Kulturarvets funktion för totalförsvaret, en nationalistisk kanon, sänkta budgetar och klåfingriga politiker som vill inkräkta på principen om armlängds avstånd. Det var huvudfrågorna när kulturpolitiken diskuterades under Almedalen 2023.
På Nationaldagen den 6 juni satte många svenskar kaffet i halsen. De trodde inte sina öron då de hörde Socialdemokraternas Magdalena Andersson sommartala och kalla sig ”patriot”.
Att svenska partiledare håller tal på nationaldagen är ett nytt påfund, ett desperat försök att få tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Men att höra ledaren för ett parti med rötterna i arbetarrörelsen, som under hela 1900-talet stått för internationell solidaritet, säga att hon är ”stolt att vara svensk”. Det är ändå en chockerande retorisk vändning. Under årets Almedalsvecka i Visby upprepade hon sitt budskap: ”Sverige ska bli mer som Sverige”.
Sommarens politiska trend är visst nationalism.
Nationell gemenskap ska enligt Sveriges kulturminister Parisa Liljestrand (M) uppnås genom en statligt organiserad kulturkanon. Det tryckte hon på då hon inledde årets ”Kultur i Almedalen”, tre dagars seminarier samlade av branschorganisationerna Svensk Scenkonst och Sveriges museer på Gotlands Länsteater under juni månads sista dagar.
Enligt kulturministern kan en kulturkanon skapa ”en vi-känsla” och ge medborgare möjlighet att göra en ”bildningsresa”. Kristdemokraternas unga konservativa stjärnskott Nike Örbrink framförde liknande tankar om att ”lyfta fram verk som betyder något för Sverige”, till stöd för nysvenskar och ungdomar som inte fått kulturkunskaper med sig hemifrån.
Att undanskuffade begrepp som bildning och omfördelning av kulturellt kapital aktualiseras i kulturdebatten är uppfriskande. Men den borgerliga regeringen skär ned kulturbudgeten från 10 miljarder förra året till 9 i år, samtidigt vill de uppifrån trycka på befolkningen normer om vad som är god, det vill säga svensk, kultur. Det handlar inte om ekonomisk fördelningspolitik eller politiska prioriteringar, utan om värdekonservativ retorik.
När högerpolitikerna i sina partiledartal skulle formulera åtgärder mot gängkriminaliteten talade statsminister Ulf Kristersson (M) om att stoppa ”normbrytande beteende” och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch om att skapa ett ”gemensamt etiskt modersmål”. Högerpartierna följer den agenda som Sverigedemokraterna importerat från det amerikanska kulturkriget. I skottgluggen står normbrytare, det vill säga människor som är queera, sysslar med genusfrågor, har utländsk bakgrund eller arbetar med samtidskonst.
Sedan 1974 års kulturproposition har det rått konsensus om att den konstnärliga friheten ska skyddas genom det som kallas armlängds avstånd mellan politikerna och kulturlivet. Regeringspartierna och kulturministern står än så länge fast vid den principen. Men Sverigdemokraterna håller inte med. Deras nye kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson höll i Almedalsdebatterna en något mjukare ton än vad vissa andra av partiets företrädare gjort, men nämnde ändå i förbifarten konst som ”vacker”, vilket avslöjar en reduktionistisk och arkaisk konstsyn. Han sa att ”vi måste kunna diskutera hur skattepengar används”. Vilket varit ett återkommande argument under ett år då SD-politiker på regional nivå attackerat queera lucior och sagoläsande drag queens, samt föreslagit folkomröstningar om offentliga konstverk och försökt pressa ett länsmuseum att syssla mer med kulturarv och mindre med samtidskonst.
