RECENSION:
La naissance des grands magasins:
- Mode, design, jouets, publicité 1852-1925
Musée des arts décoratifs, Paris
10 april - 31 oktober
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Les Grands Magasins Dufayel. 1895-1900. Poster, lithograph © Les Arts Décoratifs
I romanen ”Damernas paradis” (1883) beskriver den franske naturalistiske författaren Emile Zola med satirisk blick hur den listige varuhusdirektören Octave Mouret förför kvinnorna genom lockande skyltning och uppseendeväckande inredning. Med manipulativa metoder lockar han borgerskapets damer att handla över sina tillgångar. De kan ej stå emot överdådet av vackra tyger, färdigsydda plagg i allehanda färger, skor, möbler, en uppsjö av accessoarer som handskar, paraplyer, hattar, solfjädrar, hårnät, parfymer och smycken. Allt under samma tak, som dessutom inhyser te-salong och en läsesalar. Så uppstår det moderna varuhuset, som inte endast är en plats för de övre klassernas damer att handla, utan för att känna sig fria, roa sig, träffa vänninor och tillbringa hela dagarna i konsumtionens våld.
Snart har Mourets enorma konsumtionspalats konkurrerat ut de gamla småhandlarna i kvarteret genom låga priser på massproducerade varor, öppet köp, provhytter, möjlighet att beställa via postorder, hemleverans, beställningskataloger med tillhörande tyg- och garn-prover, fasta priser som ej gick att pruta på, och andra nymodiga försäljnings-trick.
Zolas roman är en återkommande referens i sommarens utställning på Musée des arts décoratifs i Paris. Till och med delar av hans gedigna research på det första varuhuset vid namn Le Bon Marché, som grundades på vänstra stranden år 1852, presenteras i montrar. Snart därpå följde Les Grands Magasins du Louvre (1855), Le Bazar de L’Hôtel de ville (1856), Printemps (1865), La Samaritaine (1870). Dessa butiker som sträckte sig över hela kvarter var ett nytt fenomen under Napoleon den tredjes andra kejsardöme åren 1852-1870.
Museet, som är beläget i en flygel till Louvren, visar artefakter och dokument om mode och formgivning kring de stora varuhusen och diskuterar hur denna innovation påverkat det konsumtionssamhälle vars effekter vi fortfarande lever med idag.
Utställningen tar avstamp i den stora omdaningen av staden Paris under 1850- och 60-talen. Den första salen handlar om hur Napoleon den tredje lät baron George Haussmann rita om hela stadsplanen för Paris. Tidiga fotografier från 1850-talet visar den gamla medeltida staden med sina trånga gränder, innan den raskt raserades för att ge plats för det nya. Ritningar och kartor presenterar planerna för att riva runt 20’000 små hus och ge plats åt 43’000 rymliga fina flervåningshus, 30 nya torg och 80’000 träd, som planterades längs de breda boulevarderna, vilka knöt ihop järnvägsstationer och viktiga byggnader kors och tvärs över den utvidgade staden, som snart inhyste två miljoner människor.
Leonetto Cappiello (1875-1942) — Au Louvre. Jouets et étrennes 1922. Poster, lithograph © Les Arts Décoratifs / Jean Tholance
Utställningens följande rum går igenom olika aspekter av de stora varuhusens inverkan på samhället under slutet av 1800-talet. Samlingarna domineras av affischer, och trycksaker, men även kläder, accessoarer, möbler och leksaker från epoken visas i montrar.
Där stod så det nya rika borgerskapet på sina stora balkonger i gjutjärn och betraktade sin moderna stad, den första att lysas upp av gaslyktor, och från år 1878 av elektriskt ljus. Det anlades parker och trottoarer där man kunde spatsera och visa upp sig. Det var viktigt för borgerligheten att synas i offentliga eller halv-offentliga rum som teatrar, restauranger och i salongerna. Där exponerade man sina moderiktiga frisyrer, kläder och hattar som var sista skriket. Dessutom var det nu möjligt att fotografera sig relativt billigt, så systemet med ”cartes-de-visites”, visitkort med porträtt i helfigur, gav också möjlighet att visa fram sin uppdaterade stil. Några exempel på dessa klädesplagg finns bevarade och visas nu bakom glas i utställningen.
