Det var en varm sommar i slutet av 1980-talet. Jag var 17 och deltog i en grupp med unga från flera olika länder där vi under en månad guidade besökare i Notre-Dame i Paris. Dagarna inleddes med närstudier av allt från arkitektur och arkeologi till fasadskulpturer och rosettfönster. Vi balanserade på den smala stigen runt takslutet ovanför strävbågarna. Vi vandrade över stenvalven i den storslagna ekskogen, den som nu återuppförts efter branden för att bära upp taket – jag glömmer aldrig när någon lyfte en av valvstenarna och vi kunde kika ner i mittskeppet. På kvällarna skimrade det norra rosettfönstret i violett och såg ut att nästan sväva. På lördagsmorgnarna, innan katedralen öppnade för besökare, slogs portalerna i norr, söder och väster upp för att vädra ut. Den ljumma sommarvinden var som ett andetag och huset blev levande. Det var omvälvande att förstå att ett byggnadsverk kunde vara både en poetisk berättelse och ett uttryck för samhället som uppförde det. Ord och bild sammansmälte i det kraftfulla mötet mellan historia och politik, filosofi och religion – katedralen framstod som encyklopedi och rebus på samma gång.
”På kvällarna skimrade det norra rosettfönstret i violett och såg ut att nästan sväva”
Norra rosettfönstret, Notre Dame, Paris
Några år senare befann jag mig åter i Paris. Medicinstudierna räckte inte till för att tillfredsställa min nyfikenhet på världen och dess olika sammanhang, och jag hade för tillfället bytt ut dem mot konstvetenskap. Under en exkursion besökte vi på senhösten gallerier i Marais-kvarteren. På ett av dem drabbades jag av konsten på det sätt som jag numera vet bara händer väldigt sällan. Det var 1992 och den fransk-amerikanska konstnären Louise Bourgeois var helt okänd för mig. Hennes psykologiskt laddade rumsinstallationer fångade mig både känslomässigt och intellektuellt. Ljuset, materialen, rumsligheten – det var som att konstnären iscensatte mångtydiga berättelser eller skeenden, ögonblick utsträckta i rum och tid, där även jag som betraktare blev en del. Jag kunde välja att stå kvar utanför eller att placera mig (åtminstone i tanken och känslan) på insidan, i den andres position. I denna spänning mellan utsida och insida, mellan betraktaren och den betraktade, mellan jaget och den andre, utspelade sig ett existentiellt drama som grep tag i mig och visade hur stark konsten kan vara när form och innehåll möts och när känsla och intellekt samspelar i gestaltningen av idéer, minnen och stämningar.
Louise Bourgeois, Precious Liquids, © The Easton Foundation/VAGA at ARS, NY
Fakta Patrick Amsellem:
Patrick Amsellem är från och med 2024 Nationalmuseums nya överintendent.
Han har varit kurator i konsthallen Rooseum i Malmö, och 2007–2011 kurator på Brooklyn Museum i New York. Han var chef för Skissernas museum i Lund 2011–2020. Han har även varit direktör för Statens Konstråd.