Giuseppe Penone själv intill konstverket "It Will Continue to Grow Except at That Point" Projekt mellan åren 1968–2003. En hand av brons i ett levande, växande träd. Foto: Luc Castel
Under det tidiga 1900-talet drömde de italienska futuristerna om en maskinålder, där bilar, flygplan och andra moderna innovationer skulle förändra livet i grunden. I sitt radikala manifest från 1909 skriver rörelsens ledare Filippo Tommaso Marinetti:
”Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt... en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.”
Efter första världskrigets slut framstod Marinettis teknik- och krigsromantiska idéer inte längre som lika attraktiva. Den futuristiska rörelsen tvärdog, samtidigt som den italienska konsten hamnade i skuggan av de dominerande rörelserna i framför allt Frankrike och USA.
Som konsthistorikern Emilio Gentile skriver i den omfattande boken ”Post Zang Tumb Tuuum – Art Life Politics Italia 1918–1943” förfördes många konstnärer av diktatorn Benito Mussolinis idéer om en dominerande italiensk civilisation. De som inte delade de fascistiska idealen tvingades emigrera eller arbeta i tysthet.
Efter andra världskriget fick de italienska konstnärerna mer eller mindre börja om från noll. Som curatorn Francesco Bonami skrivit ledde det till en uppsjö av konstnärliga experiment, där klassiska former och uttryck förenades med nya former och material. En av förgrundsfigurerna blev den argentinskfödda konstnären Lucio Fontana, som med sina snittade målardukar representerade ett tydligt brott med traditionen – genom att framhäva målningens spatialitet i rummet överskred han gränsen mellan måleri och skulptur.
I 1960-talets början var Italien alltjämt en fattig nation. Det speglas i framväxten av rörelsen Arte Povera, vars konstnärer valde bort klassiska material som marmor och brons till förmån för naturliga och billiga material som stenar, rep, järn och trä. Konstnärer som Mario Merz, Piero Manzoni och grekfödde Jannis Kounellis skapade därmed en parallell rörelse till de amerikanska jordkonstnärerna från samma tid (Robert Smithson, Nancy Holt, Walter de Maria, Michael Heizer med flera).
Giuseppe Penone karvar fram den innersta kärnan av 194 år gammalt träd, fälld av en storm Versailles-parken.
Cedro di Versailles från år 2000 -2003 är nu en del av en välkänd serie skulpturer startade 1969 Foto: Archivio Penone
På Fondazione Prada i Milano visas just nu en stor utställning med en av de italienska pionjärerna från denna tid, Pino Pascali. I sina verk använde han sig av naturliga material som jord, vatten och sten, men också industriella och syntetiska material som plast och gummi. Pascali gick bort redan vid 33 års ålder 1968, men börjar i dag få förnyad uppmärksamhet för sina nyskapande verk.
Precis som sina amerikanska kolleger drevs de italienska jordkonstnärerna både av en vilja att fly undan det traditionella gallerirummet och att skapa konst i samklang med den omgivande naturen. Det var ett tidigt uttryck för den ekologiska rörelse som skulle blossa upp igen under 1970-talet och återigen under vår egen tid.
Och nu kommer en av dessa tidiga ekokonstnärer till Stockholm. Skulptören Giuseppe Penone har under våren skapat ett permanent verk för Prinsessan Estelles Skulpturpark på Djurgården i Stockholm. Den tio meter höga och drygt 60 ton tunga skulpturen, som har titeln ”The Inner Flow of Life”, är skapad av granit och brons. Ur stenens ådror tränger en trädstam fram, med rötterna sträckta mot himlen. Runt verket har Penone placerat grova stenar som hämtats från olika platser på Djurgården.
När jag frågar Penone om hans tankar med verket, får jag svaret:
– Att genom verket avslöja platsens vitala energi.
Giuseppe Penone svarar gärna på det sättet, kort, lite abstrakt men ändå kärnfullt. Det är hur som helst en träffande beskrivning av hans skulptur på Djurgården. Den står som ett monumentalt utropstecken i skulpturparken, och refererar – medvetet eller omedvetet – även till den uppochnedhängda ek som Charlotte Gyllenhammar hängde upp över Drottninggatan i centrala Stockholm i 1990-talets början.
Vänster: Idea of Stone, 2003, utlånande till Brown University, Providence, U.S.A
Höger: Gravity and Growth från 2011 utanför European Central Bank, Frankfurt am Main, Tyskland
Giuseppe Penone föddes i byn Garessio i Piemonte 1947. Han utbildade sig vid Accademia Albertina di Belle Arti Torino, och fick sin första separatutställning på galleriet Gian Enzo Sperone i december 1969. Liksom generationskollegerna i Arte Povera arbetade han redan från början i enkla material som bly, vax, järn, gips och trä.
Men i hans fall kom inspirationen inte enbart från konstvärldens trender, utan lika mycket från uppväxten i en lantbrukarfamilj långt från storstädernas konstkretsar:
– Relationen till platsen där jag växte upp har varit fundamental i mina arbeten, säger han. Förhållandena i Alperna kan påminna om livet på högre breddgrader, vilket syns i vilka jordbruksprodukter och frukter som finns i bergen. Den största likheten mellan min konst och den nordiska konsten är omsorgen och uppmärksamheten inför den omgivande naturen.
Kände du på den här tiden att du arbetade i samma anda som de övriga konstnärerna inom Arte Povera?