Tack vare utvecklade byggnadstekniker i gjutjärn gick det att bygga större rum där dagsljuset strålade ner genom glastak och speglar förstärkte varuhusens grandiosa dimensioner. Glasindustrins utveckling möjliggjorde större glasrutor som erbjöd anslående skyltfönster. Detta är tiden då skyltning, ”étalage” på franska, erkänns som en egen yrkesprofession, med elaborerade tidskrifter och organisationer.
” De nya konstruerade begären till lyxvaror definieras som biologiskt kvinnliga.
Den franska textilindustrin blomstrade. Sidenet från Lyon blev berömt, symaskiner och brodyrmaskiner uppfanns. Banksystemet moderniserades, det blev lättare att låna och investera. Ett frihandelsavtal med England skrevs. Järnvägen byggdes ut, vilket gjorde det möjligt att både transportera varor från fabrikerna och skicka parisare med resurser till nybyggda badorter. Samtidigt ökade turismen till Paris, guideböcker publicerades och modepressen expanderade. Resenärerna behövde både reskappor, resväskor, sportkläder och badkläder. Allt fler konsumtionsbehov skapades.
Varuhusens storhetstid sammanfaller med det andra kejsardömet (1852-1871) och början av den tredje republiken (1871-1940), under den historiska period som brukar kallas ”La Belle Époque” i Frankrike, från tysk-franska krigets slut till andra världskrigets utbrott (1871-1914). Ungefär samma period som i Usa kallades ”the Gilded Age” (1870-90-tal). Denna sällsynt långa fredstid hade en tidsanda av sorglöshet, framtidstro, tillväxt och teknikoptimism. Vilket syns i de många flera meter breda reklamaffischer i färg, i tidstypisk modern stil, tryckta genom den utvecklade litografiska tekniken.
Vänster: Dress in two sections 1860-1865 Silk faille and taffeta. Höger: La Belle Jardinière — Sailor outfit. Circa 1910 Wool and cotton twill.
Under La Belle Époque frodades inte bara nattlivet, operor, teatrar, kabaréer, café-concerts utan även shoppingen rullade på i rasande fart. Paris var 1800-talets huvudstad, som den tyske filosofen Walter Benjamin skrev i början av 1900-talet. Den manlige flanören, vars blick rör sig genom staden, var huvudperson i poesin och konsten. Men även kvinnornas blickar röde sig nu friare.
Émile Zola ger i sin roman de nya gigantiska varuhusen många namn. Han kallar dem babyloniska palats, kommersens katedraler, men framförallt ser han dem som kvinnornas tempel.
I och med shoppingens inträde som fritidsaktivitet blev det mer socialt accepterat för kvinnor att röra sig utan manligt beskydd i det offentliga rummet. Hemmafruarna till bankirer och industrimän hade nu anledning att ta sig ut ur hemmen för att besöka de stora varuhusen, där de kunde träffa sina väninnor. Butikerna kunde svälja 15’000 kunder under en dag, och mångdubbelt fler under rea-perioderna.
Men utställningen skildrar även de anställdas villkor. Unga kvinnor från landet finner en chans att försörja sig själva och komma hemifrån, bort från fädernas makt och hot om arrangerade äktenskap med grannpojken eller faderns lärling. Varuhusen accepterade dock sällan gifta kvinnor som expediter. De unga flickorna hade lediga kvällar och söndagar och var därmed fria att göra utflykter eller spatsera med pojkar. Men en graviditet innebar omedelbart avsked och inte sällan ett liv i misär och prostitution som följd. 1800-talets borgerliga samhälle var grundmurat dubbelmoraliskt och fördömde kvinnors sexualitet.
