RECENSION: Lina Selander på Marabouparkens Konsthall

Julia Hjertén ser en drömlik utställning som skapats av trasiga maskiner vilket bjuder in besökaren till en reflektion över våra liv.

Installationsvy, Lina Selander, One is Equal one. toFoto: Sara Appelgren

Spara som favorit

06 november 2025

Julia Hjertén ser en drömlik utställning som skapats av trasiga maskiner vilket bjuder in besökaren till en reflektion över våra liv.

RECENSION:
LINA SELANDER
ONE IS EQUAL TO ONE
MARABOUPARKENS KONSTHALL
25 OKTOBER - 8 FEBRAUARI 2026

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Lina Selander, Wie Alles Begann, 2025, Videostills.

Lina Selander har arbetat med film, berättande och installation i över tjugofem år. Filmerna, som hon kallar politisk-poetiska montagefilmer har en experimentell, intuitiv och tankeväckande prägel. På Marabouparkens konsthall har hon skapat en drömlik utställning där besökaren bjuds in att kontemplera, sörja och fascineras av den värld vi lever i. Konstguidens Julia Hjertén har samtalat med konstnären om utställningen och hennes konstnärskap.

Dina filmer kan beskrivas som kollage eller assemblage där kombinerandet av skilda fenomen skapar något nytt. Dubbelexponeringarna och det fragmentariskt intuitiva bildflödet i filmerna påminner en hel del om både drömmar och hur tankar kommer och går. Det skapar utrymme för betraktaren att fylla i själv, att bli medskapande.

- Våra liv är fyllda av stora narrativ och berättelser, vilket visserligen intresserar mig, men jag frågade mig hur man kan berätta på ett annat sätt. I stället för att ge en tillfredställande story eller en färdig slutsats att vila emot vill jag myndiggöra besökarna. Jag tycker det blir mer intressant så. I filmerna visar jag ett oordnat flöde av bilder som utgör och formar vår samtid men jag använder dem på ett sätt som förhåller sig kritiskt till hur de används i samtidsdiskursen. Det kan vara sorgliga, vackra eller smärtfyllda bilder som överväldigat oss, både i det förflutna och idag. Materialet till filmerna har jag hämtat genom djupdykningar i mitt eget filmarkiv och från sociala medier.

Det finns bara ett fåtal människor gestaltade i filmerna, men desto fler är djuren: En fisk, flera undulater, en sköldpadda, stora kattdjur (geparder?), en isbjörn, en katt, en giraff, en hund, en orm…

-Naturen spelar alltid en viktig roll i mina arbeten, som ett slags tyst vittne. Den påminner om den asymmetriska maktbalansen mellan människa och djur och det akuta behovet av att konfrontera våra maktstrukturers bristande omsorg om naturen.

Berätta om vad som driver dig i ditt konstnärskap?

– Min drivkraft har alltid varit en frustration och nyfikenhet gällande bildens förmåga och oförmåga att berätta. Bildernas anspråk intresserar mig framför allt i förhållande till sanning och ursprung. Jag kan se allt jag gjort som upprepade försök att laga världen. Att foga samman bitar igen och igen, på olika sätt i fysisk närkamp med olika material, montage och rumsliga gestaltningar. Och jag kan också se det som upprepade försök att förstöra, om inte världen, så i alla fall bilderna eller bilden av den.

”För att komma bort från exakthet, precision och den glänsande högupplösta ytan började jag arbeta med trasiga maskiner.

Lina Selander, On Its Own Ruins, 2025, Videostills.

I utställningen projiceras flera av dina filmer simultant på större transparenta dukar och via projektorer mot väggarna, en del med ljud och andra utan. Det hade kunnat bli kaotiskt att visa dem samtidigt men du har lyckats foga samman de enskilda verken till en harmonisk helhet.   
Som besökare blir man som omsluten och en del av installationen eftersom våra kroppar och ansikten också blir projektionsytor som förändras med filmernas växlingar. Berätta lite om arbetet med installationen. 

