Vackra videor om vietnamesiska trauman

I populäre amerikansk-vietnamesiske Tuấn Andrew Nguyễns videoverk bearbetas de brutala följderna av ett krig som avslutades för nästan femtio år sedan, men fortfarande påverkar vardagen för många.

I Marabouparkens stora underjordiska rum visas en timslång film om en kvinna som försörjer sig genom att samla tomma bombskal och sälja som metallskrot. På kvällarna försöker hon ta hand om sin deprimerade mamma som förlorade sin make och son i kriget och stötta en kusin som lekt med en odetonerad mina och förlorat armar och ben. Hon besöker buddistiska munkar i ett tempel som helar krigstrauman genom att omvandla skalet av en stor amerikansk bomb till en välljudande tempelklocka.

”The Unburied Sounds of a Troubled Horizon” är Andrew Nguyễns senaste verk. Det är oklart om filmens karaktärer spelar sig själva eller är lokala skådespelare, men oavsett vilket så förstår vi att deras berättelser är vardag i den del av Vietnam som utsattes hårdast under kriget. Vid gränsen mellan Nord och Syd är markerna fortfarande fulla med vapenskrot, minor, bomber och ammunition från det förödande krig som USAs regering bedrev här från 1955 till 1975. Ett krig där den obegripliga mängden av 7 miljoner ton bomber fälldes över ett litet vackert land i Asien, vilket är dubbelt så mycket som under hela andra världskriget.

Det är lätt att förstå att Tuấn Andrew Nguyễn är framgångsrik just nu. Förra året (2022) deltog han med flera verk både på Manifesta och Berlinbiennalen. Han är född i Vietnam 1976, föräldrarna flydde regimen som båtflyktingar och hamnade ironiskt nog i Amerika där sonen i vuxen ålder gick på den radikala skolan California Institute of Arts, för att sedan själv återvända till Saigon, numera Ho Chi Min-staden. Nguyễn är en både formsäker och politiskt medveten konstnär som hamnat rätt i tiden då han bearbetar dekolonisering, flyktingströmmar och krigstrauman mot en personlig bakgrund och medelst rörlig bild med suggestiv visuell och musikalisk estetik.

Tuấn Andrew Nguyễn, The Boat People, Film Still

Marabouparkens curator Helena Holmberg har lång erfarenhet av arbete med fotografi och video sedan åren på Index i Stockholm. Hon har här valt ut tre enkanaliga videoverk ur Nguyens produktion, som hänger ihop tematiskt så det liknar ett trekanaligt verk, trots att filmerna visas i olika rum för ljudets skull.

Nguyễns arbetssätt ligger nära spelfilmen, men det som skiljer hans senaste verk från vanlig film är ett stelt skådespeleri där skådespelarna läser upp replikerna, vilket skapar en lite märklig, distanserad känsla. Ibland blir mängden dialog väl informerande, som för att förklara för oss i publiken, en regi som går på tvärs mot regeln ”show don’t tell”. Litar inte konstnären på att hans starka bilder och miljöer talar för sig själva? Den teatraliska spelstilen fungerade bättre i tidigare flerkanaliga verk jag sett av honom, i ett drömskt, uppbrutet berättande som då framstod som poetiskt. Frågan är om ”Unburied sounds…” är ett försök att röra sig mot den bredare mer lukrativa biofilmbranschen.

I de två tidigare filmer som visas på Marabouparken, 20 respektive 40 minuter långa är han friare i sitt berättande, vilket gör att det förfrämligande skådespeleriet smälter in som en del av formen.

Min favorit är ”The Island” (2017), som är en blandning mellan spelscener och dokumentärt historiskt nyhetsmaterial. Filmen berättar historien om en öde ö utanför Malaysias kust, som under en period mellan 1975 och 1994 blev ett enormt flyktingläger med 40’000 vietnameser som hamnade där när de försökte fly den kommunistiska regimen. I en dystopiskt berättelse som utspelar sig efter en kärnvapenkatastrof möts en man och en kvinna som enda överlevande på ön och följer spåren efter flyktingarnas tidigare liv bland krackelerade, övervuxna monument. De dokumentära bilderna från 70-talet och öns massgravar och andra rester av en mörk historia hänger sig kvar hos betraktaren.

”The Boat People” (2020) är endast 20 minuter och upplevs som visuellt säker och suggestiv då bilder, spel och musik är väl integrerade. Även detta är en science fiction-historia, eller är det bara en grupp små barn som leker att de är de sista människorna i världen, på jakt efter spår av historien för att förstå tidigare generationers illgärningar? Barnen är utklädda i hjälmar byggda av skräp från havet, och snidar kopior av gamla lämningar efter mänsklig civilisation, som de sedan bränner upp på stranden. En slags ritual för återfödelse och bearbetning av mänsklighetens trauman. Tiden går vidare, sår läker, allting dör och återföds i nya skepnader.

Sammantaget rekommenderas ett besök på Marabouparken i vår, för att fördjupa kunskaperna om hur Vietnam fortfarande lever med följderna efter kriget och en upplevelse av intressant och trendig samtida videokonst, men även för att sen den fina skulpturparken som minner om hur den lilla orten Sundbyberg en gång i tiden helt präglades av chokladindustrin.