"Att försöka tvinga konsten att bli nationalistisk är inte bara historielöst och obildat. Det kommer inte heller att lyckas." / Sonia Hedstrand
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) håller tal under politikerveckan i Almedalen. Foto: Adam Ihse/TT
Motsättningarna ökar
Motsättningarna mellan politiker och kulturarbetare växer. Många kulturskapare upplever att staten underkänner deras expertis och kliver över armlängdens avstånd då den tvingar fram en kanon mot branschens vilja. Kulturministern har ännu ingen detaljerad plan för hur kanon ska utformas eller implementeras, förutom att hon kommer att inrätta ett eller flera expertråd till hösten. Problemet är att inga kulturarbetare vill delta. Svenska akademien och landets konstnärsorganisationer är emot kanon. Länsmuseernas samarbetsråds ordförande Therese Stoltz konstaterade dock att museernas anställda kommer att bli tvungna att delta i kanonarbetet eftersom de lyder under regeringens regleringsbrev.
Nike Örbrink (KD) talade mest om att kanon ska vara vägledande i skolan. Ordförande för riksdagens kulturutskott Amanda Lind (MP) undrade varför det i så fall är kulturministern som driver frågan, om det bara rör skolan? Det är inte är statens uppgift att ta fram listor på vilka böcker som ska läsas, bemanna skolbiblioteken istället, så att de bibliotekarierna kan göra sitt jobb, tyckte Amanda Lind. Även Oskar Ekström, programchef för Bokmässan i Göteborg, påpekade att det redan finns listor på de bästa böckerna.
Förutom en nationell kulturkanon brinner regeringen för att stärka skyddet för kulturarvet i händelse av kris eller krig. I mars i år gavs Riksantikvarieämbetet i uppdrag att utreda behovet av ett nytt nationellt kulturskyddsråd. Sedan Ryssland invaderade Ukraina för ett och ett halvt år sedan har det uppstått en yrvaken medvetenhet om hur krig kan förstöra museisamlingar, byggnader och kulturmiljöer. Så var plötsligt frågan om kulturens och kulturarvets roll i totalförsvaret aktuellt i flera av årets Almedals-seminarier. Diverse makthavare och kulturpersonligheter diskuterade detta under rubriker som ”En stark kultur är ryggraden i ett lands försvar och krisberedskap”, ”Museerna i skarpt läge – kulturarvet mobiliserar”, ”Så skyddas det svenska kulturarvet vid väpnad konflikt” och samt den obskyra ”Utbildningskedjans betydelse för Försvarsmusiken”. På så vis flyttas fokus i debatten till det klassiska kulturarv som Sverigedemokraterna i åratal prioriterat och bort från den så kallade provocerande samtidskonst. Få verkar medvetna om att den samtida konsten också blir kulturarv i framtiden.
I ungefär 200 år, sedan romantikens dagar, har konstälskare och konstnärer åberopat uttrycket; l’art pour l’art, konsten för konstens egen skull. Fri konst har varit ett fält i sin egen rätt, med uppgift att överskrida gränser och kritisera vedertagna sanningar och samhällsnormer. De senaste decennierna har det dock blivit vanligare att debatter om konst och kultur handlar om dess förmodade nytta för andra värden, som folkhälsa eller integration. Denna tendens kallas instrumentalisering och är ett hot mot den fria konsten.
Politikers retorik om normbrytande, en enande kulturkanon och att kulturlivet ska inrätta sig i totalförsvaret lutar åt en nationalistisk instrumentalisering av konsten. Med denna vändning i kulturpolitiken kliver vi närmare det paradgimskifte som Sverigedemokraterna strävar efter: Att gemensamma skattemedel inte längre ska finansiera ett fritt kulturliv.
Hur det än blir med kulturbudgetarna och armlängdens avstånd i framtiden så kan vi i alla fall vara säkra på en sak. Att försöka tvinga konsten att bli nationalistisk är inte bara historielöst och obildat. Det kommer inte heller att lyckas.
För konsten är nu en gång så beskaffad att den varken erkänner lagar eller gränser. Därför kan den inte heller tämjas.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------
Detta är en krönika. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Läs fler av artiklar av Sonia Hedstrand här...
"Blickar av åtrå och aggression på kvinnokroppen på Fotografiska" >>