– Med sina verk bearbetade de som konstnärer de visuella konventionerna inom föregående konstnärliga praktiker och uttryck, med hjälp av ovanliga former och material. Mina egna verk hade också de egenskaperna, eftersom jag länkade mitt konstnärliga arbete till trädens framväxt.
Träffade du någonsin Pino Pascali, som ju hörde till samma krets?
– Tyvärr träffade jag honom aldrig personligen, men hans verk nämndes ofta i samtalen oss konstnärer emellan.
Penone skapar konstverket "Verde del bosco" (Forest Green) 1986 genom att gnugga löv och organiskt material ovanpå en canvas där underliggande träden skapar mönster. Foto: Nanda Lanfranco
Efter debuten 1969 fick Penone ett omedelbart genomslag för sin trädkramande konst. Curatorn Germano Celant inkluderade hans verk i den epokgörande boken ”Arte Povera”, och under det tidiga 1970-talet deltog han i många stora utställningar, bland annat på Museum of Modern Art i New York och vid den stora utställningen Documenta i tyska Kassel.
Vid den här tiden skapade Penone en serie skulpturer där han avlägsnade lager efter lager av årsringar på träd, så att de inneboende kvistarna frilades. När en av dem visades i München fick en viss museichef vid namn Pontus Hultén syn på den, och köpte in verket till Moderna museets samling:
– Jag kände faktiskt inte till Moderna museet eller herr Pontén vid den tiden, berättar Penone. Han kom till München 1970 och såg ett verk som jag visade i Aktionsraum, som var ett alternativt galleri, och köpte in det till museet.
Under 1970- och 1980-talen fortsatte Penone arbetet med trädstammar, och visade bland annat upp en av dem stående mitt i trapphuset i Guggenheim-museet i New York. Vid den här tiden arbetade han dessutom i så vitt skilda material som potatisar och brons. I en text beskrev han hur den patinerade bronsen hade samma ytmässiga kvaliteter som trädens bark – en tanke som är tydlig i hans verk på Djurgården.
Som konstnär arbetar Giuseppe Penone på ett handfast sätt med fysiska och organiska material – lite som en jordbrukare eller traditionell hantverkare. I dagens konstvärld betonas ju ofta de hantverksmässiga kvaliteterna, samtidigt som många konsthantverkare närmar sig rent konstnärliga uttryck. Jag frågar Penone hur han ser på relationen mellan konst och hantverk, och får svaret:
– Att arbeta direkt med materialen ger en kunskap och förståelse som enbart visuell eller konceptuell perception inte kan förmedla. På så vis liknar det konstnärliga arbetet hantverket. Men konsten tjänar tanken, medan hantverket tjänar kroppen.
När Giuseppe Penone slog igenom i det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet var miljöfrågan väldigt viktig. Från 1980-talet och framåt dominerade däremot andra frågor den konstnärliga diskursen, som politik, genus och representation. Men på senare år har naturen och miljön återigen blivit viktiga ämnen, såväl inom konsten som i samhället i stort. Jag frågar Penone om dessa skiftande intressen påverkat hans eget arbete och hans syn på konstvärlden i allmänhet, och får svaret:
– I ett av mina allra första arbeten la jag min hand på ett träd. Min kropp rörde trädets kropp, vi var två levande varelser som var jämlika i vår kontakt. Reaktionen med denna kontakt var arbetet.
Utifrån dagens politiska situation, vad har du för förhoppningar inför framtiden?
– Det är svårt att vara optimistisk, men det måste vi vara. Det är det enda sättet att fortsätta leva.
Moderna Museet köpte in konstverket "Albero di 12 metri" (12 Meters Tree) redan 1970. Till höger kan man se Penone när han skapar detta.
------------------------------------------------------------
Skulpturen The Inner Flow of Life av Giuseppe Penone uppfördes i maj och finns att beskåda på Kungl. Djurgården i Stockholm.
I år ger man dagliga visningar av de andra skulpturer som uppförts på initiativ av Prinsessan Estelles Kulturstiftelse.
Allt utgår från informationskiosken som står intill skulpturen Hoop-La Alice Aycock vid Folke Bernadottes bro. Läs mer här >>
Hitta till Prinsessan Estelles Skulpturpark
Till fots & med cykel:
Gå över Djurgårdsbron och ta strandpromenaden längs vattnet på vänster sida om bron. Följ strandpromenaden längs Rosendalsvägen, cirka 1 km.
Med buss:
Ta linje 69 från Centralen mot Djurgårdsbrunn, hållplats Museiparken
Med bil:
Parkering finns vid Tekniska Museet, Museivägen 7, alternativt vid Rosendals Trädgård, Rosendalsvägen 38 samt Sirishovsvägen, följ skyltar mot P-Rosendal.
Spårvagn:
Spårvagnslinje 7 från T-Centralen/Sergels Torg mot Waldemarsudde. Närmaste hållplats är Bellmansro med ca fem minuters promenad till området.
------------------------------------
Fler artiklar om konst:
"Tusentals konstverk försvunna i regionerna. Stulna, förstörda eller bortslarvade?" >>
"Picassotavlor på ny utställning väckte uppståndelse – var fejk" >>
"SOLROSOR är mycket mer än VAN GOGH - Staffan Bengtsson om Artipelags nya utställning >>
"93% Människa - Intervju med Helen Pynor, aktuell med utställning på nya The Cell" >>
"Konsten att leva i ljuset - Staffan Bengtsson har sett Katarina Löfström på Thielska Galleriet" >>
"Recension: Habibi - The Revolution och Love på Medelhavsmuseet" >>
