Med spänd förväntan i blicken åker Sonia Hedstrand till Malmö för att se något så ovanligt som en skarpt konceptuell utställning på Malmö Konstmuseum om kommersialiseringen av medborgarnas känsloliv och uppmärksamhet, men kan inte dölja sin besvikelse när innehållsförteckningen inte motsvaras av vad som bjuds.
Så levde de lyckliga i alla sina dar. Här ska det handla om kärlek, känslor och relationer i hyperkonsumtionssamhället. Ett brännande ämne! Det vet alla som följt med i årets debatter om hur dejtingapparna förstör de kärlekskrankas förmåga att knyta an till ständigt nya partnerförslag som passerar förbi som varor på löpande band.
Hur har vi hamnat i en situation där vi säljer ut vår uppmärksamhet till tech-företag som blir mångmiljardärer på att störa oss med rörlig reklam, göra oss beroende av klick och sälja våra data vidare?
Vad gör ett konsumtionssamhälle på steroider, där det går att tjäna pengar på att fläka ut sitt privatliv, sin kropp och sina diagnoser på diverse kommersiella sajter, med våra känsloliv?
Mycket intressanta och viktiga frågor, som behöver diskuteras mer. Då dessa teman just nu inte kommer upp så ofta i utställningar i Sverige så kastar jag mig genast på tåget till Malmö.
Så varför sitter jag nu och surar och är besviken?
Jo, för de flesta verken handlar helt enkelt inte om temat. Det är förbryllande.
Jag går förbi ett antal verk som jag inte riktigt förstår vad de gör där. Stina Ebers ”Hudskulptur” en avsmalnande stege tapetserad med fotocollage föreställande hud, gjord 1986 (inköpt 2020). Ulla Wiggens målningar ”Golem” och ”Världsatlas”, båda från 2017 (inköpta samma år), är två målningar som föreställer utsnitt av mänskliga hjärnor. Flera postmodernt kaotiska målningar av Jukka Korkela från 90-talet, (inköpta 1998, 2012 och 2020). Britt-Inger Perssons modernistiskt bulliga stenskulpturer av människor med titeln ”På fruset vatten” från 1980-talet (donerade 2020). Truls Melins monotont målade tunga träskåp ”Untitled” från 1998 (inköpta 2023). Ramón Guillén-Balmes stödkonstruktioner för två dansares smalben ”Models for Klaus and Micha” från 1997 (donerade 2022). Joachim Koesters elektron-mikroskop-fotografier av droger som cannabis och kokain från 2019 (inköpt 2020). Även om jag inte tycker att de här verken är särdeles intressanta, så är det inget direkt fel på dem. Problemet är att de inte har särskilt mycket med det utlovade ämnet att göra.
Varför har curatorerna som att döma av texterna i katalogen verkar så skärpta och informerade, försökt pressa in till synes slumpmässiga verk i en så här stor utställning?
Det är när jag förstår att alla verk i utställningen kommer från Malmö Konstmuseums samlingar som poletten trillar ned. Aha. Ambitiösa curatorer får ingen ordentlig budget för att bjuda in konstnärer att visa aktuella verk, utan tvingas gräva i samlingarna efter allt möjligt som kan tänkas tolkas in i temat.
Så är det ju med konst att den är öppen för tolkning. Men inom rimliga gränser, vill jag påpeka. De pedagogiska texter som sitter på väggarna på Malmö konstmuseum är intressanta och knyter ihop de olika verken så väl som är möjligt. Men är det ärligt att göra så?
Ta till exempel Jeanne Dunnings två videoverk ”Extra skin” från 1999 (inköpta samma år). De visar en ung naken tjej som bygger på sig något slags fat suit respektive skalar av sig en artificiell hud, handlingar som känns igen från den tidens teman om kroppsligt själväckel, hur kvinnokroppen stöts bort som abjekt i patriarkatet. Idag framstår dock verken delvis som föråldrade då de oreflekterat visar fram normativt smala unga vita kvinnokroppar, som så ofta i konsthistorien. Det blir märkligt att ha med ett sådant verk i en utställning som utger sig för att problematisera vår tids komplexa emotionella kapitalism, som rasar på med avancerade problem som att unga kvinnor säljer porrbilder av sig själva på Onlyfans och sugardejting-sajter.
Som tur är finns några verk som faktiskt som kontextualiserar varandra på det sätt som är tanken med en hårt styrd konceptuell grupputställning.
Gloria López Cleries ASMR Reading You to SLEEP 2020.
Gloria López Cleries videoinstallation ”ASMR. Reading you to sleep. Soft-spoken relaxation about affective capitalism” från 2020 (inköpt 2023) består av en mjuk, mysig lounge med flera små skärmar och hörlurar. Installationen är strategiskt placerad precis vid utställningens ingång, vilket är förståeligt då det är ett av få verk som faktiskt handlar om utställningens tema. Idag lider många människor av depression, ensamhet och sömnproblem till följd av rovkapitalismens härjningar som resulterat i prekära arbetsförhållanden, atomisering och brist på sammanhang. De medel som bjuds för att råda bot på detta är meditationsappar av olika slag. I detta sammanhang har en märklig subkultur dykt upp på nätet, där entreprenörer försörjer sig på att spela in högupplösta prasslande och viskande ljud, som ska ha trygghetsskapande effekt på lyssnaren. Det kallas ASMR - Autonomous Sensory Meridian Response. I det här verket låter konstnären dessa ASMR-stjärnor läsa upp teoretiska texter hon själv skrivit som ifrågasätter den nyliberala världsordning som gör oss ensamma och sjuka.
” Så varför sitter jag nu och surar och är besviken? Jo, för de flesta verken handlar helt enkelt inte om temat. Det är förbryllande.
I installationen ”The blue room - (Snake River Correctional Institution)” (2017-2023) återskapar E.B Itso ett slags terapirum på ett fängelse i Oregon, där fångar sätts för att titta på en video av fiskar som simmar. Det hela låter meditativt men är egentligen forskning med människor som labbråttor - kommer de inlåsta att bli lugnare av att betrakta medierad natur?
När Elis Eriksson på sin ålders höst satt på ålderdomshem bearbetade han de omänskliga nedskärningar i vården han själv fick uppleva. I den svartvita seriestrip-liknande målningen ”Var det allt?” från 2004 (inköpt samma år) säger en bräcklig gestalt från sin rullstol: ”Vi döende är en resurs”. Med svart humor kommenterade konstnären in i det sista en skandalös outsourcing av vården till lägst betalande riskkapitalbolag.
Ett annat verk som också handlar om utställningens tema är Hannah Totickis ”Touch screen protection rings” (2019-2020), där hon tillverkat ringar att fästa på fingrarna för att förhindra scrollande.
Medan jag skriver detta blir jag ständigt avbruten av min surrande telefon. En mängd företag har nosat upp mitt mobilnummer för att locka mig med Black Friday-rabatter via sms. Vilket påminner om hur akut den här utställningens tema är.
Men snälla Malmö konstmuseum: Gör om och gör rätt! Ge dessa engagerade curatorer resurser att hitta nya verk som är relevanta för detta angelägna ämne.
Happily Ever After
Malmö Konstmuseum
27 oktober - 31 mars 2024
-------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Läs mer av Sonia Hedstrand:
"Haltande gestaltning av behjärtansvärda ämnen på Tensta Konsthall" >>