- Jag önskade skapa ett rum för kontemplation och tänkande vilket jag upplever är en brist i våra dagar. Allt i utställningen är noga avvägt och minutiöst installerat för att skapa en både intellektuell och kroppslig upplevelse. Tillsammans med konsthallens kunniga tekniker, Astrid Eriksson, gjorde jag otaliga rumsskisser, renderingar och provprojiceringar på olika material för att få rätt uttryck. Jag har jobbat med att låta projektionerna blöda ut i rummet och över besökarna förut, men här ville jag dra det till sin spets.
- Genom transparensen i dukarna skapas dubbelexponeringar och efterbilder, så när du rör dig i salen förändras bilderna som går från skärpa till suddighet, förvrängs och blandas upp. Det gör också att du ser dina medbesökare genom dukarna och påminns om att du inte är ensam. En väldigt viktig aspekt i mitt arbete är att försöka medvetandegöra perspektiven som bestämmer vårt seende, att få besökaren att ställa frågor om vad det är vi inte ser, vilka bilder vi redan har inom oss och hur vi kan skapa ett oppositionellt seende.

Det finns onekligen en tyngd, ett allvar, i de olika ämnen och platser som flödar igenom filmerna. Här finns bland annat figurer från Pompeji, en bläckfisks synceller sedda genom mikroskop, scener från Gaza, ett österrikiskt kärnkraftverk, en bild på en isbjörn och större kattdjur i fångenskap, övervakningsutrustning som tillhört Stasi. Historia och historieskrivning tycks löpa som en röd tråd genom din konst.

-Jag är intresserad av hur historia skapas och hur den tar form i bilder. Ofta har jag arbetat med historiskt laddat material, präglat av ett kollektivt minne eller en särskild erfarenhet som bestämmer bilderna, vad de gör och vad vi kan göra med dem. Och om och om igen har jag velat visa att all historia är redigerad och att redigeringen i sig är en våldsam och politisk handling.

”Alla barn är inte lika värda har det visat sig.

Lina Selander, If We Were to Die, 2025, Videostills.

I If We Were to Die upplåter du plats åt ett barns samtal om döden med sin nedbäddade katt och i One is Equal to One åt ett sedan dess mördat barn och hans två undulater. De här enkla men påtagligt hjärtskärande filmerna har du hämtat från palestinska sociala medier-konton.

- Vad gör det med oss när vi bevittnar massakrer i realtid? Vad betyder ett svajpande på skärmen, städer före och efter bombningar, allt medan jag satt i min soffa.
Det fick mig att undra vad det gör med oss och vårt förhållande till bilder?

Av alla bilder och människoöden som strömmat ut via sociala medier, varför du valde just dessa?

- Jag valde att se vilka bilder och filmer som skulle komma till mig, snarare än att aktivt söka efter ett specifikt ämne.
- De här filmerna visar interaktioner med djur och handlar om närhet, fysisk kontakt, kärlek, glädje och sorg samtidigt som de utforskar maktstrukturer. Genom att filma av de här digitala filmerna med 16 mm-film ville jag förse de här barnen med en mer beständig kropp och ge dem en plats i berättelsen om sig själva.
- Titeln One is Equal to One handlar om jämlikhet mellan människor - en princip som tyvärr inte manifesteras i verkligheten: Alla barn är inte lika värda har det visat sig.

Bearbetningen av materialet har gett filmerna en drömliknande karaktär med bilder som flyter, blandas, grumlas, återupprepas. Berätta mer om vad de olika lagren av bearbetning med hjälp av defekta inspelnings och redigeringsmaskiner har för betydelse(r)? 

- 2022 gick mina stämband sönder, jag tappade helt förmågan att tala. Samtidigt blev det allt svårare för mig att arbeta med högupplösta bilder som är normen i vår tid. För att komma bort från exakthet, precision och den glänsande högupplösta ytan började jag arbeta med trasiga maskiner.

- I arbetet har jag både använt trasiga DV-kameror och tillsammans med min samarbetspartner Oscar Mangione bearbetat 16 mm-filmer med en trasig och manipulerad VHS-specialeffektsmaskin från1990-talet. Förstörelsen, överexponeringen och abstraktionen av bilderna ger en ny frihet till materialet och omvandlar tekniken, genom kreativitet och kroppslig interaktion, till något mänskligt. Materialet tillförs en närvaro och en egen erfarenhet. En inspirationskälla i den processen var Alfred Sohn- Rethels text The Ideal of the Broken Down från 1926. I den menar han att en enhets betydelse inte ligger i dess avsedda användning utan i att ta vara på dess misslyckande, skada eller trasighet genom att meka med den och utvinna något nytt.

Utställningen pågår fram till 8 februari 2026, varje dag kl 13 ges allmän visning.

Installationsvy, Lina Selander, One is Equal one. toFoto: Sara Appelgren