Varuhusen var som egna världar.
De tusentals anställda bodde ofta i små rum på vinden och åt sina måltider på skift i husets gigantiska matsal i källaren. Biträderna verkar ha haft både gemenskap och en trygghet i form av gratis mat och logi, samt tillgång till sjukvård. Men de blev också exploaterade med arbetsdagar på stående fot från 10 till 13 timmar, låga löner och avsaknad av anställningstrygghet. Dokument visar försök till tidiga strejker, i fackförbundens och den socialistiska organiseringens barndom. Men de anställda hade inte mycket att sätta emot, då lantarbetare strömmade till städerna på jakt efter arbete. Det var inte ovanligt att en tredjedel av arbetsstyrkan kunde få sparken under juli månads lågsäsong, för att åter anställas till hösten. Dessutom hetsades de att tävla mot varandra genom det nya systemet med provision. Grundlönen var svår att leva på, förtjänsten baserades på hur mycket den enskilda expediten lyckades sälja.
Men försäljningen rasade på. Nu lanserades inte bara vår- och höstkollektioner. Varuhusen hade olika teman för varje månad, rea i juni och november, skolsaker till barnen i oktober, julklappar och leksaker i december.
Jules Jean Chéret (1836-1932) — Aux Buttes Chaumont 1888. Poster, lithograph © Les Arts Décoratifs
I hela världen blev den chica modemedvetna parisiskan känd som ideal. Vi kan bara ana pressen som huvudstadens unga damer kände för att hänga med i modets svängningar. Alla hade såklart inte råd. Antalet stölder gick i taket, och det är första gången som kvinnor börjar förekomma frekvent i polisen register. För att rädda den borgerliga kvinnan från skammen att stämplas som tjuv presenterar dåtidens psykiatriker den nya feminina diagnosen ”kleptomani”, som avsågs för rika damer som stal tvångsmässigt, utan att egentligen behöva göra det för sin överlevnad.
De nya konstruerade begären till lyxvaror definieras som biologiskt kvinnliga. Männen inom polis- och läkarkåren fantiserade ihop att kvinnorna var extra benägna att stjäla under perioder då de ansågs vara mer påverkade av sina könshormoner, som under puberteten, då de var gravida, hade mens eller var i menopausen. Dåtidens patriarkala samhälle hade många fantasier om kvinnlig svaghet både i kroppsligt och själsligt hänseende.
Det är här jag saknar en mer djuplodande analys av hur den nykläckta överflöds-konsumtionen präglat utvecklingen av kvinnorollen. Jag hade velat se något om den moderna kvinnans ambivalenta relation till mode, kläder och smink. Dels om hur konsumtionens konstruerade begär skapat en kvinna som fram till till våra dagar aldrig tillåts vara nöjd med sig själv, utan ständigt känner ett tryck att förbättra sitt utseende och sin livsstil. Men också hur kläder och stil varit ett sätt för kvinnor att uttrycka sig estetiskt, under tider då det varit näst intill omöjligt att få tillgång till andra uttryckssätt i offentligheten, som yrkesliv eller politiskt inflytande.
Men det kanske är en helt annan utställning. Och måhända dröjer det innan den görs i Paris.
La naissance des grands magasins:
- Mode, design, jouets, publicité 1852-1925
Musée des arts décoratifs, Paris
10 april - 31 oktober
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
--------------------------------------------------------------------------------
Läs mer av Sonia Hedstrand:
"Klyschigt och koketterande - Sonia Hedstrand ser Sara Broos nya film Skärvor" >>
"Farväl till övergreppsestetiken. Recension av utställning på Hasselblad Center" >>
"Utställning om emotionell kapitalism trampar fel i förråden i Malmö" >>
"Rörig utredning av Kultursamverkansmodellen. Kommentar till en 300 sidor lång statlig utredning om kulturpolitiken" >>
"Haltande gestaltning av behjärtansvärda ämnen på Tensta Konsthall" >>
