske, eller det sista på väg att dö ut?
Johanna Karlsson Scen XXXII, Scen XXXIV och Scen XLI, 2022 Blandteknik: Gips, papper, pigment, ståltråd, ek och glas. Foto: Pär Fredin
Liknande årstid råder i Susanne Johanssons (f 1969) Tidskapsel från 2017, en oljemålning där en vägg av frostigt grästrassel ligger nästan som en barriär i förgrunden och delvis skymmer det övergivna huset i skogsbrynet.
Konstnären är på plats och jag ber henne berätta lite om målningen.
- Platsen är ju en specifik plats, och huset med. Samtidigt ville jag göra det lite mer allmängiltigt, för att det finns ju sådana här övergivna, enklare torp på många ställen. Med tiden när jag växte upp så blev det ju glesare och glesare i Norrbotten där jag kommer ifrån och även i Tornedalen som min mamma kommer ifrån.
Hon berättar också om sitt förhållande till naturen, hur hon kopplar den till tidigare generationer och att hon själv växte upp på landsbygden med självhushåll, jakt och fiske. Men att hon flyttade tidigt.
- Jag tror att jag är präglad av min uppväxt, och även om jag ofta återvänder har jag nog alltid känt en saknad efter naturen och livet på landsbygden, säger Susanne Johansson
Jag säger det inte till henne men saknaden hon talar om finns nog inmålad i bilden, det är som att målningen andas något slags förlust eller en rädsla att något gått förlorat. Hennes andra verk i utställningen, Ett rum inuti VIII har en annan ton. Den är en del i en serie där ett barnansikte skymtar mellan två berg eller om det är träd, svårt att säga eftersom Johanssons måleri sveper undan, skiftar och bryter upp snarare än ger en entydig utsaga. Här är stämningen mer förtröstansfull, öppen för det oförklarbara och mystisk på ett behagligt vis.
Susanne Johansson Tidskapsel, olja på duk, 2017.
Några meter därifrån står en varelse - en ca två meter hög och ihålig antropomorf trädstam med fårad bark och stora hål till ögon som ger mytologiska associationer. Jag kan inte bestämma mig för om den är sorgsen, farlig eller vänlig. Kanske är den allt på samma gång?
Det är Johan Thurfjells (f 1970) skulptur The 3rd Age (2018) i papier-maché som bidrar med sagostämning, lekfullhet och humor till utställningen.
Johan Thurfjells (f 1970) skulptur The 3rd Age (2018)
Men det finns fler konstnärer här som har humor i sitt register. Jag tänker på geniala Peter Johansson (f 1964), känd för sin uppskivade dalahäst och sina falukorvar. I sitt konstnärskap återkommer han ofta till ämnen som patriotism och nationalism och det är inte sällan uppseendeväckande roligt och absurt. Men i Kanon (2014) som är en massiv installation där hemtrevnaden i form av brodyrtavlor penetrerats av en kanonpipa, är det snarare aggressiviteten än humorn som tagit överhanden.
Peter Johansson, Kanon, 2014 Mixed media. Foto: Julia Hjertén
I en monter ligger något som skulle kunna vara en filé av någon orangeköttad fisk.
Placerad mot ett ljusbord som får färgen att lysa drar den mig till sig och ögat letar över den randiga ytan som påminner om en muskel. Det visar sig att Multiple scars 59°33’51.7”N 26°05’18.3”E, som verket heter helt utgörs av kåda från ett träd som använts i en avgjutning av dess stam. Och koordinaterna för trädet har införlivats i verkets namn. Det är som om konstnärsduon Goldin+Senneby (Simon Goldin f 1981 och Jakob Senneby f 1971) på sätt och vis förgripit sig på trädet, om definitionen på det är att göra vad man vill utan att fråga den berörda andra parten. Ett förfarande som ju är signifikativt för människans förhållande till naturen i alla tider. Del i verket är även trädets svetteduk i flera versioner - fem avtryck av skulpturen som åstadkommits med frottageteknik på papper.
Goldin+Senneby Multiple scars 59°33’51.7”N 26°05’18.3”E, 2021, detalj. Foto: Pär Fredin
Efter en hetsig språngmarsch i halkiga sandaler hinner jag, tio minuter innan stängning, fram till Biotopia för att få se Pia Siréns Constructed Landscape. Installationen visas i en monter som ligger sida vid sida med över 100 år gamla dioramor fyllda av naturscener med uppstoppade djur. Olikfärgade presenningar har arrangerats till att bilda en toppig bergskedja och det är verkligen överraskande hur snyggt det ser ut och hur effektfulla de skarpa linorna som bär upp plasten är. Och nu inser jag fullt ut det logiska och nödvändiga med att det visas just här även om det krävde sin insats att ta sig hit.
Constructed Landscape är ett verk som fungerar på flera nivåer och som dröjer sig kvar - och detsamma kan sägas om Landscaping i stort som är en välkomponerad och tankeväckande utställning om vår tids mest brännande ämne – om hur vi människor förhåller oss till det viktigaste vi har.
Pia Sirén, Constructed Landscape, 2023 blandteknik, detalj. Foto: Julia Hjertén
LANDSCAPING
Mötet mellan människa och natur
2 september - 26 november
UPPSALA KONSTMUSEUM
Medverkande konstnärer:
Johanna Johansson, Sara-Vide Ericson, Ann Böttcher, Jonas Englund, Peter Johansson, Pia Sirén, Goldin+Senneby, Bruno Liljefors, Johanna Karlsson, Johanna Fjaestad, Ilkka Halso, Olof Thunman, Stefan Lindqvist, Elias Martin, Joachim Patinir, Tore Wahlström, Carl Herman Wetterwik, Johan Thurfjell, Gusten Widerbäck och C Göran Karlsson.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika/recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Läs fler av artiklar av Julia Hjertén här...
LÄS MER AV JULIA HJERTÈN:
"Finstämd och vacker installation om förruttnelse och död" >>
